Under åtta år som minister blev jag van vid olika protokoll och formaliteter runtom i världen. Tumregeln var enkel: ju mer autoritärt land, desto mer protokoll.

Javisst var det pompöst ibland. Röda mattor, fanfarer, parader, poliseskort, officiella middagar och formella signaturer. Personligen tyckte jag ofta att det var lite jobbigt. En informell nordbo känner sig rätt generad när ståhejet är som värst.

Samtidigt förstod jag att det oftast var fråga om att visa gästvänlighet. Värden ville få gästen att känna sig välkommen – ja, även viktig. Men det kan också bli tvärtom.

Förra veckan stormade det i Brysselbubblan. Europeiska rådets ordförande Charles Michel och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen besökte Turkiets president Recep Tayyip Erdogan.

Det blev både ”Sofagate” och ”ehm”, en protokollär tabbe utan dess like, men inte utan betydelse. Kommissionens ordförande blev nämligen utan stol när ”herrarna” satte sig för att diskutera.

”Ehm” konstaterade von der Leyen vasst när hon satte sig på soffan. Hon möttes av Charles Michels tomma blick och Recep Tayyip Erdogans chauvinistiska småleende. Det såg inte bara vulgärt ut, utan det var det.

Vi bevittnade både autokraternas favoritlek – hela havet stormar – och maktkampen mellan rådet och kommissionen i Bryssel. Inte exakt den offentliga diplomatins höjdpunkt.

Men det var inte ett misstag. Förberedelserna för resorna och besöken görs alltid av landets protokoll och gästens team, ambassad eller representation. Turkiet ville splittra EU och rådets ordförande ville visa att han står före kommissionskollegan i protokollet.

Protokoll är diplomatins etikett, en ofta oskriven regel som beskriver hur man borde agera eller bete sig i en viss situation. I detta fall såg diplomatin ut som en patetisk dagis. Kanske det börjar bli dags att satsa mera på substans än formaliteter.

Det skulle ha varit intressant att vara en fluga på väggen under mötet. I slutet går det alltid till så här: protokollrepresentanten öppnar diskret dörren och nickar för att låta förstå att det är dags att sluta.

Jag hoppas att Ursula von der Leyen hade tillräckligt med humör att kläcka en klassiker: ”Ni vet ni ju vad skillnaden är mellan en terrorist och protokoll? Man kan förhandla med terrorister”.

Skrattar bäst som skrattar sist, men ibland är diplomatin skrattretande odiplomatisk.