Vi människor tycker om att rationalisera och förenkla. Det är vårt sätt att försöka förstå världen. Vi vet ju förstås att världen är komplicerad och att det sällan finns enkla lösningar eller orsaker till varför saker och ting händer, men det är ju allt mödan värt att spekulera.
Under årens lopp har jag märkt att alla mina vänner – oavsett om de är akademiker eller politiker, företagare eller läkare, ingenjörer eller artister – tycker om att tala om världspolitik. Det handlar ofta om en specifik kris, exempelvis Afghanistan, eller val i till exempel Tyskland eller USA.
Diskussionerna är ofta mycket specifika. Det handlar sällan om megatrender och maktskiften i världspolitiken. Själv försöker jag komma loss från det dagliga nyhetsflödet och se mer på trender som ändrar på maktbalansen länder och kontinenter emellan.
Under kalla kriget var världen bipolär. Den styrdes av ideologisk maktkamp mellan USA och Sovjetunionen. Efter 1989 levde vi en unipolär värld som leddes av USA. Det påstods att största delen av världen skulle gravitera mot liberal demokrati, social marknadsekonomi och globalisering. Så blev det tyvärr inte. Vi lever i identitetspolitikens värld.
Jag vågar påstå att vi är i början på en tripolär era som kommer att domineras av en maktkamp mellan Kina, USA och EU. Alla tre försöker hitta lösningar på diverse megatrender som har att göra med data, teknologi, bioteknologi, klimat, säkerhet och ekonomi.
Alla tre har olika samhällssystem. Kina är centraliserat, autoritärt och baserat på statskapitalism. USA är decentraliserat, demokratiskt och marknadsbaserat, dock utan allergi för monopol inom till exempel teknologibranchen. EU är mer än en internationell organisation, men mindre än en stat – ett decentraliserat och ofta komplicerat system som stöder sig på social marknadsekonomi och en delvis överstatlig demokrati.
Jag är till grund och botten en transatlantist. Jag tror på den värdebaserade alliansen mellan EU och USA. Samtidigt måste vi medge att USA är en stormakt vars pil inte visar uppåt – en partner som inte är lika pålitlig som tidigare. Detta betyder att EU måste agera mera självständigt i vissa situationer. I Brysseljargonen kallas det för strategisk autonomi.
Visst är Kina och USA huvudspelarna i maktkampen, men här ligger EU:s möjlighet. EU borde anta en geopolitisk roll och fungera som den balanserande aktören mellan stormakterna. Håll USA i handen, men vänd inte ryggen åt Kina. Spela spelet genom att maximera det egna inflytandet åt båda hållen.
Det är dock här mina rationella förenklingar tar slut. Jag medger att världen inte är svart eller vit. Den är grå. Vi lever i en värld som inte har en slutpunkt, utan den är i ständig rörelse. En tripolär värld ger oss en ram eller ett prism som ger oss möjligheten att jämföra olika samhällsutvecklingar.
Det är omöjligt att utropa en vinnare i spelet under de kommande decennierna. Alla tre kommer att ha sina starka och svaga sidor. Det enda som är säkert, är att Kina är på väg uppåt, USA på väg neråt och EU, som så ofta tidigare, puffar vidare rätt så stabilt.