Liebe Angela,

Ursäkta att jag inte har skrivit på några veckor. Jag ville lämna dig ifred inför gårdagens val. Det gick som det gick, men som tur är behöver du inte egentligen bry dig så värst mycket. Du har gjort ditt. Och det får du vara stolt över.

Jag kan tänka mig att du småler innerst inne. Jag kommer själv ihåg när jag lämnade politiken efter åtta år i Finlands regering och fyra år som Europaparlamentariker. Frihetskänslan var enorm. Kan bara tänka mig hur det känns efter 16 år som Tysklands förbundskansler.

Jag ville skriva till dig för att tacka för allt det du har gjort för Europa och världen. Noterar att medierna har varit fulla av analyser om ditt arv. Det blir ju alltid sådär lite för och lite emot. Sånt är livet. Mer lär det bli. Säkert en massa dokumentärer och böcker.

Själv är jag säker på att historien kommer att behandla dig med en enorm respekt – du har varit den fria världens ledare under en längre tid. Ledare kom och gick. Det vara bara du som stod kvar.

Spekulanterna skrev med regelbundna mellanrum att dina dagar var räknade. Själv kommenterade jag alltid att man inte ska undervärdera din kapacitet att klara av svåra situationer. Och det gjorde du alltid med ett lugn som man sällan ser i politiken.

Du var ju världens bästa krishanterare. Det spelade ju ingen roll vad krisen handlade om – politik, ekonomi, säkerhet, energi, asyl eller hälsa – Du fixade det. Perfekt blir det ju aldrig, men vidare bar det alltid.

På EU-toppmöten satt vi alltid bredvid varandra. Det var fint att få följa ditt arbete på nära håll. Du var en av få som kunde uttrycka dig om de stora linjerna, och påverka de viktiga detaljerna. Du var insatt och engagerad. Du hade tålamod. Du sökte och hittade kompromisser.

Personligen vill jag tacka dig för ditt stöd och din vänskap under årens lopp. Det kändes som man kunde fråga dig om vad som helst. Dina råd var guld värda. Jag har träffat hundratals ledare och ministrar, ingen med samma vänlighet och ödmjukhet som den du utstrålade.

Jag kommer speciellt ihåg en kväll i september 2014. Jag hade just sprungit Berlin marathon – galen som jag är – och efteråt spenderade vi en trevlig kväll hos Finlands ambassadör. Vi talade liv och politik. Smuttade på lite vin.

Följande dag var det dags för formaliteterna och det offentliga statsbesöket med parader och fanfarer. Jag kunde knappt gå efter loppet. När vi sedan skulle stiga ned från det lilla podiet där vi hade lyssnat på nationalsångerna tittade du oroligt på mig. ”Brauchst du Hilfe?”, vill du ha hjälp, frågade du.

Visst ville jag ha det. Du tog mig i armen och vi landade stabilt på marken. Någon trodde säkert att där har vi nu igen en finländsk politiker som inte klarar av sprit. Men jag visste ju hur det var. Du var alltid hjälpsam, och mina ben lite skakiga efter loppet.

Världen kommer att sakna dig. Hoppas vi ses snart igen.

Grüßen, Alex

Vi människor tycker om att rationalisera och förenkla. Det är vårt sätt att försöka förstå världen. Vi vet ju förstås att världen är komplicerad och att det sällan finns enkla lösningar eller orsaker till varför saker och ting händer, men det är ju allt mödan värt att spekulera.
Under årens lopp har jag märkt att alla mina vänner – oavsett om de är akademiker eller politiker, företagare eller läkare, ingenjörer eller artister – tycker om att tala om världspolitik. Det handlar ofta om en specifik kris, exempelvis Afghanistan, eller val i till exempel Tyskland eller USA.
Diskussionerna är ofta mycket specifika. Det handlar sällan om megatrender och maktskiften i världspolitiken. Själv försöker jag komma loss från det dagliga nyhetsflödet och se mer på trender som ändrar på maktbalansen länder och kontinenter emellan.
Under kalla kriget var världen bipolär. Den styrdes av ideologisk maktkamp mellan USA och Sovjetunionen. Efter 1989 levde vi en unipolär värld som leddes av USA. Det påstods att största delen av världen skulle gravitera mot liberal demokrati, social marknadsekonomi och globalisering. Så blev det tyvärr inte. Vi lever i identitetspolitikens värld.
Jag vågar påstå att vi är i början på en tripolär era som kommer att domineras av en maktkamp mellan Kina, USA och EU. Alla tre försöker hitta lösningar på diverse megatrender som har att göra med data, teknologi, bioteknologi, klimat, säkerhet och ekonomi.
Alla tre har olika samhällssystem. Kina är centraliserat, autoritärt och baserat på statskapitalism. USA är decentraliserat, demokratiskt och marknadsbaserat, dock utan allergi för monopol inom till exempel teknologibranchen. EU är mer än en internationell organisation, men mindre än en stat – ett decentraliserat och ofta komplicerat system som stöder sig på social marknadsekonomi och en delvis överstatlig demokrati.
Jag är till grund och botten en transatlantist. Jag tror på den värdebaserade alliansen mellan EU och USA. Samtidigt måste vi medge att USA är en stormakt vars pil inte visar uppåt – en partner som inte är lika pålitlig som tidigare. Detta betyder att EU måste agera mera självständigt i vissa situationer. I Brysseljargonen kallas det för strategisk autonomi.
Visst är Kina och USA huvudspelarna i maktkampen, men här ligger EU:s möjlighet. EU borde anta en geopolitisk roll och fungera som den balanserande aktören mellan stormakterna. Håll USA i handen, men vänd inte ryggen åt Kina. Spela spelet genom att maximera det egna inflytandet åt båda hållen.
Det är dock här mina rationella förenklingar tar slut. Jag medger att världen inte är svart eller vit. Den är grå. Vi lever i en värld som inte har en slutpunkt, utan den är i ständig rörelse. En tripolär värld ger oss en ram eller ett prism som ger oss möjligheten att jämföra olika samhällsutvecklingar.
Det är omöjligt att utropa en vinnare i spelet under de kommande decennierna. Alla tre kommer att ha sina starka och svaga sidor. Det enda som är säkert, är att Kina är på väg uppåt, USA på väg neråt och EU, som så ofta tidigare, puffar vidare rätt så stabilt.