Hela världen följer USA:s presidentval. Orsaken är enkel: valet har betydelse för världspolitiken.
Tidigare var det egentligen ganska enkelt. Man visste ungefär hurudan utrikes- och säkerhetspolitik man fick beroende på om den valda presidenten var demokrat eller republikan.
Demokrater som till exempel Jimmy Carter, Bill Clinton och Barack Obama sökte mer eller mindre samarbete med allierade länder och stödde multilateralism och internationella institutioner.
Republikaner som Ronald Reagan, George Bush och George W Bush var en nypa mer direkta och kanske en aning bilaterala i sin utrikespolitik. Huvudsaken var allianser och koalitioner med länder. Det blev mindre stöd till internationella organisationer.
Målet var dock det samma, oberoende om presidenten var republikan eller demokrat – nämligen att främja amerikanska intressen och stödja demokrati, passivt eller aktivt, i hela världen. Amerika var engagerat.
Under Donald Trump har linjen varit annorlunda. Man visste egentligen inte vad man skulle få. Stilen – med alla förolämpningar och opassande kommentarer – har orsakar ett antal panikattacker i diplomatiska kretsar. Men, vare sig du är ense eller oense, så har president Trump gjort precis som han lovade i utanför Amerikas gränser.
Det har varit ”America First” hela vägen. Inga nya krig. Trupper har tagits hem från Afghanistan och Mellanöstern. Mindre engagemang i internationella sammanhang. Attacker på IS. Europa har fått ta ökat ansvar för sin egen säkerhet. Och Kina som fiende nummer ett.
Den stora frågan är om linjen kommer att förändras om Joe Biden blir vald. Det korta svaret är att det blir en förändring i stilen, men högst antagligen inte en radikal skillnad i substansen. Låt mig förklara.
Kina kommer fortfarande att anses som den största rivalen. I multilaterala sammanhang kommer Bidens administration säkert att samarbeta mer i klimat- och hälsofrågor, men kraven på att Europa ska öka sitt bidrag till Nato blir kvar.
Nya trupper kommer inte att skickas till alla världens konflikter. Resurserna läggs på att reparera amerikansk infrastruktur och ekonomi.
Den fria – eller kanske närmast transaktionella – handelslinjen kommer att bli försiktigare, men det blir inte en återgång till öppen frihandel.
Detta blir inte lätt för Europa, eftersom Biden kommer att kräva lojalitet av de allierade i alla frågor gällande till exempel Kina eller Iran – ”antingen är du med oss, eller emot oss”. Detta skulle begränsa Europas utrymme att fatta självständiga beslut om utrikes- och säkerhetspolitik.
Biden skulle dock vara ett säkrare och stabilare val för Europa och betyda ett aningen mer engagerat USA. Den transatlantiska relationen skulle stärkas, men samtidigt måste Europa ta mer ansvar för sin egen säkerhet.
Valet 2016 påverkade världspolitiken och öppnade ett maktvakuum i en värld som hade styrts av USA.
Oberoende vem som blir vald kommer valet 2020 bli stämpeln på en värld där USA inte längre är en obestridd ledare av världspolitiken.

”Vilken idiot!” Det är min första tanke när jag ser ännu ett Twitterinlägg från en person som jag sällan är ense med. 
”Fattar han inte att ett välfärdssamhälle inte fungerar utan marknadsekonomi”, mumlar jag för mig själv.
Jag är säkert inte den enda som reagerar med en nypa frustration på det oändliga informationsflödet i sociala och traditionella medier. Inte heller den enda som hoppas att den tekniska utvecklingen främjar yttrandefrihet. Alla får ju en röst.
Låt alla blommor blomma. Det är ju bara bra med olika synvinklar. Men varför blir jag då så frustrerad när någon kommer med en annan åsikt? Borde jag inte respektera den? Har jag blivit intolerant i min tolerans?
Jag reagerar allt starkare på nationalister, trumpister, aktivister, rasister, fascister, kommunister och alla andra ”ister” som man kan tänka sig. Jag orkar bara inte lyssna på skräpet. Mera frustration, mindre dialog.
Jag har lärt mig att räkna till tio. Jag ger mig sällan in i en debatt mot till exempel en homofob eller rasist. Det känns bara inte värt mödan. Men är detta egentligen fel? Jag begränsar ju min egen yttrandefrihet för att jag helt enkelt inte orkar gå in i en debatt som högst antagligen inte leder någon vart.
Vi lever i ett polariserat samhälle där åsikter har blivit antingen svarta el­­­­­ler vita. Den grå nyansen fattas. Debatten mellan presidentkandidaterna Donald Trump och Joe Biden var en bottennotering. 
Demokrati är inte möjlig utan yttrandefrihet, men samtidigt är den in­te hållbar utan en civiliserad dialog.
Det paradoxala är att tekniken har möjliggjort en pluralistisk debatt som inte tål pluralism. Pluralismen bygger på fri åsiktsbildning och förespråkar kulturell mångfald, minoritetens åsikter och värderingar.
Dubbelparadoxen kommer från att människor som ofta anser sig vara liberala (undertecknad) är liberala så länge den andras åsikt stämmer överens med den egna. Det har egentligen väldigt lite med pluralism och tolerans att göra.
Borde jag tåla olika åsikter? Javisst, så länge de är lagliga och hålls inom allmänt accepterade etiska och moraliska principer. Det finns något mellan politisk korrekthet som inte vågar och extrema åsikter som dominerar. Det kallas för dialog. Därmed lovar jag mig själv att varva ned min reaktion när till exempel en nationalist motsätter sig globalisering. Annars blir jag ju själv en ”idiot” som är intolerant i sin tolerans

