”Vilken idiot!” Det är min första tanke när jag ser ännu ett Twitterinlägg från en person som jag sällan är ense med. 
”Fattar han inte att ett välfärdssamhälle inte fungerar utan marknadsekonomi”, mumlar jag för mig själv.
Jag är säkert inte den enda som reagerar med en nypa frustration på det oändliga informationsflödet i sociala och traditionella medier. Inte heller den enda som hoppas att den tekniska utvecklingen främjar yttrandefrihet. Alla får ju en röst.
Låt alla blommor blomma. Det är ju bara bra med olika synvinklar. Men varför blir jag då så frustrerad när någon kommer med en annan åsikt? Borde jag inte respektera den? Har jag blivit intolerant i min tolerans?
Jag reagerar allt starkare på nationalister, trumpister, aktivister, rasister, fascister, kommunister och alla andra ”ister” som man kan tänka sig. Jag orkar bara inte lyssna på skräpet. Mera frustration, mindre dialog.
Jag har lärt mig att räkna till tio. Jag ger mig sällan in i en debatt mot till exempel en homofob eller rasist. Det känns bara inte värt mödan. Men är detta egentligen fel? Jag begränsar ju min egen yttrandefrihet för att jag helt enkelt inte orkar gå in i en debatt som högst antagligen inte leder någon vart.
Vi lever i ett polariserat samhälle där åsikter har blivit antingen svarta el­­­­­ler vita. Den grå nyansen fattas. Debatten mellan presidentkandidaterna Donald Trump och Joe Biden var en bottennotering. 
Demokrati är inte möjlig utan yttrandefrihet, men samtidigt är den in­te hållbar utan en civiliserad dialog.
Det paradoxala är att tekniken har möjliggjort en pluralistisk debatt som inte tål pluralism. Pluralismen bygger på fri åsiktsbildning och förespråkar kulturell mångfald, minoritetens åsikter och värderingar.
Dubbelparadoxen kommer från att människor som ofta anser sig vara liberala (undertecknad) är liberala så länge den andras åsikt stämmer överens med den egna. Det har egentligen väldigt lite med pluralism och tolerans att göra.
Borde jag tåla olika åsikter? Javisst, så länge de är lagliga och hålls inom allmänt accepterade etiska och moraliska principer. Det finns något mellan politisk korrekthet som inte vågar och extrema åsikter som dominerar. Det kallas för dialog. Därmed lovar jag mig själv att varva ned min reaktion när till exempel en nationalist motsätter sig globalisering. Annars blir jag ju själv en ”idiot” som är intolerant i sin tolerans