Vi lever i ett samhälle där man mäter allt. Världsekonomin växer eller krymper. Stater är måna om sin bruttonationalprodukt. Börsnoterade företag ger ut sina kvartalssiffror. Organisationer analyserar sina KPI:er (Key Performance Indicator eller nyckeltal).
Personligen blir vi utvärderade dagligen. På jobbet mäts din produktivitet. En universitetsexamen är ett mått på din akademiska kapacitet. I skolan får du vitsord som berättar hur du klarar dig i ett visst ämne.
När jag vaknar på morgonen kollar jag genast min sömnkvalitet. Efter ett träningspass får jag en intensitetsanalys som är baserad på min puls. Min wattmätare ger mått på hur stark jag är på cykeln. En app räknar ut åt mig hur många timmar jag tränar i snitt.
Min klocka meddelar att jag har tagit 10 000 steg i dag. Samtidigt får jag veta att jag bränt 600 kalorier i bassängen under ett pass som varit det snabbaste i år. En algoritm är glad åt att min form är bättre än förra veckan.
Att mäta kan vara både roligt och nyttigt. Man lär sig något nytt och kan i bästa fall ändra personliga vanor eller arbetsmetoder. Att samla in och analysera data är basen till beslut som förbättrar det vi gör.
Men samtidigt finns det en fälla i att mäta allt. Och här är det viktigt att skilja åt det allmänna från det personliga. Att mäta produktivitet, tillväxt, jämställdhet eller klimat är viktigt. På bas av informationen kan vi jämföra och göra förbättringar. Det kallas för framsteg.
Samtidigt finns det många som redan i dag ifrågasätter till exempel ett av våra mest klassiska mått: bruttonationalprodukten. Borde man inte kunna expandera måttet till något bredare som innehåller andra aspekter av livskvalitet – till exempel jämställdhet, utbildning och miljö. Mått behövs där också, men basen skulle vara bredare.
Visst kan vi göra personliga framsteg på basen av data, men allt det personliga går inte att mäta. Det finns ingen algoritm som kan värdera dina känslor. Eller hur mäter du mening eller lycka i livet?
Teknologiska framsteg har gett oss möjligheten att mäta nästan allt. Faran är att vi blir besatta med siffror och tror att alla beslut, allmänna och personliga, kan tas baserat på data. Men så är det inte.
Jag medger gärna att jag är en idealistisk humanist. För mig är siffror ett ypperligt sätt att värdera en situation eller lösa ett problem, men det är inte ett sätt att mäta livskvalitet. Det måttet är subjektivt, och går inte att mäta.
Jag måste medge, att vinet jag smuttade på i lördags ökade min livskvalitet på kvällen, men på söndagen kändes det inte lika bra. Till det behövdes inget mått.

