Om exakt 39 dagar, den 25 maj, är det val till EU-parlamentet. Det är femte gången vi i Sverige och Finland får möjlighet att välja representanter till Bryssel och Strasbourg. Spännande, tycker jag. Ointressant, tycker många.
Om du ligger hemma på soffan i slutet av maj och funderar på om du borde masa dig i väg för att rösta så vill jag hjälpa dig på traven. Här får du tre goda skäl:
1. En aktiv EU-parlamentariker har mer makt över den europeiska lagstiftningen än en nationell minister. Detta låter absurt, men låt mig förklara.
Det är kommissionen som föreslår EU-lagar, alltså direktiv och förordningar. Men det är ministrarna och EU-parlamentarikerna som beslutar om hur lagen faktiskt ska se ut. Europaparlamentet utser en ansvarig ledamot. På andra sidan av bordet sitter EU-ordförandelandets minister inom det berörda området.
Tillsammans ska de få till stånd en kompromiss. Så var det till exempel när EU:s bankunion utformades. Ministern är bunden av medlemsländernas position i ministerrådet. EU-parlamentarikern representerar hela parlamentet.
Till skillnad från i nationella parlament finns det ingen regering eller opposition i EU-parlamentet. Därför kan en ledamot agera efter sin egen vilja och kompetens. Ministrarna månar om de kompromisser som redan har överenskommits i ministerrådet och gillar sällan parlamentet som har makt att riva upp dem.
Så gå och rösta. För det är inte vem som helst du röstar på, utan personer som har stort inflytande över hur EU:s lagar utformas.
2. EU-lagstiftningen påverkar nästan allt – särskilt företagen – både på gott och ont.Själv är jag liberal, jag är inte speciellt förtjust i lagar. Samtidigt förstår jag att de behövs. Tanken är att en lag är bättre än 28 olika. Om exempelvis Ikea tillverkar en säng bör dess standard vara godkänd i alla EU-länder.
EU-parlamentet beslutar om kemikalier, tjänster, handelspolitik, jordbruk, fiske, tullar, konkurrens, miljö, klimat och mycket annat. Inte för att det är roligt, utan för att gemensamma spelregler behövs. EU grundades för att främja fred och välfärd. Institutioner krävdes för att få samarbetet att fungera.
”Ingenting är möjligt utan människor, och inget bestående utan institutioner”, konstaterade Jean Monnet, en fransk politiker och affärsman som räknas som en av EU:s fäder.
Tanken var att människor, varor, tjänster och pengar skulle röra sig fritt. För att åstadkomma det behövdes EU-lagar. Man ska nämligen aldrig underskatta nationalstatens förmåga att ställa upp handelshinder. Än det ena, än det andra.
EU är dock ingen välfärdsstat. Unionen ger dig inget om du inte är jordbrukare, forskare eller kommer från ett fattigt område. Visst beslutar EU-parlamentet om EU:s budget, men den är liten, bara 1 procent av medlemsländernas sammanlagda BNP. Vackert så. Bättre att vardagliga penningbeslut inte fattas i Bryssel.
Man kan tycka vad man vill om EU:s lagar, men gemensamma spelregler behövs, och det bästa sättet att påverka dem är att gå och rösta.
3. EU-parlamentet bedriver europeisk politik med stort P. När parlamentet för första gången utsågs i direkta val 1979 var maktbefogenheterna begränsade. Ledamöterna hade egentligen ingen makt alls. Inte ens lobbyisterna brydde sig om dem.
Under årens lopp har EU-parlamentets makt ökat. Nu är det ett politiskt kraftverk. Det kryllar av påtryckare som representerar allt från miljöorganisationer till industri. Parlamentet beslutar om det mesta tillsammans med medlemsländernas ministrar. Visst ligger utrikespolitiken ännu i medlemsländernas händer, men EU-parlamentet påverkar den allmänna opinionen. Situationen i Ukraina är ett praktexempel.
Det finns en stark vänster- och högerfalang i parlamentet, där – lite förenklat – högern förespråkar mindre regleringar, en mer liberal inre marknad och frihandel, medan vänstern vill se motsatt utveckling.
Samtidigt är EU-skeptikerna på frammarsch på båda kanterna. Därför kommer vi med största sannolikhet att få se en koalition mellan den moderata vänstern och högern i parlamentet efter valet.
Det var också parlamentet som fick de europeiska partigrupperna att nominera sina toppkandidater till ordförandeposten i kommissionen, EU:s ”regering”, däribland luxemburgaren Jean-Claude Juncker, som representerar högern, och tysken Martin Schulz för vänstern.
När parlamentet under hösten frågar ut kandidaterna kommer det säkert att resas krav på att en del av de nominerade byts ut. Det blir ett tufft politiskt spel.
EU-parlamentet har stort inflytande även över områden där det inte har formell makt. Ännu en anledning att se till att rätt personer hamnar där.
Där har du alltså tre skäl att rösta i EU-valet: makten finns i parlamentet, EU:s lagar formas där och politiken har sitt kraftcentrum där. Men naturligtvis är det demokratiargumentet som väger tyngst. Om du går och röstar har du också rätt att klaga på dåliga beslut och kräva förändringar.
I nationella parlament har ledamöterna begränsade möjligheter att påverka lagstiftningen, eftersom de antingen bör stödja regeringen eller sitta i oppositionen. En EU-parlamentariker har en massa makt, men behöver inte ta några sådana hänsyn.
Ja, det låter ju som ett härligt jobb.
Alexander Stubb var EU-parlamentariker 2004-2008 och därefter Finlands utrikesminister 2008-2011. Nu är han Europa- och utrikeshandelsminister. Han ställer upp i EU –valet i Finland.
