On syyskuu. Istun lontoolaisessa kahvilassa, maailman monikulttuurisimmassa kaupungissa. Yritän ymmärtää mitä Britanniassa tapahtuu.

Miksi saarivaltio haluaa erota EU:sta? Hajoaako Yhdistynyt kuningaskunta? Onko tämä kaikki modernia nationalismia? Eihän tässä näin pitänyt käydä.

Hörppään Starbucksin lattea. Olen lukenut päivän Financial Timesin ja selaillut The Economistin uusinta numeroa. Elän globalistin kuplassa. Vai elänkö?

Mieleeni tulee Stefan Zweigin klassikko, Eilispäivän maailma. Se kertoo kansainvälisyyden, avoimuuden ja suvaitsevaisuuden ilmapiiristä 1800-luvun lopulla ja 1900-luvun alussa, ennen kahta nationalistista maailmansotaa. Toistaako historia itseään?

Saan viestin sähköpostiini. Kysymys kuuluu, haluaisinko arvostella Heikki Aittokosken uusimman kirjan, joka käsittelee nationalismia Euroopassa.

Vastaan heti. Aiheen ymmärtämiselle on tuskin otollisempaa ajankohtaa. Haluan ymmärtää. Yritän ymmärtää. Miksi nationalismi nostaa taas päätään Euroopassa?

Miksi toivo on viimeisen kahdenkymmenenviiden vuoden aikana muuttunut peloksi? 1990-luvun alussa kaikki oli toisin. Berliinin muuri murtui, kylmä sota päättyi, Neuvostoliitto lakkasi olemasta. Nelson Mandela vapautettiin, Vaclav Havel rakensi samettisen vallankumouksen.

Historian piti loppua, rajojen murtua, demokratian ja markkinatalouden voittaa. Keski- ja Itä-Euroopan maat vapautuivat kommunismin kahleista ja halusivat osaksi läntistä arvomaailmaa. Kaikista piti tulla globalisteja.

Toisin kävi. Vuonna 2016 globalisaation puolustajia on harvakseltaan. Nationalismi jyllää. Donald Trump, Ranskan Marine Le Pen, Hollannin Gert Wilders, Britannian Nigel Farage, Venäjän Vladimir Putin. Heidän nationalisminsa voi jotenkin vielä ymmärtää. Se on poliittista opportunismia ja raakaa voimapolitiikkaa.

Mutta miksi Keski- ja Itä-Euroopan johtajat, nuo 1980-luvun vapauden vaalijat, ovat kääntäneet selkänsä integraatiolle ja yhteistyölle? Olemmeko palaamassa nationalistien Eurooppaan, siihen josta Zweig meitä varoitti?

Ryhdyn tuumasta toimeen. Luen Heikki Aittokosken kirjan. Voin päätyä vain yhteen johtopäätökseen: se on yksi parhaista kansainvälistä politiikkaa käsittelevistä kirjoista, jonka olen lukenut vuosikausiin. Harva alan kirja kykenee yhdistämään historian ja nykypäivän, käytännön ja teorian tai yksityiskohdat ja suuret kaaret näin ymmärrettävästi.

Kirja on mielenkiintoinen ja mukaansatempaava. Teos on saumatonta proosaa, jossa lukija tanssitetaan läpi nationalistisen Euroopan, pohjoisesta etelään, idästä länteen, kaakosta lounaaseen ja keskelle. Se on 61 kohtaamisen tarina, jossa sukkuloidaan yhtä luontevasti Torniossa ja Srebrenicassa, Moskovassa ja Edinburghissa, Barcelonassa ja Dresdenissä.

Rakenne toimii. Jokaisen tarinan voi lukea erikseen, mutta yhdessä ne muodostavat kokonaisuuden, joka kertoo karulla tavalla mihin nationalismi pahimmillaan johtaa: sotaan, väkivaltaan ja kuolemaan. Ranskan edesmennyt presidentti, François Mitterrand, oli oikeassa.

Näin hyvää kirjaa ei voi kammiosta kirjoittaa. On matkustettava, on nähtävä, on aistittava, on keskusteltava, on uskallettava, on luettava, on ymmärrettävä. Camp Noun stadionilta vallan kammioihin. Suurista johtajista arkisiin kohtaamisiin. Kirjallisuuden klassikoista twiitteihin. Aittokoski kattaa kaiken. Väsymättä.

Parhaat tarinat ovat niitä, joissa Aittokoski ensin jututtaa jalkapallofania katsomassa tai pakolaista leirillä ja sen jälkeen grillaa valtion- tai hallituksen päämiestä vallan käytävillä. Se luo kuvan kokonaisuudesta, jossa me kaikki voimme vaikuttaa.