Cop 26-mötet i Glasgow har varit på tapeten under de senaste veckorna. Diskussionen har varit frenetisk, som sig bör. Aktivisterna har dominerat gatorna. Beslutsfattarna har hållit sig inomhus. Alla har haft en möjlighet att uttrycka sin åsikt. För, emot eller någonting däremellan. Det är viktigt att diskutera. Och ännu viktigare att agera.
Vi har kommit en lång väg från klimatmötet i Rio 1992. Få förstod då vad klimatförändring egentligen betyder. Ännu mindre hur den ska kunna bromsas. I dag är vi klokare, men det har inte gjort lösningarna lättare. Tvärtom.
Största delen av världen är ense om att klimatfrågan måste lösas. Därför ger stater ambitiösa löften om klimatneutralitet. Det är fint, men löften är inte en lösning. För att undvika att medeltemperaturen stiger över kritiska +1,5 grader måste vi agera, inte bara lova.
Globalt släpper vi ut ungefär 50 miljarder ton växthusgaser varje år. Om vi ska bli klimatneutrala måste denna siffra bli noll. Energiförbrukningen stiger. Därför blir det inte lätt, men inte heller omöjligt.
För att klara av utmaningen måste vi jobba på tre fronter:
För det första behövs det lagstiftning. Utan bindande mål och lagar blir alla löften bara en massa tomma ord. EU har visat ledarskap på denna front.
Kommissionens lagstiftningspaket innehåller 13 lagar för att göra EU till den första klimatneutrala världsdelen senast 2050. Ambitiöst? Jo. Realistiskt? Jo, men det är ju självklart inte bara genom reglering vi ska ta oss ur klimatkrisen.
För det andra behövs det pengar. Utan kolossala privata och offentliga investeringar löser vi aldrig den pågående klimatkrisen. Det talas om årliga behov på tiotusentals miljarder kronor.
Världens största offentliga bank, Europeiska Investeringsbanken, EIB, har praktiskt taget blivit en klimatbank. Vi ser ett skifte i den privata sektorn mot klimatinvesteringar. Båda behövs.
För det tredje krävs det innovationer. Jordens energiförbrukning kommer inte att minska. Tvärtom. Utan ren energi och tekniska innovationer kommer vi aldrig att nå våra mål, hur vi än minskar på utsläppen.
Även om jag är optimistisk om människosläktets kapacitet att lösa klimatfrågan, så är jag orolig över hur vi kommer att kunna göra det tillsammans. Det är svårt på många fronter, inte minst länder och kontinenter emellan.
Länder som har blivit rika under industrialiseringens tidevarv måste ta ansvar. Det är vår uppgift att hjälpa utvecklingsländer att nå samma tillväxt, men med renare medel.
Samtidigt är jag orolig över polariseringen och de aggressiva tongångarna som vi ser inom olika samhällen. Ilska, utpekanden och skam leder sällan till resultat. Lika lite i barnens uppfostran som i samhälleliga förändringar.
Alla – individer, beslutsfattare, aktivister, företag, vetenskapsmän och -kvinnor – behövs för att rädda vår gemensamma planet. Klimatfrågan löser vi bara med samarbete, inte med missämja.

Apologies for a long, but hopefully reflective thread about modern politics. It is partially inspired by a documentary about Finnish politicians which will be released tomorrow on YLE. This thread should thus be seen as a personal reflection, not a comment on the state of affairs in a country that is close to my heart.

I am often asked what it felt like to be in government during the crisis years 2008-16. I guess every period is distinct and every crisis different. In some crisis, like Covid, folks are essentially behind you. In others, like the financial crisis, they are not. One brings together, the other tears apart – polarises.

It also depends on your role in government. I had the privilege to serve as Prime Minister, Finance Minister, Foreign Minister, and Trade & Europe Minister for a grand total of 3002 consecutive days. Gotta admit that I enjoyed the foreign policy related portfolios more than the domestically driven posts. I was always more comfortable with things international, rather than national. Yet, national and local is really the stuff that matters, that’s why I embraced it.

Being in government is essentially constant crisis management on many levels. On the international level it can be about wars, natural disasters, diplomatic incidents or trade disputes. The key is to have broad international networks and contacts. Makes it easier to solve difficult issues. A capacity to express yourself clearly to international media outlets is rarely a bad thing.

On the European level it is also about navigating through different crises. In my days it was a lot about Afghanistan, Georgia, TTIP, Ukraine, the EU budget, and the euro and asylum crises. Many all nighters. Lots of travel. You punch above your weight only if you understand the institutional dynamics, have the contacts, speak languages and know your stuff.

On the national level in Finland it is often about managing coalition governments. Experienced all sorts, from three to six parties. At times it felt like mission impossible with interests literally left, right and centre. Much of the daily tensions are about power, media space, expenditure, taxes, welfare, economy, security, agriculture and environment. Need a lot of grit to navigate through the maze of national, local and ideological interests.

On the most basic level it is about party politics. Complicated at the best of times. Constant need to show the party that you are delivering. No matter how you do it, you won’t get it right. Someone is always going to be unhappy. No lack of egos, interest and power here either. The most frustrating thing is when individual interests take precedence over team play. That’s when everyone loses.

