Jag sitter och förbereder budgeten. Det är tungt. Finland har haft en negativ ekonomisk tillväxt i fyra år. För tredje året i rad blir budgeten mindre. Mer åtstramningar, mindre välfärd.
Finlands ekonomi mår inte bra. Arbetslösheten ökar, sysselsättningen stagnerar, produktionen har krympt tre år i följd och de offentliga finanserna pekar på ett långvarigt underskott.
Både staten och kommunerna tar större lån för att uppehålla välfärdsfunktionerna. Vår offentliga skuldbörda överskrider 60 procent av bruttonationalprodukten i år. Om vi inte vänder på ekonomin så ligger den på närmare 65 procent 2019.
Man behöver inte vara ekonom för att förstå att problemet inte är konjunkturen. USA:s ekonomi växer och flera europeiska länder mår bättre. Länder som har gjort strukturella reformer – Tyskland, Storbritannien, Spanien, Irland, Portugal och Sverige – växer. Vi ligger efter.
Finlands problem är strukturella. Arbetskostnaderna är för höga, produktiviteten är för låg och en åldrande befolkning fyller inte på arbetsmarknaden.
Samtidigt tar våra strukturella reformer – sjukvården, kommunerna och arbetsmarknaden – för lång tid. Ekonomi är också psykologi. Apatin växer.
För att uttrycka det brutalt: Finland stagnerar.
Förra veckan försökte vi komma överens med arbetsmarknadens parter om mål och åtgärder som skulle ge Finland ett lyft genom att förbättra konkurrenskraften, som har försämrats rejält sedan 2007. Det lyckades inte. Målen och åtgärderna var för svåra för många att svälja: mer produktivitet, längre arbetstider.
I Finland är vi vana vid att de stora arbetsmarknadsbesluten fattas i samarbete mellan regeringen, facken och industrin. Nu flyttas ansvaret till regeringen.
Finland kan lära sig mycket av vad Sverige har gjort rätt. Överskottsmålet har styrt er finanspolitik, och arbetsutbudsreformerna efter 2007 har främjat sysselsättningstillväxten, vilket i sin tur förstärker de offentliga finanserna.
I regeringsprogrammet har vi redan förslag om lokala avtal och arbetslöshetsskydd. Därtill bör vi nu titta på diverse instrument som förbättrar vår konkurrenskraft jämfört med andra välfärdsstater.
Det blir inte lätt, men vi har inga andra alternativ.
Det är naturligtvis inte regeringen som bör tackas för sysselsättning och tillväxt. Det är den privata sektorn, varor och tjänster, som driver ekonomin. Regeringen kan endast stifta lagar som gynnar tillväxt och företagsamhet.
I somras såg vi brutalt vad det betyder när någon annan styr din ekonomiska politik. Under förhandlingarna om Greklands tredje stödpaket var det 18 euroländer och tre institutioner som fattade beslut.
Nu gäller det att vända på skutan. Finland måste helt enkelt komma igen. Vi vill fortsätta som en fungerande nordisk välfärdsstat.
Ekvationen är egentligen ganska enkel. Utan konkurrenskraft, inget arbete. Utan arbete, ingen tillväxt. Utan tillväxt, mer åtstramningar. Utan åtstramningar, mindre välfärd.
Finlands ekonomi har varit i samma situation tidigare. Nu har regeringen en klar strategi. Vi kommer igen.
