Vad är det första du gör när du vaknar på morgonen? Nej, du behöver inte berätta detaljer. Vi vet det redan. Du rör din telefon. Därifrån börjar dagens datainsamling som slutar när du lägger ner telefonen och somnar på kvällen.

Min aktivitetsring berättar hur jag sov och analyserar min hjärtslagsvariation. Min elektriska tandborste surrar i två minuter. Data förs över via bluetooth och snart vet min tandläkare hur effektivt mitt borstande har varit.

Frukosten beställde jag från min lokala butik som redan kan föreslå inköpen utifrån mina tidigare beställningar. Efter mitt morgonjoggande, som du kan hitta på min motionsapplikation, har försäkringsbolaget redan en bra bild av hur jag sover, äter och motionerar. Jag hoppas att mina livsvanor sänker mina premier.

Datainsamlingen accelerar efter frukosten. E-post, sociala medier, shopping på nätet, nyheter, television, musikströmning, radio, navigation, bilfärd, busstur, kreditkort, läkarbesök, ja ett oändligt flöde av dataanvändning som jag godkänt utan att egentligen veta vad jag godkänt. Jag tryckte ju bara på ”acceptera”.

Under hela dagen är det någon någonstans som samlar på din data, som används till att påverka allt du gör, egentligen vem du är. Detta kallas för dataekonomi, eller lite fulare sagt övervakningkapitalism.

Det lärde jag mig när jag läste professor Carissa Véliz briljanta bok ”Privacy is Power” (Bantam Press, 2020). Ännu mer lärde jag mig när jag intervjuade henne i ett webbinarium i början på året.

”Vem bryr sig?”, tänker du eventuellt. ”Jag har ju inget att dölja”. Det är här du tar fel. Att dela med dig av data är som att ge bort lösenordet till ditt eget liv. Om du inte bryr dig kan du väl ge mig din hemnyckel, ditt kreditkort och lösenordet till din e-post. Du har ju inget att dölja?

Din identitet, den autonoma du, tillhör ingen annan än dig själv. Om du strävar efter integritet och personlig frihet är det inte i ditt intresse att teknologibolag eller staten vet exakt vad du gör, när du gör det och hur. Inte ens under en pandemi.

Övervakningen, som du frivilligt godkänt, är ett hot mot frihet, jämställdhet, demokrati, autonomi, kreativitet och intimitet. Visserligen, men ingen av oss vill ju ge upp modern teknologi och gå tillbaka till det gamla och långsamma.

Professor Véliz har 17 praktiska förslag vad du kan göra åt saken. Här nämner jag bara tre.

För det första, tänk på vad du delar med dig av på sociala medier och alla andra applikationer som kräver din personliga data. För det andra, respektera andras integritet, dela inte deras information utan att fråga. För det tredje, välj integritet på alla enheter och program som du använder, från telefoner till applikationer.

Egentligen är det fråga om två större problem. Det första är att ditt personliga data används till att begränsa din frihet att kunna göra autonoma beslut. Det andra är faran av en läcka eller en cyberattack där hela din identitet, från sexliv till hälsa, blir offentligt.

Vi står vid ett vägskäl mellan två olika världar. Den ena leder till ett övervakningssamhälle där allt du säger, gör och tänker finns registrerat någonstans. I den andra njuter du av all teknologi, men den är privat och bara du bestämmer över den.

Valet är ditt. Just nu är ditt privata inte privat. Och jo, kanske bättre att önska din partner god morgon innan du rör vid din telefon i morgon bitti.