The final level of being a minister is about media. Not easy either, especially with the double whammy of traditional and social media feeding each other in real time. When I entered politics in 2004 social media was not really there. I was a pioneer with a blog allowing open commentary! I was also one of the first politicians to embrace Facebook, Twitter and Instagram when they hit the scene, even Weibo.

I enjoyed the direct and open means of communication. At the same time my spontaneity got me into trouble from time to time. Nothing major, mostly about personal stuff or an ill-timed tweet. Always my own responsibility, but naturally spun in all kinds of directions. That’s what it’s like to be the first ”Twitter Minister”.

I have very few regrets about my government years. Sure, I would do some things differently with the benefit of hindsight. Yes, there was compromise. There always is. But I never took a decision to please the crowd. I took it because I believed it was the right thing to do. Sometimes it was. At other times it was not. Either way, it was never easy. Always based on the best available information at the time.

There are many who leave politics with a grudge, this feeling that they have been unjustly treated. I never really felt that way. Sure, I think there were some politicians and journalists that were…well challenging. And sure there were moments I felt like shit. But that’s not the point. The point is that you have to accept mental discomfort in a liberal democracy. You also have to accept that with success you will end up failing too. When you are on the top, many want you to fail, unfortunately.

There is only one thing I felt very uncomfortable with, namely the fact that politics can ignore the person behind the role; who you are as a human being. Most people, journalists or others, do not know you. Some have not even met you, yet they have an opinion about who you are and what you are like. Everyone questions your motives. The truth is that you are never as good or bad as you are portrayed to be in the public eye.

When you are a government minister, you are expected to behave a certain way, basically to put on an institutional act. You are supposed to conform to an institution, yet you are judged on who you are as a person. I guess a lot of it is about whether you are changing the institution more than it is changing you. It is a daily fight against cynicism. The key is to get out with your identity and integrity intact.

So, why this long thread? Just to remind everyone out there, that politicians are human beings too, not just institutions. Humans have feelings, institutions don’t. And also a gentle reminder that no matter how rough the language seems at the moment, it was not that soft before either. In many cases, even tougher. We just conveniently forget. In a liberal democracy we all set the rules and standards of civilised behaviour, together. Fortunately.

***

Jag hade hört mycket om den danska politiska dramaserien ”Borgen”. Jag hade dock aldrig börjat titta på den. Jag var säkert delvis rädd för att den skulle hämta fram gamla minnen från min tid i politiken.
Jag hade också tidigare försökt mig på den amerikanska serien ”House of Cards”, men tappade intresset efter två episoder. Den var för cynisk och fiktiv för min smak.
När jag väl tog itu med ”Borgen” blev jag positivt överraskad. Det blev tre veckors sträcktittning med tre säsonger och 30 episoder. Varför? Därför att serien var realistisk och intressant. Den var medryckande och välgjord.
Realismen kommer från den politiska dynamiken av att vara statsminister i en koalitionsregering, leva med det dagliga trycket från medier och samtidigt försöka ha ett familjeliv. En rätt så omöjlig ekvation.
Visst sker ju saker och ting snabbare och förenklat i en dramaserie än i verkligheten, men det tar inte bort något från seriens drivkraft. Tvärtom. Episod efter episod behandlas realistiska teman: skandaler, lagstiftning, utrikespolitik och familjeproblem.
Speciellt intressant var det följa med personliga trycket som en statsminister känner. Att vara statsminister är det svåraste jobbet i politiken. Vad du än gör så blir du kritiserad. Det finns tyvärr många som hoppas på att du misslyckas.
Trycket är konstant och det speglar sig alltid i det privata, hur tuff du än vill visa dig utåt. Du sover dåligt och vaknar varje morgon för att möta en ny attack eller skandal som medier för fram med hjälp av anonyma källor eller dina egna misstag. Fast du är hemma med din familj så är du sällan mentalt närvarande.
Seriens styrka är också att den inte bara för fram politiska maktkamper och spel, utan även mediernas sätt att behandla politik. Det är ju alltid en balans mellan att göra storyn intressant och hålla sig till verkligheten.
Oberoende medier är basen för ett fritt och demokratiskt samhälle. Samtidigt illustrerar ”Borgen” att det inte lönar sig att tro blint på mediernas neutralitet. En intressant story har alltid en vinkel som byggs upp av journalisten. Medier måste sälja. Dynamiken mellan politisk makt och journalistik är en del av spelet.
”Borgen” kommer ut med en fjärde säsong nästa år. Jag är säker på att jag kommer att titta på den genast. Lika säker är jag på att jag inte kommer att göra en comeback i nationell politik. Det är mycket lättare att vara nostalgisk kring det förflutna, och att bara följa dramat i realtid.
Tacksam ska man vara för att politiker orkar.