Kirjasta huokuu kova jalkatyö ja sydämen sivistys, uteliaan ihmisen intellektuelli hiki. Sen on kirjoittanut henkilö, joka on huolestunut nationalismista, joka välittää Euroopasta ja Suomesta. Henkilö, joka on varttunut suhteellisen rauhan aikana, mutta pelkää, että kaikki voi muuttua silmänräpäyksessä.

Nationalismin voima on otettava vakavasti. Aittokoski on oikeassa todetessaan: ”1800-luvulta lähtien nationalismi on muokannut Eurooppaa ja Suomea enemmän kuin mikään muu aate, niin hyvässä kuin pahassa. Hirvittävien ylilyöntiensä takia n-sana on saanut pahan kaiun, etenkin toisen maailmansodan seurauksena. Mutta kutsuipa aatetta ja siihen liittyviä ilmiöitä sitten kansallisuusaatteeksi, isänmaallisuudeksi tai kansallismielisyydeksi, sen voimaa ei kannata väheksyä.”

Suomessakin on tällä hetkellä johtavissa asemissa puolueita ja politiikkoja, jotka flirttailevat jossain isänmaallisuuden ja nationalismin välimaastossa. On vihapuhetta, rasismia ja väkivaltaa. Ollaan valmiita uhraamaan läntiset arvot oman gallupsuosion alttarilla.

Maahanmuuttovastaisuus, läntisten arvojen hylkääminen ja kansainvälisten instituutioiden vähättely ovat kaikki oireita nousevasta nationalismista. Nationalismin ja isänmaallisuuden raja on kuitenkin veteen piirretty viiva.

”Liberaalin Euroopan ei auta kuin uskoa tarjoamansa vaihtoehdon paremmuuteen – ja sitten kyetä myös tarjoamaan paremmat argumentit. Yksi argumenteista on terve isänmaallisuus. Ahdas nationalismi kun ei ole minkään kansakunnan etu, ei etenkään pienten. Siksi nationalistien ei pidä antaa kaapata isänmaallisuutta. Kotimaataan pitää saada rakastaa. Ei se tarkoita, että sulkeutuisi omaan pikku kansallismieliseen todellisuuteensa.”

Aittokosken kirja antaa uskoa tulevasta. Uskoa siihen, että Euroopan hiljainen enemmistö lähtee vielä puolustushyökkäykseen läntisten arvojen, liberalismin ja suvaitsevaisuuden puolesta. Uskoa siihen, että Zweigin tarina ei toista itseään. Että olemme oppineet historiasta. Nationalismi on Euroopan syöpä, johon puree vain tolkun lääke.

Palaan Suomeen Lontoosta. Menen nauttimaan suomalaisten maahanmuuttajien perustamista Fazerin ja Pauligin tuotteista Stockmannin kahdeksanteen kerrokseen. Tilaan latten. Globalistinen kuplani on puhkaistu juuri oikealla tavalla. Jatkan läntisten arvojen puolustamista isänmaallisessa hengessä. Tämä kirja antaa siihen hyvät eväät.

 

The multitude of mobile applications available have probably changed your life – and likely for the better. Android and iOS users have more than 4 million applications available to them. The most popular are games – which comprise one quarter of all apps. Then come business (10 per cent), education (9 per cent), lifestyle (9 per cent), and entertainment (6 per cent). Other popular apps include travel (4 per cent), books (3 per cent), health and fitness (3 per cent), and music (2.5 per cent).

Just have a look at your smart phone and count the number of things that you used to do differently. Let’s start with the obvious for someone on a Finnair flight: travel.

A number of travel apps will sort out your whole itinerary from flights to accommodation and ground travel. If you’re like me, you haven’t done a physical check-in or seen a printed boarding card for a while.

When I travel I often use Uber for taxi services, Airbnb for accommodations and Yelp! for restaurant recommendations. No need for phone calls, Yellow Pages, or cash and they’re all easy and efficient to use.

The same goes for general transport. Top range cars such as Tesla are now connected to applications that give you all the necessary data. Parking is easier if you use an app. Public transport schedules are all handily available on your smart phone. A navigation app will tell you the fastest and cheapest way from point A to B.

How about sports and health? Remember the time when youhad to second-guess your running distance and stop to measure your heart rate? I use Suunto Movescount, Wattbike powerapp, Strava, and Sports Tracker to monitor my own health and exercise activities. And when I do sports I often listen to Spotify or my AccuRadio application.

There are, however, a few golden rules that you should keep in mind with health and sports apps.