Mitt hjärta brister. Nej, jag är arg! Jag förstår helt enkelt inte vad som pågår i Storbritannien och USA, mina andliga hemländer – symbolerna för frihet och rationalitet.
Jag är en amerikaniserad anglofil, gift med en engelska. Jag gjorde min grundexamen i USA och doktorsavhandling i Storbritannien. Mina favoritböcker har skrivits på engelska. Mina favoritlärare har varit britter och amerikaner.
Min livsåskådning och ideologi har sina rötter i den liberala demokratin och kapitalismen som skrevs av John Locke på 1700-talet och blev basen till vad USA och Storbritannien stått för under ett par århundraden.
Nu följer jag sorgligt med i hur både Storbritannien och USA frivilligt marginaliserar sig från det globala samfundet. Resan började år 2016.
Först röstade britterna för brexit. Det politiska och ekonomiska kaoset under de senaste fyra åren har blivit bara värre med covid-19.
Den senaste utvecklingen är ofattbar! Premiärminister Boris Johnsons regering är beredd att bryta det internationella avtalet som slöts mellan Storbritannien och EU tidigare i år.
Jag har varit med om att förhandla fyra EU-traktat, fyra EU-budgetar och ett antal större och mindre EU-kompromisser under de senaste 25 åren. Jag har aldrig sett liknande, förutom kanske i Ryssland.
Pacta sunt servanda, avtal skall hållas. Hur tror sig Johnson kunna trovärdigt etablera nya globala handelsavtal om han bryter de gamla redan innan de ratificerats?
Några månader efter brexit valdes Donald Trump till USA:s president. Kaoset har varit totalt. Den Twitterdrivna utrikespolitiken har minskat USA:s inflytande globalt. Även om Joe Biden vinner i november så är den amerikanska hegemonins tid över.
Inflytande i internationell politik har att göra med två saker: resurser och förhållanden. Det räcker inte längre att vara världens rikaste land. Man måste kunna använda resurserna rätt och hitta fungerande allianser för att kunna påverka.
I Storbritanniens fall är resurserna begränsade och vännerna allt färre. USA har fortfarande en stark ekonomi och militär, men vännerna börjar vara, diplomatiskt sagt, ifrågasatta macholedare.
Jag hoppas att jag har fel och att både Storbritannien och USA gör comeback. Men jag är rädd för att vi måste förbereda oss för en värld som inte mera drivs av den anglosaxiska eller amerikanska liberalismen och rationaliteten. Vi står inför oredans tidevarv.

Logiken bakom europeisk integration är egentligen ganska enkel. Samarbete inom ett område leder till tryck att integrera på ett annat.

Man börjar med frihandel och flyttar över mot en tullunion och en inre marknad. Därefter blir det en gemensam valuta med monetärpolitik. Efter det blir det behov av att koordinera finanspolitiken.

Normalt framskrider det långsamt, men ibland tar man enorma steg framåt. En ordentlig fördjupning av integrationen kräver alltid en kris. Så blev det i början på 1990-talet när euron föddes. Samma sak hände under finanskrisen, som startade 2008. Då byggde man stommen till en bankunion.

EU har egentligen alltid varit baserat på en kapitalistisk marknadslogik med fri rörlighet, fri handel, strikta konkurrensregler och förbud mot statsstöd. Det har varit mera marknad, mindre stat – även om det säkert finns industriledare som skulle vara av en annan åsikt.