Liebe Angela,

Ursäkta att jag inte har skrivit på några veckor. Jag ville lämna dig ifred inför gårdagens val. Det gick som det gick, men som tur är behöver du inte egentligen bry dig så värst mycket. Du har gjort ditt. Och det får du vara stolt över.

Jag kan tänka mig att du småler innerst inne. Jag kommer själv ihåg när jag lämnade politiken efter åtta år i Finlands regering och fyra år som Europaparlamentariker. Frihetskänslan var enorm. Kan bara tänka mig hur det känns efter 16 år som Tysklands förbundskansler.

Jag ville skriva till dig för att tacka för allt det du har gjort för Europa och världen. Noterar att medierna har varit fulla av analyser om ditt arv. Det blir ju alltid sådär lite för och lite emot. Sånt är livet. Mer lär det bli. Säkert en massa dokumentärer och böcker.

Själv är jag säker på att historien kommer att behandla dig med en enorm respekt – du har varit den fria världens ledare under en längre tid. Ledare kom och gick. Det vara bara du som stod kvar.

Spekulanterna skrev med regelbundna mellanrum att dina dagar var räknade. Själv kommenterade jag alltid att man inte ska undervärdera din kapacitet att klara av svåra situationer. Och det gjorde du alltid med ett lugn som man sällan ser i politiken.

Du var ju världens bästa krishanterare. Det spelade ju ingen roll vad krisen handlade om – politik, ekonomi, säkerhet, energi, asyl eller hälsa – Du fixade det. Perfekt blir det ju aldrig, men vidare bar det alltid.

På EU-toppmöten satt vi alltid bredvid varandra. Det var fint att få följa ditt arbete på nära håll. Du var en av få som kunde uttrycka dig om de stora linjerna, och påverka de viktiga detaljerna. Du var insatt och engagerad. Du hade tålamod. Du sökte och hittade kompromisser.

Personligen vill jag tacka dig för ditt stöd och din vänskap under årens lopp. Det kändes som man kunde fråga dig om vad som helst. Dina råd var guld värda. Jag har träffat hundratals ledare och ministrar, ingen med samma vänlighet och ödmjukhet som den du utstrålade.

Jag kommer speciellt ihåg en kväll i september 2014. Jag hade just sprungit Berlin marathon – galen som jag är – och efteråt spenderade vi en trevlig kväll hos Finlands ambassadör. Vi talade liv och politik. Smuttade på lite vin.

Följande dag var det dags för formaliteterna och det offentliga statsbesöket med parader och fanfarer. Jag kunde knappt gå efter loppet. När vi sedan skulle stiga ned från det lilla podiet där vi hade lyssnat på nationalsångerna tittade du oroligt på mig. ”Brauchst du Hilfe?”, vill du ha hjälp, frågade du.

Visst ville jag ha det. Du tog mig i armen och vi landade stabilt på marken. Någon trodde säkert att där har vi nu igen en finländsk politiker som inte klarar av sprit. Men jag visste ju hur det var. Du var alltid hjälpsam, och mina ben lite skakiga efter loppet.

Världen kommer att sakna dig. Hoppas vi ses snart igen.

