Det tog inte länge. Brexitförhandlingarna har inte ens kommit igång ordentligt.

Förolämpningarna flyger redan över den Engelskakanalen, från Bryssel till London och tillbaka. Paris och Berlin kör tufft språk om den kommande skiljsmässan.

Premiärminster Theresa May berättar att hon kan vara en ”bloody difficult woman”, lite som Margaret Thatcher. Hon satte ju handväskan på bordet och krävde pengarna tillbaka.

Enligt Theresa May är det bättre att bli utan en ”deal” än att nå ett dåligt resultat.

Kommissionsordförande Jean-Calude Juncker påstås efter en middag i Downing Street ha sagt att britterna inte har en aning om hur svåra brexitförhandlingarna kommer att bli.

För att lägga sten på bördan konstaterade han sedan att engelskan kommer att tappa betydelse i EU-sammanhang.

Sensationsblaskorna i Storbritannien bygger upp förhandlingarna till ett nytt världskrig. Överdrifter och lögner, alternativa fakta.

Det verkar som om folkomröstningsdebatten har överförts till brexitförhandlingarna. Det är i och för sig logiskt. Den största delen av den gula pressen har alltid varit emot britternas medlemskap i EU.

Retoriken i EU-förhandlingar kan vara tuff, men det är oroväckande att språkbruket redan är på gränsen till det odiplomatiska. Visserligen har Storbritannien val om en månad, och därför vill statsminister May visa var skåpet står, men det är onödigt att sätta eld på lågorna.

Basen till att ett land lämnar EU hittas i EU-fördragets artikel 50. Den är skriven på ett sätt att ingen någonsin skulle vilja använda den. Det behövs egentligen bara två beslut: ett datum och en prislapp. Resten är altruism från EU och dess medlemsländer.

Mot denna bakgrund är det egentligen ganska ofattbart att premiärminister Theresa May talar om att ingen ”deal” är ett alternativ. Nej, det är det inte. Utan övergångsavtal och ett nytt handelsavtal skulle kostnaderna av brexit bli enorma.

Lika ofattbart är det att vi från EU:s sida skulle vilja straffa britterna. Visst är det viktigt att ett land utanför unionen inte har samma fördelar som ett medlemsland, men lika viktigt är det att vi fortsättningsvis har ett bra förhållande med Storbritannien.

Ibland känns det som om brexitförhandlingarn äger rum i en stor sandlåda. Lekkamraterna slåss. Visst är det mycket teater i det hela, men kanske det vore dags att ta ett djupt andetag och bete sig som fullvuxna.

I slutändan medför brexit ett stort minus för både Storbritannien och EU. Frågan är bara hur stort minustecknet blir.

Vid detta skede av förhandlingarna skulle det vara nyttigt att varva ned förväntingarna och retoriken. I slutändan blir det ändå en deal. Om hur dålig dealen blir, och detta gäller på båda sidorna av kanalen.

Do you belong to the category of folks who think that today’s youth are wasting their time on smartphones, tablets, and computers? Think again. Today’s gadgets are tomorrow’s livelihoods. Digital natives will rule the world, and you should be learning from them.

Tradition has it that experience rules. Elders tell youngsters how the world is run, they lead by way of example because they have experience.

There is nothing wrong with that. I have learned a lot from my parents, older friends, and senior colleagues. I have had mentors in the academic world, in the civil service, and in politics. I have listened, observed, and learned.

For many decades work places created mentorships whereby an older colleague would teach a youngster the tricks of the trade. Career paths were drawn, networks were created, and solutions were discussed.

In the 1990s Jack Welch, former CEO of General Electric, popularised the notion of reverse mentorship. He felt that the internet world was advancing so fast that he was falling behind. As such, he started up a programme where young employees would teach older col-leagues about the wonders of information technology.

The notion of reverse mentorship is spreading fast. My generation is realising that it is not enough to be on social media, download key apps, and use the latest gadgets. You have to know more in order to stay in the game.

Reverse mentoring is not always easy, as it breaks with tradition and requires flexibility and compromise from both sides. In order for reverse mentorship to work you need three things.

First, you have to let go of your ego, and be willing to learn from someone with substantially less life experience. Forget prejudice, be humble, and open your inquisitive mind.

Second, define your expectations and discuss what you want to achieve. If your aim is to learn basic use of information technology, then say so. If you want to go further, talk about it. Mentorship is a two-way street. And both of you will likely end up learning something new.

Third, trust each other. You must be able to step outside your comfort zone and trust that you do not become a joke around the office coffee table. And just to prove this point, I wrote about writing this column on Twitter and was immediately connected to a group of young Millennial Board mentors who gave excellent comments on my original draft on Facebook.

There are many benefits to reverse mentorship. It brings older and younger generations together in the workplace. It breeds new leaders. And it disrupts old, often inefficient, traditions. It is a win-win set-up where everyone learns something new.

I have always had younger advisers. They have taught me a lot over the years and I hope I have been able to show them a trick or two. Nowadays my best tutors are at home. The things a 15- and 13-year-old can teach you about the world never ceases to amaze me.