Om två veckor blir det fest. EU:s legendariska Romfördrag fyller 60 år. EU-ledarna samlas i Italiens huvudstad för att producera en ny deklaration unionens framtid.
Tidpunkten är viktig. Västländska värden ifrågasätts från både vänster och höger, öst och väst. Nationalism, populism och protektionism har blivit vardag. Den internationella liberalismen står på spel.
Det skulle vara lätt att vara cynisk. Helt onödigt att fira födelsedagen av en terminalt sjuk union, säger kritikerna.
Jag är av en helt annan åsikt. Romfördraget ger en möjlighet att reflektera om både EU:s förflutna och dess framtid.
Inte sexigt, men viktigt.
Europa har aldrig tidigare genomgått en längre period av relativ fred, säkerhet, stabilitet och välfärd. Utan de beslut som fattades på 1950-talet skulle detta inte ha varit möjligt.
Gemensamma institutioner och regler har hållit koll på stridslystna nationalstater. Att dela på suveränitet är en investering som har gynnat alla i gemenskapen. Europa är fortfarande världens mest framgångsrika kontinent.
EU vann kalla kriget utan att avlossa ett enda skott. Liberala demokratin och marknadsekonomin slog ut autoritära kommunismen.
Öst- och Västeuropa integrerades in i unionen utan större problem.
Freden höll, våldet undveks, med Balkan som undantag.
I Rom är det fråga om EU:s framtid. Kommissionen publicerade sina fem scenarier förra veckan:
1. Fortsätt som förut.
2. Enbart inre marknaden.
3. De som vill gör mera.
4. Gör mindre, men effektivare.
5. Gör mycket mer tillsammans.
Ett bra papper där strävan tycks vara att satsa på en kombination av scenarierna 3 och 4.
Retoriken i Rom kommer att kretsa kring scenario 3, det vill säga att villiga medlemstater kan göra mera. Inget nytt eller dramatiskt, även om det kommer att tolkas så.
Differentierad eller flexibel integration har alltid funnits och kommer alltid att finnas. I Amsterdamfördraget skrevs flexibla integrationen in i EU-fördragen. Den ger redan en möjlighet att fördjupa samarbetet utan att alla hänger med.
Grundprincipen är att allt samarbetet är alltid öppet för villiga medlemsländer.
I Rom kommer man att bekräfta att EU:s framtid är flexibel. Det är ett sätt att hålla integrationsprocessen i gång. Alla behöver inte göra allt samtidigt. Det vet speciellt Sverige som njuter av sin prilla utanför euron.