Grüßen, Alex

Vi människor tycker om att rationalisera och förenkla. Det är vårt sätt att försöka förstå världen. Vi vet ju förstås att världen är komplicerad och att det sällan finns enkla lösningar eller orsaker till varför saker och ting händer, men det är ju allt mödan värt att spekulera.
Under årens lopp har jag märkt att alla mina vänner – oavsett om de är akademiker eller politiker, företagare eller läkare, ingenjörer eller artister – tycker om att tala om världspolitik. Det handlar ofta om en specifik kris, exempelvis Afghanistan, eller val i till exempel Tyskland eller USA.
Diskussionerna är ofta mycket specifika. Det handlar sällan om megatrender och maktskiften i världspolitiken. Själv försöker jag komma loss från det dagliga nyhetsflödet och se mer på trender som ändrar på maktbalansen länder och kontinenter emellan.
Under kalla kriget var världen bipolär. Den styrdes av ideologisk maktkamp mellan USA och Sovjetunionen. Efter 1989 levde vi en unipolär värld som leddes av USA. Det påstods att största delen av världen skulle gravitera mot liberal demokrati, social marknadsekonomi och globalisering. Så blev det tyvärr inte. Vi lever i identitetspolitikens värld.
Jag vågar påstå att vi är i början på en tripolär era som kommer att domineras av en maktkamp mellan Kina, USA och EU. Alla tre försöker hitta lösningar på diverse megatrender som har att göra med data, teknologi, bioteknologi, klimat, säkerhet och ekonomi.
Alla tre har olika samhällssystem. Kina är centraliserat, autoritärt och baserat på statskapitalism. USA är decentraliserat, demokratiskt och marknadsbaserat, dock utan allergi för monopol inom till exempel teknologibranchen. EU är mer än en internationell organisation, men mindre än en stat – ett decentraliserat och ofta komplicerat system som stöder sig på social marknadsekonomi och en delvis överstatlig demokrati.
Jag är till grund och botten en transatlantist. Jag tror på den värdebaserade alliansen mellan EU och USA. Samtidigt måste vi medge att USA är en stormakt vars pil inte visar uppåt – en partner som inte är lika pålitlig som tidigare. Detta betyder att EU måste agera mera självständigt i vissa situationer. I Brysseljargonen kallas det för strategisk autonomi.
Visst är Kina och USA huvudspelarna i maktkampen, men här ligger EU:s möjlighet. EU borde anta en geopolitisk roll och fungera som den balanserande aktören mellan stormakterna. Håll USA i handen, men vänd inte ryggen åt Kina. Spela spelet genom att maximera det egna inflytandet åt båda hållen.
Det är dock här mina rationella förenklingar tar slut. Jag medger att världen inte är svart eller vit. Den är grå. Vi lever i en värld som inte har en slutpunkt, utan den är i ständig rörelse. En tripolär värld ger oss en ram eller ett prism som ger oss möjligheten att jämföra olika samhällsutvecklingar.
Det är omöjligt att utropa en vinnare i spelet under de kommande decennierna. Alla tre kommer att ha sina starka och svaga sidor. Det enda som är säkert, är att Kina är på väg uppåt, USA på väg neråt och EU, som så ofta tidigare, puffar vidare rätt så stabilt.

Det finns få saker som ger mig mer nöje än att läsa böcker. Det började egentligen under studietiden, då min nyfikenhet väcktes av inspirerande lärare. Mina föräldrar läste alltid mycket.

Sedan dess har jag läst rätt så regelbundet, dock beroende på livssituationen. I politiken blev det mindre tid. Nu när jag  har fått mitt liv tillbaka har jag återigen haft tid med mer litteratur.

Samtidigt har jag upptäckt ljudböckernas värld. Det är behändigt att lyssna på prosa när man håller på med andra rutingrejer. Jag rör mig mer mot fack- än mot skönlitteratur.

Hur som helst är sommarsemestern en ypperlig tid att uppdatera hjärnans hårddisk med nya tankar. Här kommer mina tre förslag.

Walter Isaacson, ”The code breaker – Jennifer Doudna, gene editing and the future of the human race” (Simon & Schuster, 2021). 

