På söndagen firade Finland sin 103:e självständighetsdag. Egentligen var det ju så att Finland gav Ryssland sin självständighet år 1917 på samma sätt som vi gav den åt Sverige i 1809, men det är onödigt att fastna i historiska detaljer och missförstånd…

Jag firade självständigheten ett par dagar i förväg genom att ge ett anförande om världspolitik i ett webbinarium anordnat av Ditchley Foundation till Henry Kissingers ära.

Det var en ära att se och lyssna när den legendariska 97-åriga diplomaten gav en vass och realpolitisk analys om världen efter Donald Trump. Det historiska djupet i analysen speglas i alla hans böcker, inte minst i ”World order” som publicerades år 2014.

Chatham House-reglerna begränsar min möjlighet att hänvisa till enskilda personer, men evenemanget präglades av utrikespolitiska- och affärsmässiga tungviktare från USA, Europa, Kina, Australien och Ryssland.

Hur ser världen ut sex veckor innan Joe Biden invigs som USA:s 46:e president? Egentligen mycket bättre än vi tror. Så är det ju alltid, eftersom vi har en tendens att överdramatisera den tid vi lever i – och undervärdera en framtid som vi sällan förstår.

Visst är vi mitt uppe i en dramatisk pandemi som har orsakat sorg och tragedi, men vi ser ljus i slutet av tunneln, ett vaccin är på väg och virus brukar reagera på årstider och UV-strålning. På det norra halvklotet vänder vi mot ljusare tider efter jul.

Om Barack Obama gav hopp och Donald Trump hat, så kan man förvänta sig att Joe Biden kommer att göra allt för att läka USA internt och externt. Lätt lär det inte bli, men Amerika är återigen med i kampen mot klimatförändring, multilateralismen gör en comeback och demokratin har sin ledstjärna.

Vi lever dock i en verklighet som är annorlunda än den som Obama lämnade till Trump i 2016. Under de senaste fyra åren körde Trump en nationalistisk ”America first”-linje. I världspolitiken tar det aldrig länge innan maktvakuum föds. Vi lever i en multipolär värld utan ett klart maktcentrum. Vi vet inte om världen kommer att drivas av intressen eller värderingar, högst antagligen bägge.

Kinas självförtroende växer i takt med landets ekonomiska tillväxt och globala expansion. Ryssland agerar i grannländer utan att västvärlden ger ett klart motstånd. Turkiet och Indien vill förstärka sin regionala roll. Europa har händerna fulla med brexit och medlemsländer som inte följer regler.

Det känns som om vi skulle leva i oredans tid, men egentligen är det bara fråga om en förändring i den globala maktbalansen. Förändringar leder till osäkerhet, en känsla att vi inte vet vad som händer eller kommer att hända. Sådan är världen. Vi vet ju inte heller om det blir Biden eller Trump blir en fotnot i världshistorien.

När Finland blev självständigt och Woodrow Wilson var USA:s president var oredan och osäkerheten mycket värre än idag. Första världskriget, inbördeskrig och spanska sjukan ledde till miljontals dödsoffer. Ännu värre blev det under andra världskriget.

Varför vågar jag dock vara optimistisk? Därför att dagens utmaningar – till exempel hälsa, klimat, välfärd, säkerhet och ekonomi – är transnationella, gränsöverskridande. Inte en enda nationalstat klarar av att sköta om dem själv. Det krävs internationellt samarbete.

Därför att världen helt enkelt är mycket bättre och säkrare plats än för hundra år sedan. Och därför att människan har en ofattbar kapacitet att hitta lösningar, även då det känns som att inga lösningar finns. Valet i USA var ett bevis på detta, men ingen vet hur det kommer att gå om fyra år. Världspolitiken är aldrig statisk, men bättre blir den oftast.