Vi lever i ett samhälle där man mäter allt. Världsekonomin växer eller krymper. Stater är måna om sin bruttonationalprodukt. Börsnoterade företag ger ut sina kvartalssiffror. Organisationer analyserar sina KPI:er (Key Performance Indicator eller nyckeltal).
Personligen blir vi utvärderade dagligen. På jobbet mäts din produktivitet. En universitetsexamen är ett mått på din akademiska kapacitet. I skolan får du vitsord som berättar hur du klarar dig i ett visst ämne.
När jag vaknar på morgonen kollar jag genast min sömnkvalitet. Efter ett träningspass får jag en intensitetsanalys som är baserad på min puls. Min wattmätare ger mått på hur stark jag är på cykeln. En app räknar ut åt mig hur många timmar jag tränar i snitt.
Min klocka meddelar att jag har tagit 10 000 steg i dag. Samtidigt får jag veta att jag bränt 600 kalorier i bassängen under ett pass som varit det snabbaste i år. En algoritm är glad åt att min form är bättre än förra veckan.
Att mäta kan vara både roligt och nyttigt. Man lär sig något nytt och kan i bästa fall ändra personliga vanor eller arbetsmetoder. Att samla in och analysera data är basen till beslut som förbättrar det vi gör.
Men samtidigt finns det en fälla i att mäta allt. Och här är det viktigt att skilja åt det allmänna från det personliga. Att mäta produktivitet, tillväxt, jämställdhet eller klimat är viktigt. På bas av informationen kan vi jämföra och göra förbättringar. Det kallas för framsteg.
Samtidigt finns det många som redan i dag ifrågasätter till exempel ett av våra mest klassiska mått: bruttonationalprodukten. Borde man inte kunna expandera måttet till något bredare som innehåller andra aspekter av livskvalitet – till exempel jämställdhet, utbildning och miljö. Mått behövs där också, men basen skulle vara bredare.
Visst kan vi göra personliga framsteg på basen av data, men allt det personliga går inte att mäta. Det finns ingen algoritm som kan värdera dina känslor. Eller hur mäter du mening eller lycka i livet?
Teknologiska framsteg har gett oss möjligheten att mäta nästan allt. Faran är att vi blir besatta med siffror och tror att alla beslut, allmänna och personliga, kan tas baserat på data. Men så är det inte.
Jag medger gärna att jag är en idealistisk humanist. För mig är siffror ett ypperligt sätt att värdera en situation eller lösa ett problem, men det är inte ett sätt att mäta livskvalitet. Det måttet är subjektivt, och går inte att mäta.
Jag måste medge, att vinet jag smuttade på i lördags ökade min livskvalitet på kvällen, men på söndagen kändes det inte lika bra. Till det behövdes inget mått.

Cop 26-mötet i Glasgow har varit på tapeten under de senaste veckorna. Diskussionen har varit frenetisk, som sig bör. Aktivisterna har dominerat gatorna. Beslutsfattarna har hållit sig inomhus. Alla har haft en möjlighet att uttrycka sin åsikt. För, emot eller någonting däremellan. Det är viktigt att diskutera. Och ännu viktigare att agera.
Vi har kommit en lång väg från klimatmötet i Rio 1992. Få förstod då vad klimatförändring egentligen betyder. Ännu mindre hur den ska kunna bromsas. I dag är vi klokare, men det har inte gjort lösningarna lättare. Tvärtom.
Största delen av världen är ense om att klimatfrågan måste lösas. Därför ger stater ambitiösa löften om klimatneutralitet. Det är fint, men löften är inte en lösning. För att undvika att medeltemperaturen stiger över kritiska +1,5 grader måste vi agera, inte bara lova.
Globalt släpper vi ut ungefär 50 miljarder ton växthusgaser varje år. Om vi ska bli klimatneutrala måste denna siffra bli noll. Energiförbrukningen stiger. Därför blir det inte lätt, men inte heller omöjligt.
För att klara av utmaningen måste vi jobba på tre fronter:
För det första behövs det lagstiftning. Utan bindande mål och lagar blir alla löften bara en massa tomma ord. EU har visat ledarskap på denna front.
Kommissionens lagstiftningspaket innehåller 13 lagar för att göra EU till den första klimatneutrala världsdelen senast 2050. Ambitiöst? Jo. Realistiskt? Jo, men det är ju självklart inte bara genom reglering vi ska ta oss ur klimatkrisen.
För det andra behövs det pengar. Utan kolossala privata och offentliga investeringar löser vi aldrig den pågående klimatkrisen. Det talas om årliga behov på tiotusentals miljarder kronor.
Världens största offentliga bank, Europeiska Investeringsbanken, EIB, har praktiskt taget blivit en klimatbank. Vi ser ett skifte i den privata sektorn mot klimatinvesteringar. Båda behövs.
För det tredje krävs det innovationer. Jordens energiförbrukning kommer inte att minska. Tvärtom. Utan ren energi och tekniska innovationer kommer vi aldrig att nå våra mål, hur vi än minskar på utsläppen.
Även om jag är optimistisk om människosläktets kapacitet att lösa klimatfrågan, så är jag orolig över hur vi kommer att kunna göra det tillsammans. Det är svårt på många fronter, inte minst länder och kontinenter emellan.
Länder som har blivit rika under industrialiseringens tidevarv måste ta ansvar. Det är vår uppgift att hjälpa utvecklingsländer att nå samma tillväxt, men med renare medel.
Samtidigt är jag orolig över polariseringen och de aggressiva tongångarna som vi ser inom olika samhällen. Ilska, utpekanden och skam leder sällan till resultat. Lika lite i barnens uppfostran som i samhälleliga förändringar.
Alla – individer, beslutsfattare, aktivister, företag, vetenskapsmän och -kvinnor – behövs för att rädda vår gemensamma planet. Klimatfrågan löser vi bara med samarbete, inte med missämja.