Visst har man hört retorik kring ”Sociala Europa”, med det har varit just det, bara retorik. EU har helt enkelt inte kompetens i frågor som berör välfärdssamhällets basfunktioner. EU-regleringen hjälper till med att baka kakan, nationalstaten har ansvar för att distribuera kakbitarna.

Man ska dock aldrig underskatta medlemsländernas eller EU-kommissionens kapacitet att utnyttja en kris. Det har vi åter fått se under de senaste månaderna. Först slog nationalstaterna till med restriktioner på fri rörlighet av varor, service och människor, samt krav på statsstöd.

Kommissionen förstod situationen och visade flexibilitet. Det var fiffigt. Som så ofta tidigare är det fråga om att ta ett steg bakåt för att sedan ta två steg framåt. Det såg vi på onsdagen då kommissionen föreslog ett kolossalt återhämtningsprogram på hela 750 miljarder euro, med en tredjedel lån och två tredjedelar stöd.

Under de kommande veckorna kommer vi att få se en debatt som är baserad på två missförstånd. Det första är att medlemsländerna räknar hur mycket man betalar in och hur mycket man får ut. Politiskt är det förståeligt, men man behöver inte vara ekonom för att förstå att kommissionens förslag har mera att göra med makroekonomi än med bokföring.

Det andra är att bygga upp spänningen mellan södra och norra Europa. Den frugala fyran med Nederländerna, Österrike, Sverige och Danmark visade vägen. Själv tycker jag att det gäller mer än en ekonomisk debatt på en ganska klassisk höger/vänster-skala.

Det är ju egentligen fråga om både solidaritet och självintresse inom en gemensam marknad, där vi alla är beroende av varandra. Logiken är samma som tidigare, det blir mera integration. Denna gång tror jag dock att det blir mer stat än marknad, ett steg mot ett socialt Europa. Är Sverige emot eller för? Ja, det återstår att se.

Vi har en tendens att överrationalisera det förflutna, överdramatisera det nutida och underskatta det framtida. Så har det ju återigen varit under de senaste två månaderna av coronakrisen.
En massa analyser med paralleller till tidigare kriser som egentligen inte har något gemensamt med ett virus. Apokalyptiska rubriker som förutspår den djupaste ekonomiska depressionen sedan 1929. Även The Economist talar om ”The 90% economy” där livet efter nedstängningarna kommer att vara svårare än man kan tänka sig.
Visst blir livet annorlunda, men hur annorlunda, det vet ingen. Det finns dock en sak som oroar mig kanske mera än något annat, nämligen hur corona kommer att påverka vårt beteende och sociala umgänge. Vår kapacitet att visa empati.
Vi människor – ja, även vi finländare – är sociala djur. Det är inte många som frivilligt isolerar sig från medmänniskor. Vi behöver fysisk kontakt, samvaro och kärlek. Det finns naturligtvis många som inte tycker speciellt mycket om socialt umgänge, men ensamhet fungerar inte i långa loppet. Vi blir olyckliga.
Mina olika jobb som akademiker, tjänsteman, politiker och bankir har egentligen alltid haft att göra med att organisera siffror och bokstäver till en fungerande helhet som beskriver eller förbättrar världen. Som instrument har jag använt min röst eller skriven text.
Nu när algoritmer och robotar klarar av mångt och mycket bättre än min hjärna så funderar jag ofta på vad det egentligen blir kvar för mig som alltid jobbat mera med huvudet än kroppen. Jag kommer alltid till en enkel slutsats: nämligen empati. Alltså min förmåga att uppfatta och uppleva en annan människas känslor.
Det är här corona kommer in. Det är första veckan på mitt nya jobb som direktör och professor i Florens, men jag sitter återigen på ett Zoom-möte…i Helsingfors. Fjärde i dag, femtonde denna vecka. Jag lär mig och träffar nya människor, men bara virtuellt.
Till en början är det ganska roligt att se ett tjugotal ansikten samtidigt på en skärm, även om frasen ”hör ni mig” börjar bli lite irriterande. Det är inte svårt att ta sig till mötet från sängkammaren till vardagsrummet.
Och visst är det effektivt och miljövänligt att använda modern teknologi. Jag är också nöjd att jag inte mera behöver resa till fem olika länder på fem olika möten under fem dagar. Samtidigt börjar jag längta efter att få träffa människor på riktigt. Jag vill se, röra och krama.
Jag vill inte överrationalisera, överdramatisera eller undervärdera, men det finns ingenting som kan ersätta människokontakt. Därför blir det viktigare än någonsin att du och jag behåller vår empati. Det är livet före, under och efter corona.