Rule number one: An app is a good servant, but a bad master. The apps that take measurements automatically – without you having to manually enter the info – are usually the best. Steps, heart beat, or sleep cycles are fun to look at when you do not need to be worrying about them all the time.

Rule number two: What you measure is what you get. If you start recording daily steps you are most likely to take a few extra ones during the day. We have a tendency to want to be good at what we are interested in and studies show that it takes, on average, 66 days to create a good – or bad – habit.

Rule number three: Gamification works. Many of the health apps use challenges to keep you motivated. Getting to the next Pokémon Go level is a good way to get you off the couch.

The point with apps, as with most things, is to use them in moderation. They are useful tools for making life easier, but if you start using them as a substitute for common sense, you just might get lost. Remember that the next time you use a navigation app on your run to a health store.

Nästa vecka träffas Storbritanniens Toryparti i Birmingham. Det är dags för statsminister Therese Mays första partikongress som ordförande. Ett samtalsämne kommer att dominera diskussionen, nämligen Brexit.

I morgon är det 100 dagar sedan omröstningen hölls. Hittills har Theresa May uppreppat frasen ”Brexit means Brexit”, alltså att Brexit betyder Brexit. Det låter förvisso logiskt, men problemet är att ingen egentligen förstår vad det innebär.

Förra veckan var jag i London för att förstå vad Brexit egentligen betyder. Det tog inte lång tid att inse att ingen vet. Även Storbritanniens ofta så briljanta tjänstemän verkade borttappade och frustrerade.

Samtidigt är britterna pragmatiska. Man söker efter lösningar. Kampen drivs mellan en hård och en mjuk Brexit. Tuffingarna vill att förhållandet till kontinenten bryts totalt.

Själv hör jag till mjukisarna. För oss Nordbor är det viktigt att det framtida förhållandet mellan EU och Storbritannien förblir intimit. Därför är det viktigt att ha tålamod med både process och substans.

Själva processen borde framskrida i tre faser. Den första fasen började med folkomröstningen och avslutas när de så kallade artikel-50 förhandlingarna startar under nästa är.

Då börjar den andra fasen där all energi går till politiska och juridiska förhandligar på hur Storbritannien lämnar EU. Enligt fördraget får det ta två är. Jag tror dock att det kommer att ta betydligt längre. Det blir inte lätt att behandla över 40 år av medlemskap och knappt 200 000 sidor av EU-lagstiftning.

Den tredje fasen är viktig. Där förhandlar man ett nyt förhållande mellan EU och Storbritannien. Själv tycker jag att den borde baseras på fem pelare, varav de tre första borde fungera, men de två sista blir politiskt svåra:

1. Inre säkerhet: utan Storbritannien kan man inte bekämpa terrorism.
2. Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Ett nära samarbete gynnar båda sidorna.
3. Finansmarknaden. Utan en fungerande lösning kommer vi att se internationella finansinstitutioner söka sig mot New York och Hong Kong, inte Paris eller Frankfurt.
4. De fyra friheterna. Britterna behöver inte vara en del av den inre marknaden, men den fria rörligheten av kapital, service, varor och arbetare bör garanteras på ett eller annat sätt.
5. Tullunionen. Lättare sagt en gjort. Om Storbritannien förblir en del av tullunionen så kan landet inte underteckna frihandelsavtal med tredje parter.

De kommande månaderna kommer vi att få höra aggressiva uttalanden från politiker på båda sidorna av kanalen. Det gynnar ingen. Desto mera vi kör på, desto mera frustrerade blir även de pro-Europeiska britterna. Det är dock dags att berätta vad Brexit betyder.

I partikongressen måste Theresa May börja ge svar på frågan. I politikens ologiska värld talar man om en ”honeymoon” för nya statsministrar. Den börjar vara över för May. Om hon inte lyckas ge en vägkarta för Brexit nästa vecka så kommer resten av hösten mera av en ”nightmare”.

From time to time I have a mindblowing experience. Reading Yuval Noah Harari’s Sapiens: A Brief History of Humankind was one of them.

Harari paints an interesting picture about the future of Homo sapiens and asks a very important question: How long will we actually exist?

A professor of history, Harari argues that three important revolutions shaped the course of history and affected humans and other animals: the Cognitive Revolution (70,000 years ago), the Agricultural Revolution (12,000 years ago), and the Scientific Revolution (started 500 years ago).

Human beings, be they Neanderthals, Homo sapiens, or others, were not always the masters of the earth. Bigger, faster, and stronger animals ruled nature. Slowly, during the Cognitive Revolution, humans began to cooperate in larger numbers than other animals. Without believing in common myths – religion, rules, or societies – this would not have been possible.

