Vad är det första du gör när du vaknar på morgonen? Nej, du behöver inte berätta detaljer. Vi vet det redan. Du rör din telefon. Därifrån börjar dagens datainsamling som slutar när du lägger ner telefonen och somnar på kvällen.
Min aktivitetsring berättar hur jag sov och analyserar min hjärtslagsvariation. Min elektriska tandborste surrar i två minuter. Data förs över via bluetooth och snart vet min tandläkare hur effektivt mitt borstande har varit.
Frukosten beställde jag från min lokala butik som redan kan föreslå inköpen utifrån mina tidigare beställningar. Efter mitt morgonjoggande, som du kan hitta på min motionsapplikation, har försäkringsbolaget redan en bra bild av hur jag sover, äter och motionerar. Jag hoppas att mina livsvanor sänker mina premier.
Datainsamlingen accelerar efter frukosten. E-post, sociala medier, shopping på nätet, nyheter, television, musikströmning, radio, navigation, bilfärd, busstur, kreditkort, läkarbesök, ja ett oändligt flöde av dataanvändning som jag godkänt utan att egentligen veta vad jag godkänt. Jag tryckte ju bara på ”acceptera”.
Under hela dagen är det någon någonstans som samlar på din data, som används till att påverka allt du gör, egentligen vem du är. Detta kallas för dataekonomi, eller lite fulare sagt övervakningkapitalism.
Det lärde jag mig när jag läste professor Carissa Véliz briljanta bok ”Privacy is Power” (Bantam Press, 2020). Ännu mer lärde jag mig när jag intervjuade henne i ett webbinarium i början på året.
”Vem bryr sig?”, tänker du eventuellt. ”Jag har ju inget att dölja”. Det är här du tar fel. Att dela med dig av data är som att ge bort lösenordet till ditt eget liv. Om du inte bryr dig kan du väl ge mig din hemnyckel, ditt kreditkort och lösenordet till din e-post. Du har ju inget att dölja?
Din identitet, den autonoma du, tillhör ingen annan än dig själv. Om du strävar efter integritet och personlig frihet är det inte i ditt intresse att teknologibolag eller staten vet exakt vad du gör, när du gör det och hur. Inte ens under en pandemi.
Övervakningen, som du frivilligt godkänt, är ett hot mot frihet, jämställdhet, demokrati, autonomi, kreativitet och intimitet. Visserligen, men ingen av oss vill ju ge upp modern teknologi och gå tillbaka till det gamla och långsamma.
Professor Véliz har 17 praktiska förslag vad du kan göra åt saken. Här nämner jag bara tre.
För det första, tänk på vad du delar med dig av på sociala medier och alla andra applikationer som kräver din personliga data. För det andra, respektera andras integritet, dela inte deras information utan att fråga. För det tredje, välj integritet på alla enheter och program som du använder, från telefoner till applikationer.
Egentligen är det fråga om två större problem. Det första är att ditt personliga data används till att begränsa din frihet att kunna göra autonoma beslut. Det andra är faran av en läcka eller en cyberattack där hela din identitet, från sexliv till hälsa, blir offentligt.
Vi står vid ett vägskäl mellan två olika världar. Den ena leder till ett övervakningssamhälle där allt du säger, gör och tänker finns registrerat någonstans. I den andra njuter du av all teknologi, men den är privat och bara du bestämmer över den.
Valet är ditt. Just nu är ditt privata inte privat. Och jo, kanske bättre att önska din partner god morgon innan du rör vid din telefon i morgon bitti.
