Vi har en tendens att överrationalisera det
förflutna, överdramatisera det nutida och underskatta det framtida. Så har det
ju återigen varit under de senaste två månaderna av coronakrisen.
En massa analyser med paralleller till tidigare kriser som egentligen inte har
något gemensamt med ett virus. Apokalyptiska rubriker som förutspår den
djupaste ekonomiska depressionen sedan 1929. Även The Economist talar om ”The
90% economy” där livet efter nedstängningarna kommer att vara svårare än man
kan tänka sig.
Visst blir livet annorlunda, men hur annorlunda, det vet ingen. Det finns dock
en sak som oroar mig kanske mera än något annat, nämligen hur corona kommer att
påverka vårt beteende och sociala umgänge. Vår kapacitet att visa empati.
Vi människor – ja, även vi finländare – är sociala djur. Det är inte många som
frivilligt isolerar sig från medmänniskor. Vi behöver fysisk kontakt, samvaro
och kärlek. Det finns naturligtvis många som inte tycker speciellt mycket om
socialt umgänge, men ensamhet fungerar inte i långa loppet. Vi blir olyckliga.
Mina olika jobb som akademiker, tjänsteman, politiker och bankir har egentligen
alltid haft att göra med att organisera siffror och bokstäver till en
fungerande helhet som beskriver eller förbättrar världen. Som instrument har
jag använt min röst eller skriven text.
Nu när algoritmer och robotar klarar av mångt och mycket bättre än min hjärna
så funderar jag ofta på vad det egentligen blir kvar för mig som alltid jobbat
mera med huvudet än kroppen. Jag kommer alltid till en enkel slutsats: nämligen
empati. Alltså min förmåga att uppfatta och uppleva en annan människas känslor.
Det är här corona kommer in. Det är första veckan på mitt nya jobb som direktör
och professor i Florens, men jag sitter återigen på ett Zoom-möte…i
Helsingfors. Fjärde i dag, femtonde denna vecka. Jag lär mig och träffar nya
människor, men bara virtuellt.
Till en början är det ganska roligt att se ett tjugotal ansikten samtidigt på
en skärm, även om frasen ”hör ni mig” börjar bli lite irriterande. Det är inte
svårt att ta sig till mötet från sängkammaren till vardagsrummet.
Och visst är det effektivt och miljövänligt att använda modern teknologi. Jag
är också nöjd att jag inte mera behöver resa till fem olika länder på fem olika
möten under fem dagar. Samtidigt börjar jag längta efter att få träffa
människor på riktigt. Jag vill se, röra och krama.
Jag vill inte överrationalisera, överdramatisera eller undervärdera, men det
finns ingenting som kan ersätta människokontakt. Därför blir det viktigare än
någonsin att du och jag behåller vår empati. Det är livet före, under och efter
corona.