Modern Homo sapiens have existed for 70,000 years, a relatively short amount of time. What next?

This is where the mind-blowing part starts. Throughout history we have been subject to the same physical forces, chemical reactions, and natural selection processes that govern living beings. But this is no longer the case.

The replacement of natural selection by intelligent design could happen in any of three ways: biological engineering cyborg engineering (which combines organic and non-organic parts), and engineering of inor- ganic life. All of which raise a host of ethical, political, and ideological issues.

Today we can use biological engineering to grow an ear on the body of a mouse and transfer it to a human. Should we transform living lineages and recreate dinosaurs by mapping the genome of ancient mammoths? Possible, but questionable. But what if this research would help us to prolong human life, curing all diseases and upgrading our cognitive and emotional abilities?

Let’s take it one step further to cyborg engi-neering. An amputated arm is replaced by a bionic arm, which takes orders directly from the brain. Great! But what about bionic insects which are used to spy and eavesdrop on secret conversations?

And finally, how about engineering completely inorganic beings? What if a computer could create an entirely new digital mind with a sense of self, consciousness, and memory? Would it be a person? What if you deleted it? Would you be charged with murder?

Hariri argues that the pace of technological development will soon lead to the replacement of humans by “completely different beings who possess not only different physiques, but also very different cognitive and emotional worlds.”

It is disconcerting to think that we, the Homo sapiens, will no longer exist.

Before losing all hope, however, we should remember that what seems to be just around the corner does not always materialise. After all, the nuclear age did not destroy the world and a flight to the moon has not resulted in us all living on Mars.

Det är midsommar. Vi är i Ingå skärgård, väster om Helsingfors. Jag lägger mig i tid, säker på att Storbritannien röstar för ett EU-medlemskap. Jag vaknar till en mardröm. Det blir brexit.

Jag går ned till bryggan. Min brittiska fru gråter. Detta kan inte vara möjligt. Världens mest inter-nationella land kan inte säga nej till Europa, till EU. -Lokalisterna kan ju inte vinna över globalisterna.

Vi är fortfarande mitt i mardrömmen. Den framskrider alltid i tre faser. Först blir det en kris, därpå kaos och till sist hittar man en suboptimal lösning. Denna gång är krisen historisk, ett stort land har röstat för att lämna EU.

Storbritannien är i ett ekonomiskt, politiskt och konstitutionellt kaos. Dessutom förlorar England mot Island i fotbolls-EM. Punden är lägre än på över 30 år, marknaden sjunker och investeringar annulleras.

Torys väljer en ny ledare. Labour skulle förmodligen vilja välja en ny ledare. Populisterna Boris Johnson och Nigel Farage vinner folkomröstningen och rymmer från ansvar. Mesigt. Ansvarslöst.

Skotland vill stanna i EU och hotar att ordna en folk-omröstning om självständighet. Nordirland tittar mot Irland. Blir Storbritannien lilla England? Ingen vet hur, när och om man ens börjar en process för att dra sig loss från EU.

Allt detta i landet som borde symbolisera sunt förnuft och rationalitet. Många av mina globalistvänner är fort-farande i chock. Jag förstår dem väl, men nu är det dags att dra sig loss från kris och kaos och söka lösningar.

Det skulle vara idiotiskt att tvinga Storbritannien till snabba beslut. Låt dem lida en stund. Låt dem smaka på livet i marginalen. Låt dem fundera på olika alternativ.

Vill Storbritannien verkligen bli som Norge? Betala för EU-medlemskap utan rabatt? Godkänna fri rörlighet av arbetskraft utan att vara med om beslutsfattande? Knappast.

Winston Churchill hade rätt då han sa att man aldrig ska slarva bort en rejäl kris. EU borde lyssna på Sir Winston. Nu har vi en ordentlig möjlighet att förnya EU. Varför inte sammankalla ett konvent som skulle leda till ett nytt EU-avtal?

Vi behöver EU 2.0. En union som fortfarande strävar efter fred, säkerhet och stabilitet. En union som fortfarande är baserad på fri rörlighet av varor, service, kapital och männi-skor. Men vi behöver mindre reglering.

Nu gäller det för EU att rädda EU. Det innebär att Storbritannien stannar i gemenskapen och att EU satsar på det relevanta: den inre marknaden, digitalisering, fri handel, utrikes- och säkerhetspolitik, försvar, energi- och klimatpolitik.

EU har alltid varit flexibelt. Alla är inte med i Schengen eller euron. Nu gäller det att förnya EU och skräddarsy en lösning åt Storbritannien. Vi behöver britterna lika mycket som de behöver oss. Dags att vakna upp från mardrömmen och hitta lösningar.

