I slutet av januari 2020 var jag som så ofta tidigare i Davos för att snoka reda på världens megatrender. Det var meningen att jag skulle ha ett möte med WHO:s generalsekreterare Tedros Adhanom Ghebreyesus.
Mötet ställdes in kvällen innan. Generalsekreteraren måste tillbaka till huvudkontoret i Genève för att ta itu med ett virusavbrott i Wuhan, Kina. Jag tänkte inte mer på saken, utan hoppade in på ett seminarium som analyserade världsekonomin 2020. Det såg ljust ut.
Några veckor senare hade ljuset försvunnit.
Covid-19 blev en global pandemi. Största delen av världen gick i lockdown. Världsekonomin stannade till, det blev ett totalstop. Hela världen drabbades.
Vi är ganska bra på att anpassa oss till nya situationer. Det beror på att vi glömmer rätt så snabbt det forna. Själv tänker jag sällan på hur det var tidigare – mer på hur det är nu eller hur det kommer att vara framöver.
Coronapandemin är inte över och när den är det så kommer världen inte att vara sig lik. Dess följder kommer att vara med oss i flera år. Pandemin är som viruset, den muterar. Vi vet inte exakt åt vilket håll.
Vi har lärt oss att jobba på nya sätt, använda modern teknologi, arbeta flexibelt och undvika onödiga arbetsresor. Stater har tänkt om kring försörjningsberedskap, värdekedjor, hälsovård och kriskapacitet. Företag anpassar sig till den nya situationen – det blir en blandning av konkurser, innovation och ny business.
Runt om i världen har regeringar gjort sitt bästa för att klara av pandemin. I demokratier tittar statsministrar och presidenter sig själva i spegeln och funderar på vad som gjorts rätt eller fel. I slutspelet är det egentligen tre kriterier som gäller: dödsoffer, vaccin och ekonomi.
Det första kriteriet är brutalt och handlar om död. Varje ledare kommer att dömas på basen av dödsoffer. Jämförelserna är inte exakta, men dock lätta att göra. Stora länder har naturligtvis ett större antal offer, men per capita berättar antalet sanningen.
Det andra kriteriet är vaccindistributionen. Hur snabbt lyckas man vaccinera 70 procent av befolkningen, som borde räcka för gruppimmunitet? Här kommer skillnaden mellan de snabbaste och långsammaste länderna i västvärlden inte att vara mer än 4–6 veckor.
Det tredje kriteriet är ekonomin, hur snabbt man får i gång den igen. Samtidigt tittar man på hur stor skuldbördan har blivit efter krisen. I detta fall vet vi inte vad som kommer att hända.
Det som gör situationen så intressant är att hela världen har drabbats av pandemin samtidigt. Detta betyder att alla tre kriterier kan jämföras med andra. Bara en sak är säker: Att en statsminister eller president kommer att fokusera debatten på det kriterium han eller hon har själv lyckas med bäst.
