Vi har en tendens att överrationalisera det förflutna, överdramatisera det nutida och underskatta det framtida. Så har det ju återigen varit under de senaste två månaderna av coronakrisen.
En massa analyser med paralleller till tidigare kriser som egentligen inte har något gemensamt med ett virus. Apokalyptiska rubriker som förutspår den djupaste ekonomiska depressionen sedan 1929. Även The Economist talar om ”The 90% economy” där livet efter nedstängningarna kommer att vara svårare än man kan tänka sig.
Visst blir livet annorlunda, men hur annorlunda, det vet ingen. Det finns dock en sak som oroar mig kanske mera än något annat, nämligen hur corona kommer att påverka vårt beteende och sociala umgänge. Vår kapacitet att visa empati.
Vi människor – ja, även vi finländare – är sociala djur. Det är inte många som frivilligt isolerar sig från medmänniskor. Vi behöver fysisk kontakt, samvaro och kärlek. Det finns naturligtvis många som inte tycker speciellt mycket om socialt umgänge, men ensamhet fungerar inte i långa loppet. Vi blir olyckliga.
Mina olika jobb som akademiker, tjänsteman, politiker och bankir har egentligen alltid haft att göra med att organisera siffror och bokstäver till en fungerande helhet som beskriver eller förbättrar världen. Som instrument har jag använt min röst eller skriven text.
Nu när algoritmer och robotar klarar av mångt och mycket bättre än min hjärna så funderar jag ofta på vad det egentligen blir kvar för mig som alltid jobbat mera med huvudet än kroppen. Jag kommer alltid till en enkel slutsats: nämligen empati. Alltså min förmåga att uppfatta och uppleva en annan människas känslor.
Det är här corona kommer in. Det är första veckan på mitt nya jobb som direktör och professor i Florens, men jag sitter återigen på ett Zoom-möte…i Helsingfors. Fjärde i dag, femtonde denna vecka. Jag lär mig och träffar nya människor, men bara virtuellt.
Till en början är det ganska roligt att se ett tjugotal ansikten samtidigt på en skärm, även om frasen ”hör ni mig” börjar bli lite irriterande. Det är inte svårt att ta sig till mötet från sängkammaren till vardagsrummet.
Och visst är det effektivt och miljövänligt att använda modern teknologi. Jag är också nöjd att jag inte mera behöver resa till fem olika länder på fem olika möten under fem dagar. Samtidigt börjar jag längta efter att få träffa människor på riktigt. Jag vill se, röra och krama.
Jag vill inte överrationalisera, överdramatisera eller undervärdera, men det finns ingenting som kan ersätta människokontakt. Därför blir det viktigare än någonsin att du och jag behåller vår empati. Det är livet före, under och efter corona.