Det kommer en dag då Coronaviruset har förlorat kampen mot människan. Vår immunitet förstärks och ett vaccin utvecklas mot sjukdomen. Emellertid kommer viruset att lämna ett spår på vår hälsa, ekonomin och världspolitiken.

Visst är fokuset ännu på att bekämpa själva viruset, men samtidigt har vi börjat se en global maktkamp mellan Kina, USA och Europa. I slutspelet vill alla visa att de lyckades klå viruset med de minsta möjliga påföljderna.

Då lyfts ofta två kriterium fram: antalet omkomna och ekonomin. Vid detta skede är det egentligen omöjligt att säga vem som kommer att lyckas bäst. Det är helt enkelt för tidig, vi har inte tillräckligt med data.

Det är dock inte för tidigt att börja spekulera om hur viruset påverkar världspolitiken. Mycket har att göra med kommunikation, hur det ser ut.

Vi vet naturligtvis inte om siffrorna stämmer, men det verkar som om Covid-19 skulle vara under kontrol i Kina, och att ekonomin börjat återhämta sig. Samtidigt har kineserna skickat ut experter och skyddsmaterial till resten av världen.

Strategin fungerar. Det ser bra ut. Många i Europa och USA hyllar Kinas kapacitet att hantera krisen. I Italien gick det så långt att man spelade Kinas nationalhymn på balkongerna.

USAs kommunikation, med Donald Trump i spetsen, har varit katastrofal. ”America First” betyder bokstavligen ”Others Last”. Försök att köpa företag som producerar masker eller hamstrandet av annat skyddmaterial från den internationella marknaden ger inte en bra bild av USAs kapacitet att leda världen.

Europa har haft sina egna kommunikationsproblem. Det blev en klassiker: nonchalera eller skyll på Bryssel, hylla ditt egna agerande. Sanningen är ju annorlunda, men ingen bryr sig.

Som bäst kör EU med enorma ekonomiska paket via ECB, EIB, kommissionen, ESM och diverse diskussioner om Coronafonder. Vackert har det dock inte heller varit. Det ser återigen ut som en kamp mellan nord- och syd-Europa. Solidaritet är inte ord man genast kommer att tänka på.

Världspolitik är inte mera bara ekonomisk storlek eller militär kapacitet. Det har också mycket att göra med offentlig diplomati, hur man kommunicerar. I denna kamp har Kina tillsvidare lyckas bättre än USA och Europa.

När allt detta är över finns det dock egentligen bara ett kriterium på hur man klarat av krisen, nämligen människornas välfärd. Om samhället inte har en kapacitet att skydda individer från ett globalt virus, då har vi inga vinnare. Bara förlorare, hur man än kommunicerar.

Det påstås att en vecka är en lång tid i politiken. Nuförtiden kan man säga att tre veckor är en evighet i livet av en epidemi – tiden det tar att få situationen under kontroll i Kina och kaos i resten av världen, inte minst i Europa.

För tre veckor sedan skrev jag att ”Corona väcker vår irrationalitet”. Och visst har ju dessa oroliga tider visat vår irrationella sida, inte minst med tomma WC-pappershyllor i butikerna. Samtidigt tänker största delen av oss rationellt. Själv tycker jag att Coronaviruset har tre påföljder: personliga, nationella och globala.

På den personliga sidan har vi alla reagerat till osäkerheten på olika sätt. Jag har vänner som blivit helt hysteriska. De fokuserar bara på nyheter kring viruset, och speciellt de negativa. Jag har ocså bekanta som har tagit det lugnt, kanske lite för lugnt. En naturlig motreaktion till hysterin och räddslan.

Själv tycker jag att situationen är alvarlig, men det enda jag kan göra är att följa myndigheternas instruktioner och använda sunt förnuft. Visserligen är ju vi finländare bra på att undvika närkontakt…Guldkanten är familjetid hemma då skolorna är stängda och min fru jobbar på distans.

På den nationella sidan har reaktionerna också varierat. Det är väl lätt att säga att det blev för lite och för sent, men som en före detta beslutsfattare vet jag att varje regering försöker göra det bästa möjliga beslutet baserat på den information som finns.

Det viktigaste är att ha en försörjningsberedskap som tryggar samhällets funktionsförmåga under störningssituationer. Finland har alltid varit bra försäkra basfunktioner som granterar befolkningens levnadsmöjligheter under kriser – t.ex. sjukvård, mat, transport och läkemedel.

