Förra veckan fick världen bevittna två historiska tal.

I Davos blev Kinas president Xi Jingping en hjälte för alla som förespråkar globalism. Han hävdade att en öppen värld gynnar tillväxt, fri rörlighet, vetenskap, teknologi och civilisation.

Några dagar senare hörde vi det mest nationalistiska invigningstalet någonsin av en amerikansk president. Donald Trump ville stänga gränserna från länder som plundrar USA:s produkter, företag och arbetsplatser. ”Köp amerikanskt, sysselsätt amerikanskt”, röt han.

Om Kinas president och hans amerikanska kollega håller sina löften innebär 2017 ett maktskifte i världspolitiken. Kommunistiska Kina blir ledaren för öppenhet, frihandel, marknadsekonomi och globalism. Kapitalistiska USA vänder sig inåt, driver protektionism, skyddar sin industri och bygger murar. Inte exakt vad man hade förväntat sig.

Kina har nu en möjlighet att ta ledningen, men det sker inte snabbt. Kineserna är ett tålamodigt folk och för dem är 100 år bara en sida i historieboken. Vi har länge talat om Kinas lyft från utvecklingsland till en världsmakt. Sakta men säkert har det skett ekonomiskt och nu även politiskt.

Från Donald Trumps sida är de inte bara fråga om snack, eller vallöften. Han har redan stoppat TTP, ett frihandelsavtal med asiatiska länder. Han vill återförhandla det nordamerikanska frihandelsavtalet, Nafta. Han har hotat Mexiko och Kina med importtullar på 35–45 procent. Och vi vet inte hur det går med TTIP, frihandelsavtalet mellan EU och USA.

I Europa följer vi med hela utvecklingen en aning förlamade. Vi har våra egna utmaningar med brexit, asypolitik och populism. Vi behöver globalism, men samtidigt är vi rädda för allt som det innebär. Vi vet inte riktigt åt vilket håll vi borde vända oss – väst eller öst.

Kinas ekonomiska frammarsch ser vi både som ett hot och en möjlighet. Först flyttades en del av produktionen till Kina. Nu när trenden har vänt köper kinesiska företag upp europeiska. Samtidigt vet vi att utan samarbete kommer vi inte att ha tillväxt i Europa.

Vår transatlantiska allians är baserad på gemensamma värderingar som Donald Trump inte tycks förespråka. Han hyllar inte precis de institutioner som är stommen till vårt samarbete: Nato och EU. Samtidigt flirtar han med Vladimir Putins Ryssland.

Just nu gäller det för Europa att ha tålamod. Vi bör vara realistiska. Världen har förändrats. Den graviterar österut. Vi bör förbereda oss för ett oförutsägbart USA och ett starkare Kina.

Den stora frågan har att göra med retorik och agerande. Menar de båda presidenterna vad de säger? Jag tror på Xi Jingping om han berättar att Kinas femårsplan genererar en årlig tillväxt på 6–7 procent. Men om Donald Trump påstår att allt blir bättre under hans mandat så blir jag en aning skeptisk.

Om Kina står bakom sin internationalistiska vision och USA inte backar från nuläget så kan 2017 överraska positivt. För oss i Europa är det viktigt att vara engagerade. Om vi bara fokuserar på EU:s interna problem blir vi popcorn-ätande åskådare i världspolitiken.

Over the past ten years I have had the joy and privilege to speak at more than 150 schools. These events are often the highlight of my working week. Nothing like an open, curious, young mind to get you going. I learn a lot every time.

In every talk I stress the importance of learning languages. I do not do it to please teachers, or because I come from a bilingual Finnish-Swedish background. I do it because I believe in the power of languages.  The more languages you know, the more open the world becomes for study, work, travel, and more.

Against this background I was happy to come across a study by the World Economic Forum (WEF) about the world’s most powerful languages. There are about 6,000 languages in the world: 2,000 are spoken by fewer than 1,000 people. And the top 15 languages are spoken by half of the world’s population.

According to the study, languages provide us with five opportunities: geography, economy, communication, knowledge and media, and diplomacy. The ability to work within these realms by understanding and engaging takes the multilingual person much further than somebody who only speaks one language.

I agree with all of these claims. I am grateful that my parents always told me to study languages. I speak Finnish, Swedish, English, German, and French. They have been immensely helpful over the years, be it with studying, understanding, or diplomacy. My only regret is that I have not picked up more languages.

But which lingua francas are considered to be the most important? I actually think all languages are an important part of history, culture, and expression, but the WEF study makes a useful ranking based on 20 indicators. It argues that the ten most use-ful languages in the world are (in order of importance): English, Mandarin, French, Spanish, Arabic, Russian, German, Japanese, Portuguese, and Hindi.

Language matters for many reasons. One is its link to competitiveness, as eight of the world’s biggest financial centres function in English. London and New York are the largest, while Singapore and Hong Kong, which have English-language infrastructures, are bigger than Tokyo.

There is naturally an English- speaking bias among the global elite. Many of the countries with high GDP figures or relative wealth also show proficiency in English, either as a first or second language. The same goes for the Internet and many developments in information technology.

A more interesting question is to try to figure out what the language map will look like in 2050. The WEF study predicts that the order of importance will be as follows: English, Mandarin, Spanish, French, Arabic, Russian, German, Portuguese, Hindi, and Japanese.

Thus from my personal experience and the WEF study I would draw three conclusions for my next talk at a school: It pays to study languages; the more languages you know, the better; it’s time to learn Spanish or Mandarin.