Cop 26-mötet i Glasgow har varit på tapeten under de senaste veckorna. Diskussionen har varit frenetisk, som sig bör. Aktivisterna har dominerat gatorna. Beslutsfattarna har hållit sig inomhus. Alla har haft en möjlighet att uttrycka sin åsikt. För, emot eller någonting däremellan. Det är viktigt att diskutera. Och ännu viktigare att agera.
Vi har kommit en lång väg från klimatmötet i Rio 1992. Få förstod då vad klimatförändring egentligen betyder. Ännu mindre hur den ska kunna bromsas. I dag är vi klokare, men det har inte gjort lösningarna lättare. Tvärtom.
Största delen av världen är ense om att klimatfrågan måste lösas. Därför ger stater ambitiösa löften om klimatneutralitet. Det är fint, men löften är inte en lösning. För att undvika att medeltemperaturen stiger över kritiska +1,5 grader måste vi agera, inte bara lova.
Globalt släpper vi ut ungefär 50 miljarder ton växthusgaser varje år. Om vi ska bli klimatneutrala måste denna siffra bli noll. Energiförbrukningen stiger. Därför blir det inte lätt, men inte heller omöjligt.
För att klara av utmaningen måste vi jobba på tre fronter:
För det första behövs det lagstiftning. Utan bindande mål och lagar blir alla löften bara en massa tomma ord. EU har visat ledarskap på denna front.
Kommissionens lagstiftningspaket innehåller 13 lagar för att göra EU till den första klimatneutrala världsdelen senast 2050. Ambitiöst? Jo. Realistiskt? Jo, men det är ju självklart inte bara genom reglering vi ska ta oss ur klimatkrisen.
För det andra behövs det pengar. Utan kolossala privata och offentliga investeringar löser vi aldrig den pågående klimatkrisen. Det talas om årliga behov på tiotusentals miljarder kronor.
Världens största offentliga bank, Europeiska Investeringsbanken, EIB, har praktiskt taget blivit en klimatbank. Vi ser ett skifte i den privata sektorn mot klimatinvesteringar. Båda behövs.
För det tredje krävs det innovationer. Jordens energiförbrukning kommer inte att minska. Tvärtom. Utan ren energi och tekniska innovationer kommer vi aldrig att nå våra mål, hur vi än minskar på utsläppen.
Även om jag är optimistisk om människosläktets kapacitet att lösa klimatfrågan, så är jag orolig över hur vi kommer att kunna göra det tillsammans. Det är svårt på många fronter, inte minst länder och kontinenter emellan.
Länder som har blivit rika under industrialiseringens tidevarv måste ta ansvar. Det är vår uppgift att hjälpa utvecklingsländer att nå samma tillväxt, men med renare medel.
Samtidigt är jag orolig över polariseringen och de aggressiva tongångarna som vi ser inom olika samhällen. Ilska, utpekanden och skam leder sällan till resultat. Lika lite i barnens uppfostran som i samhälleliga förändringar.
Alla – individer, beslutsfattare, aktivister, företag, vetenskapsmän och -kvinnor – behövs för att rädda vår gemensamma planet. Klimatfrågan löser vi bara med samarbete, inte med missämja.