Samtidigt verkar det som om staten har gjort en come-back. Marknaden skakar, staten stabiliserar. Det var staten, inte markanden, som förstärktes av terrodåden i USA 2011, finanskrisen 2008, asylkrisen 2015 och Coronaviruset 2020.

Coronaviruset dominerar debatten mellan anti-globalister och globalister. Nationalisterna ser viruset som ett praktexempel på globaliseringens mörka sida. Globalister påminner oss att ett virus inte känner av gränser. Den spanska sjukan dödade över 50 miljoner människor 1918-20, utan globalisering.

Själv ser jag viruset som ett praktexempel på varför vi behöver mera internationellt samarbete. Globala epidemier kräver globala lösningar. Det behövs öppenhet, informationsförmedling och gemensamt agerande. Snabbt.

Visst är det bra att europeiska ledare håller telekonferenser, men samtidigt är det gammalmodigt att göra nationella beslut i otakt, speciellt då man vet att viruset inte förstår nationell politik.

Om tre veckor är situationen återigen en annan. Hurudan? Det vet ingen. Bara en sak är säker: våra känslor kommer att variera från räddsla till samhörighet, från hopp till frustration. Mitt råd? Reflektera, spendera tid med dina närmaste. Det kommer att bli tufft, men vi klarar nog detta. Tillsammans.

I slutet på januari såg jag framemot ett möte med världshälsorganisationens (WHO) generalsekreterare Tedros Adhanom. Vi skulle vara tillsamman i ett panel i Davos och underteckna ett samarbetsavtal mellan WHO och den Europeiska investeringsbanken (EIB).

Mötet blev tyvärr inhiberat i sista stund. Dr. Adhanom lämnade Davos och åkte till WHO-huvudkvarteret i Geneve för att ta i tu med ett virusutbrott i den kinesiska staden Wuhan. Coronaviruset hade introducerats till världen.

För en finländare är ju korona närmast ett brädspel, som i Sverige kallas för couronne. Under veckorna som följde Davos fick spelet en helt annan mening. Ringarna började stritta utanför brädet. Människonaturen visade både sin irrationella och rationella sida.

Det började med ett antal hänvisningar till hur det kinesiska myndigheterna (mis)hanterat virusutbrottet. Nu talades det om att Wuhan isolerats och om det första dödsfallen.

Sakta men säkert ökade hysterin. Mina diverse WhatsApp-grupper ger alltid en bra indikation på vart diskussionen är på väg. Det började med spekulationer om Kinas ekonomi, raporter från annställda i internationella bolag.

Vissa drev den officiella linjen och påstod att viruset inte kommer att påverka produktionen eller tillväxten radikalt. Andra var öppnare. Raporter om fabrikstopp och spökstäder brukar sällan gynna ekonomisk aktivitet.

Plötsligt blev det snack om en pandemi som skulle spridas runt hela världen. I samband med räddslan började det välla in både svart humor och missinformation. Bilder på Heinecken ölflaskor som skyddar sig mot en Coronaflaska med ett ansiktskydd. Bilder på en bok som förutspådde Coronaviruset redan 1981.

Coronaviruset har återingen människans rationalitet och irrationalitet. Marknaderna har egentligen varit rätt så rationella. Man har förstått att en svacka i Kinas tillväxt och produktionskapacitet påverkar den globala ekonomin. Börserna har nu sjunkit fem dagar i streck i Asien, resten av världen följer efter.

Samtidigt är hysterin kring själva viruset varit rätt så irrationell. Den 26 februari raporterade WHO om totalt 78 190 coronafall i Kina, inklusive 2718 dödsfall. Samtidigt raporterades endast 10 nya fall utanför Hubei provinsen. Epidemin nådde sin topp i Kina mellan 23 januari och 2 februari. Därefter har fallen minskat dagligen.

Utanför Kina har man noterat 2790 coronafall i 37 länder. Knappa 50 dödsfall har raporterats. Med andra ord c 80 000 fall i ett land med 1,4 miljarder invånare och c 3000 fall i värld med 6,3 miljarder människor.

Världhälsorganisationens budskap är rationellt: myndigheterna runtomkring i världen gör sitt, epidemin är under kontroll. Jag tänker inte ge DI:s läsare råd med investeringar. Ett råd vill jag dock ge: ta det lugnt och tvätta händerna. Det tänker jag också göra idag i Italien och på onsdag i USA.