En av de bästa böckerna jag någonsin läst, av kanske den vassaste biografiförfattaren.

Jag lärde mig mycket om vad gensaxen Crispr och kombinationen av biologi och teknologi kommer att betyda för människans framtid. En bok präglad av de mest fundamentala frågorna om vad det betyder att vara människa efter att livets lotteri kan manipuleras genom att våra gener redigeras.

Samtidigt rekommenderar jag varmt Walter Isaacsons andra biografier om Leonardo da Vinci, Steve Jobs, Albert Einstein, Benjamin Franklin och Henry Kissinger. Lättare att lyssna på än att läsa.

Bill Gates, ”How to avoid a climate disaster” (Knopf, 2021). På svenska: ”Så undviker vi klimatkatastrofen”.

Mycket skrivs om klimatfrågan, men sällan lika rakt och tydligt  som i  denna bok. Bill Gates har en kapacitet att analysera, förklara och föreslå lösningar så att även jag förstår. Han gör det utan att moralisera eller döma någon, vilket brukar fungera bättre med oss människor.

Vi släpper ut 51 miljarder ton växthusgaser per år. För att klara av klimatkrisen bör vi dra ned det till noll. Detta betyder att alla, precis alla, måste samarbeta för att hitta lösningar. Reglering behövs, men det räcker inte. Vårt energibehov minskar inte, därför krävs det innovationer i bland annat byggmaterial,energi, jordbruk, transport och boende.

Patrick Radden Keefe, ”The empire of pain – The secret history of the Sackler dynasty” (Random House, 2021). 

Visst hade jag hört om opioidkrisen i USA och hade någon bild av att Sackler familjen donerade kopiösa mängder pengar till kultur och konst, men inte visste jag att det var två sidor av samma mynt.

Boken är välskriven och väl underbyggd. Den känns nästan som en spännande roman. En av världens rikaste familjer bygger ett läkemedels-imperium som drar in miljarder, men orsakar hundratusentals offer i form av det smärtstillande läkemedlet/ syntetiska opioiden  Oxycontin. En berättelse om  medicin, forskning, patienter, marknadsföring, lögner, korruption, administration och makt. Problemet är bara att den är sann. 

Med dessa tips önskar jag Di:s läsare en njutbar lässommar.

Känner du till namnen Jennifer Doudna och Emmanuelle Charpentier? Det gjorde inte jag förrän jag läste Walter Isaacsons ypperliga biografi ”The Code Breaker”, utgiven på förlaget Simon & Schuster i år.

Professorerna Doudna och Charpentier vann Nobelpriset i kemi år 2020 för sitt arbete med Crispr, en teknologi som möjliggör redigering av gener. Det var första gången två kvinnor vann priset tillsammans.

Dagens industri skriver om ekonomi, robotisering, internet och artificiell intelligens. Crisprteknologin för oss till ytterligare en ny nivå – det handlar om en korsning mellan teknologi och biologi.

De ekonomiska möjligheterna är naturligtvis oändliga – till exempel kommer jordbruk, klimat, mat och energi att ändras radikalt. Ungdomar som studerar digital kodning får kamrater som fokuserar på genkodning.

Samtidigt kommer vi att ställas inför enorma moraliska och etiska frågor som inte längre är fiktion, som Aldous Huxleys genmanipulerade nyfödda barn från boken ”Du sköna nya värld”, eller Arnold Schwarzenneggers film ”Terminator”.

Visst är det fint att Crispr främjar den medicinska vetenskapen. Vaccinerna mot coronaviruset skulle inte ha utvecklats på bara några månader utan genmanipulering. Det skulle antagligen ha tagit flera år. 

Det finns flera sjukdomar eller tillstånd som kan botas med rätt så enkla redigeringar av gener redan innan vi föds eller under livets gång. Cancer, blodsjukdomar, cystisk fibros, Huntingtons sjukdom och även synskador. Detta är fantastiskt. Men så kommer vi till de stora etiska frågorna. Hur långt bör vi gå med att förändra vilka vi är? 