Ursula von der Leyens kommission gjorde ett bra jobb under sitt första år. EU höll ihop under brexitförhandlingarna. Koordinationen av begränsande coronaåtgärder var inte perfekt, men hyfsad.
Återhämtningsplanen på 750 miljarder euro och den framtida EU-finansieringen sköttes snabbare än någonsin tidigare. Samtidigt lyckades kommissionen förhandla fram mängder av vaccindoser som vi från mindre länder bara kunde drömma om.
Men förra veckan gjorde EU-kommissionen sitt första stora misstag. Allt började med en oprofessionell offentlig debatt med Astra Zeneca. Kommissionen reagerade starkt efter att företaget meddelat att det inte kommer att leverera det antal doser som diskuterats.
Vanligtvis når man bättre resultat utan öppna konflikter. Visserligen var Astra Zenecas kommunikationsstrategi inte heller någon uppvisning av professionalism, utan ett strålande exempel på inkompetent arrogans. Men oavsett det, kommissionen borde ha hållit huvudet kallt och konstaterat att man söker en lösning tillsammans.
Till saken hörde naturligtvis att den gamla goda brexitdebatten spökade 
i bakgrunden. Det blev snabbt en principiell fråga om vilken part som har rätt till doserna, Storbritannien eller EU. 
Saken blev inte lättare av att vaccinen produceras i fyra olika fabriker på båda sidorna av kanalen.
Kardinalfelet kom på torsdags-kvällen då kommissionen meddelade att den skulle införa exportrestriktioner för att säkra tillgången till vaccin i  Europa. Med andra ord skulle vaccintillverkarna nekas exportlicens om de vill sälja vacciner som lovats Europa till länder utanför EU.
Reaktionerna var snabba och kraftiga, inte minst från Storbritannien och Irland, där en svår kompromiss om Nordirlands gräns hade trätt i kraft för bara en månad sedan. Efter frenetisk telefondiplomati drog kommissionen bort sitt förslag inom 24 timmar, men skadan var redan skedd.
Jag har svårt att förstå hur det kan vara möjligt att kommissionen lägger ut ett förslag som är emot allt den borde stå för, inte minst fri rörlighet och solidaritet. Vi är mitt i en pandemi som inte känner till gränser. Den löses endast med gränsöverskridande samarbete.
Kommissionens reaktion var primitiv. Det var rena rama vaccinnations-nationalismen, just det vi borde undvika. 
Visst är kommissionens uppgift nästan omöjlig. Om den lyckas, så tar medlemsländerna åt sig äran. Om den misslyckas, är det Bryssels fel. Men efter denna händelse blir det svårt för kommissionen att komma igen. Det enda sättet är att nu lyckas med distributionen av vaccin till medlemsländerna. 
Lätt lär det inte bli. Men inte omöjligt heller. Pandemin är redan tillräckligt svår utan tabbar. 
Nu gäller det att fixa misstaget, och det snabbt. 

I januari 2016 svors Donald Trump in som USA:s 45:e president. I sitt invigningstal lovade Trump få ett slut på ”the American carnage” – det amerikanska blodbadet.

Den 43:e presidenten, George W. Bush vände sig till demokratkandidaten Hillary Clinton efter talet och konstaterade att ”that was some weird shit” – det var lite konstigt, för att ge en diplomatisk översättning.

Fyra år senare lämnar Donald Trump Vita huset efter ett blodbad och eventuellt det konstigaste presidentskapet i USA:s historia.

Jag kommer ihåg hur mina republikanvänner berättade att grundlagen och moderaterna i administrationen skulle se till att Trump hålls under kontroll. Så blev det tyvärr inte. Allt som kunde ha gått fel, har gått fel.

Världen blev snabbt van med Trumps dagliga twittrande, lögner och inkonsekvenser. Man förstod att Trump inte är en strateg, som tänker på framtiden, utan en kortsiktig taktiker, vars dagliga humör påverkar besluten.

Efter Joe Bidens valseger hördes en global suck av lättnad, men det var inte över. Donald Trump ville avsluta sin mandatperiod med ett demokratiskt blodbad, och han lyckades. Scenerna från attacken på Capitol Hill kommer att förbli en symbol av demokratins utmaningar år 2020.

År 2018 skrev Harvard-professorerna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt en bok om hur demokratier dör – ”How Democracies Die”. Analysen var fokuserad på länder som till exempel Ryssland och Venezuela, men den varnade också för den amerikanska demokratins framtid under president Donald Trump.

Jag tyckte om boken, men kommer ihåg att prognoserna om demokratins död i världens äldsta representativa demokrati kändes lite överdrivna. Men så var det inte. I processen har Trump lyckas splittra republikanerna och ge demokraterna en majoritet i kongressen.

Det som hände i USA kan hända i Europa. När man inte följer rättstatens principer, ifrågasätter demokratiska val och sprider lögner, leder det ofta till auktoritära regimer. Då blir det inte bara konstigt, utan ofta blodbad. Det såg vi Europa 1939-45.