There are few things in life that are more important than respect, be that of yourself or another human being or nature. It is the basis of who you are and how you treat others and your surroundings.

Respect is present in our day to day lives, from the moment we get up to the minute we fall asleep. A day is full of moments where we are in contact with other human beings. We greet eachother. We talk to eachother. We look at eachother. We touch eachother.

A day turns into a week. A week turns into a months. A month turns into a year. And a year turns into a lifetime. During that time we all go through good and bad patches, small and big moments. There are moments of happiness and moments of sadness.

Personally I believe that it all boils down to how you treat yourself and others. Family, friends and strangers – we are all human beings and all of us deserve respect. All humans beings are created equal.

As a father, husband and son, I want to gain the respect of my family and friends everyday. There are moments when I fail. I might be absent minded or insensitive, even selfish. There are moments when I succeed, I can just see it in the eyes of those I love. Nothing beats that feeling.

The same goes for work. Having been a government minister for eight years there have been moments of despair. It is never easy to take decisions in difficult times. And a lot of it boils down to how you respect the task at hand. Sometimes you feel proud of what you do, at others you do not.

When looking at today’s public discourse one might believe that disrespectful behaviour is on the rise. I do not know whether that is the case, but surely the instruments for expressing ones views are broader than before.

Information technology disperses views and events around the globe in the matter of seconds. In the free world we all have the right to express our opinion. Media and social media are full of both respectful and disrespectful expression. Sometimes I feel that there is a silent majority of the former and a loud minority of the latter.

Many religions talk about respect. The Bible, for instance, tells you to ”do to others as you would have them do to you”. Confucious says that ”never impose on others what you would not choose yourself”. And Buddism tells us not to hurt others ”in ways that you yourself would find hurtful”.

Philosopher John Locke (1632-1704) argued that the law of nature obliges all of us not to harm ”the life, the liberty, health, limb, or goods of another”. At the end of the day all he called for was respect.

These are all words of wisdom. The kinds of words that provide valuable advice for our day to day lives, no matter how hard it might sometime feel. Let us all respect eachother, every day.

Kära Storbritannien, om åtta dagar röstar du om EU. I vår familj och i mitt land följer vi folkomröstningen med spänning. Min fru är engelska och våra barn har brittiska pass. Jag älskar din ö, dricker skotsk whisky och håller alltid på England i fotboll.

Din resa i EU har varit lång. I början ville du inte gå med i gemenskapen utan bildade en frihandelszon tillsammans med några andra länder. När du blev medlem år 1973 stod du på altaret som en osäker fästmö. Efter två år bekräftade du vigseln i en folkomröstning.

Ditt medlemskap har alltid varit baserat på ekonomi och rationalitet, inte på politik och känslor. Du är en före detta stormakt som har lyckats i transformationen till ett stort land. Du har varit annorlunda. Du ställde dig utanför euron och Schengen.

Du sitter i FN:s säkerhetsråd, du har kärnvapen och du är medlem av Nato. London är världens finanscentrum och EU:s andra största ekonomi. Du är ett fint land, även om du inte är känd för moderna badrum med fungerande duschar.

När jag tänker på dig tänker jag på dina kungar och drottningar, Magna Charta, Shakespeare, John Locke, Charles Darwin, Isaac Newton, Adam Smith, Milton Keynes, Winston Churchill, Rolls-Royce, Margaret Thatcher, John Lennon och naturligtvis James Bond.

Debatten inför din folkomröstning har varit rätt så absurd. Den verkar sakna ditt vanliga sunda förnuft. Den har varit fylld av överdrifter och rena rama lögner: du skickar inte 350 miljoner pund per vecka till Bryssel, EU kommer inte att stänga dina pubar och du kan fortfarande äta dina fish & chips i lugn och ro.

Däremot skulle vi alla förlora på en brexit. Enligt ditt finansdepartement skulle din ekonomi sjunka med 3 procent inom några år. Den europeiska ekonomin skulle ta en smäll på cirka 1 procent. Det är inte bra.

Hälften av din handel bedrivs med EU-länder. Om du lämnar oss så lär du inte heller få ett liknande förhållande till EU som Norge. Dessutom skulle hela avskedsprocessen vara under minst tre turbulenta år.

Vi här i Norden tycker om den ekonomiska politiken som du driver. Vi gillar frihandel, den inre marknaden och mindre normer. Vi är ju faktiskt anglofiler. Vi vill inte att du säjer adjö. Vi skulle förlora en nära vän.

Snälla du, tänk en gång till. Vi behöver dig i EU och du behöver oss. Det blir nog bra.