Om ett foster har ett genetiskt tillstånd som påverkar livskvaliteten och leder till en långsam död inom några år efter födseln, så är det säkerligen moraliskt rätt att redigera generna.

Svårare blir det när vi börjar fundera på barnets framtida egenskaper. Hur skulle det vara med blå eller bruna ögon? Lite mera muskelmassa och längd? Ja, matematik är ju viktigt i dagens läge. Kanske lite högre iq?

Frågorna är inte bara svåra, utan oändliga. I grund och botten handlar det om människosläktets framtid. Man kan ifrågasätta tesen att vi är alla födda lika, men om det är möjligt att betala för förbättringar innan vi föds, så ändrar vi på något fundamentalt i att vara människa. Jennifer Doudnas och Emmanuelle Charpentiers arbete förändrar livets lotteri, vilka vi är och kommer att bli som människor.

Hej, jag heter Alex och jag har ett problem. Jag har blivit en cyborg, det vill säga en organism som består såväl av biologisk vävnad som syntetiska delar.

Nej, jag har inte ännu manipulerat min genstruktur med hjälp av CRISPR bioteknologi, men jag är totalt beroende av min mobiltelefon.

Det första jag gör på morgonen när jag vaknar? Kramar min fru? Fel. Jag sträcker ut handen för att nå min telefon.

Det verkar som om min sömn har varit hyfsad, lite under åtta timmar. Telefonen berättar för mig att det kommer att bli en energisk dag.

Bestämmer mig för att ta ett litet träningspass och lyssnar samtidigt på en ljudbok om hur beroende vi är av teknologi. Efter passet laddar jag ned träningsinformationen. En algoritm berättar för mig att min 53-åriga kropp är i som en 25-årings. Jag vill ju förstås tro på illusionen.

Nöjd med mig själv äter jag frukost. Hälsosamt förstås. Det här måste jag ju lägga upp på Instagram. Klick! Titta nu alla så duktiga jag och min telefon är.

Surfar på andra sociala medier, Twitter och Facebook, speciellt. Oops, jag får ett meddelande om att min skärmtid på telefonen har gått ned med 9 procent från föregående vecka. Bara sju timmar och trettioåtta minuter i snitt per dag. Kanon!

Jag stannar naturligtvis inte och tänker på vad jag eventuellt kunde göra för att dra lite ned på tiden som jag ägnar åt min telefon. Den är ju en del av mig. Jag är ju effektiv.

Efter att jag kollat de senaste nyheterna från Dagens Industri, på skärmen naturligtvis, hoppar jag på bussen. Inte för att jag skulle veta vart jag är på väg, det behövs inte, telefonen berättar. Det står ju i kalendern och telefonen berättar vilken buss jag ska ta.

I bussen förbereder jag mitt första möte genom att fråga Siri om de senaste nyheterna om covid-19. Intressant information. Jag lyfter blicken från telefonen. Tittar mig omkring. Alla andra tittar på sina telefoner, utom chauffören, hoppas jag.

Jag hittar rätt. Första mötet börjar. Det är ju förstås på Zoom. Jag märker att mina kolleger inte egentligen lyssnar på diskussionen. Du gissar rätt, alla tittar på sina telefoner.

Dagen fortsätter. Jag beställer min mat på nätet. Kommer hem på kvällen. Trött efter mitt jobb som information manager, där jag sätter siffror och bokstäver i ordning på en skärm och försöker förklara för resten av världen vad det betyder.

Men inga problem, jag kan ju slappna av med att surfa lite på min telefon. Dopaminet fungerar.

Allt detta skulle ju vara rätt så roligt om det inte vore sant. Jag medger att jag har blivit en cyborg, totalt beroende av min telefon.

Tacksam för all hjälp och psykoterapi. Det är bara att skicka ett mejl på alexander@stubb.eu. Jag lovar att jag läser meddelandet genast. Ping! Eller har du kanske samma problem?