Saturday October 8, 6.55am. As a former prime minister, I should be used to pressure, to big stages, yet I can feel the butterflies. I am in the city of Kailua-Kona, on Hawaii’s Big Island, surrounded by extremely fit, serious-looking people. It is 35C and 90 per cent humidity — more like a sauna than normal October weather for a Finn — but we are not here for a beach holiday.

Rather, we have come from around the globe to take part in the ultimate triathlon challenge, the Ironman World Championship — a 3.9km swim, a 180km bikeride and a 42km marathon, all in one go. The 2,300 participants are from 50 nationalities and all walks of life: professional athletes, lawyers, executives, accountants, managers, teachers, doctors, flight attendants, carpenters, soldiers, and oh yes, me, the politician.

It is every triathlete’s dream to qualify for Kona but no easy feat — amateurs must earn their place by winning points in one of 40 qualification races around the world. For me, this is a once in a lifetime experience.

The cannon goes off and the long day begins. The swim is first and I have heard horror stories of kicks and punches all over the place. Against my political instincts I have placed myself on the left side, out of the worst crowds in the inside lane. I take the first strokes. The water is crystal clear. I can see the bottom, corals, colourful fish, turtles and all. Beautiful — I feel lucky to be here. The nerves are gone.

I get into a rhythm. It feels surprisingly good. Only one kick in the head and another in the chest. That’s less than what I am used to in politics (and I feel no stabs in the back). After 1 hour and 11 minutes I get out of the water — Yes! Four minutes faster than expected.

A quick transition to the bike: shower, shoes, helmet, sunglasses, sunscreen. The key is not to start too fast and blow up, but it is difficult not to get over excited. Thousands of spectators urge you on in the beginning of the course.

I often get asked why I do sports and how on earth I had time during eight years in government. The answer is simple: an hour of exercise gives you two more hours of energy each day. When you are in a high pressure job there are two ways to wind down and relax. One is to open a bottle of wine every night; the other is to exercise an hour each day. I have always believed in the latter, as much I sometimes enjoy the former.

The bike course in Hawaii is as tough as it gets — out to the village of Hawi for 90km and then back. The sweltering heat of the lavafields is one thing, the winds another. The wind direction often changes, and so it does this time. Into the wind going out, into the wind coming back.

After five hours on the bike I start feeling the physical and mental strain. Fortunately I am well prepared for both. I know this will be the toughest race of my life. I need all the grit I have had in politics. No matter how tough it feels, I just have to keep on plodding away.

After five hours and 39 minutes, I have never been so happy to get off the saddle. At an average of 32km per hour this is definitely the slowest Ironman bike ride I have had. Another quick transition: running shoes, visor and off we go. Usually I love the first steps after the bike. Your legs are wondering what is going on — it feels like having to learn how to run all over again. This time is no different, it is just that my legs will unfortunately have the same sensation for the next 42 kilometres.

The heat hits me like a ton of bricks; my legs feel heavy. I know I am in for a long haul, but I stick to the race plan. The key is not to hit a wall. At every aid station I do the same thing: shove my head into a bucket of ice, put handfuls of ice into my race outfit, grab whatever food and drink is available.

My legs become logs. I am barely able to run, it’s more like a shuffle; one step at a time, both feet never off the ground at the same time; one kilometre to go. “Come on, push”, I tell myself. I know I will make it. Still smiling. I take a right turn for the final 500 metres.

A friend of mine gives me the Finnish flag. I grab it and start running towards the line. The noise from cheering supporters is phenomenal. The professionals have passed a long time ago, but the crowds are still there.

I stop at the finishing line. I hear the announcer shouting something about the former prime minister of Finland. Then I hear the four words I have been waiting for all day: You are an Ironman!

My time is 11 hours and 13 minutes, about 45 minutes more than I expected, yet I have never felt better. I go to the recovery area and see a whole bunch of happy, but tired faces. No more tension, no more nerves, just fatigue and joy.

Later, I get together with some friends for a meal. Then it’s time for ultimate decadence: the huge Cuban cigar I brought with me, and perhaps a glass of vintage red wine.

Professor Angela Duckworth har skrivit en fenomenal bok om beslutsamhet: Grit – The Power of Passion and Perseverance. Tesen är enkel: att lyckas beror mindre på talang, mera på hårt arbete och passion. En finländare skulle kalla det för ”sisu”.

Så känns det den 8:e oktober klockan 6.55 då jag trampar vatten vid startlinjen i Hawaii Ironman, världsmästerskapen för triathlon. Framför mig har jag 3,8 kilometer simning, 180 kilometer cykel och 42 kilometer löpning på Kona öns heta lavafält

Jag känner mig nervös. Har hört horrorstoryn om simmstarten. Spark, slag, närkamp. Allt utan våtdräkt. Hoppas jag inte drunknar.

Bang! Starten. Jag tar det lugnt. Bara en spark i huvudet, andra i bröstet. Det här går ju bra. Njuter av det kristallklara vattnet. Koraller, fiskar, skölpaddor. Kommer ut ur vattnet snabbare än förväntat. Småler.

Ett snabbt byte. Cykelskor, hjälm, solkräm. Dags att trampa landsväg ut mot Hawi-vändpunkten. Det blåser. Motvind, som alltid. Tyvärr brukar vinden vända vid vändpunkten och så blir det i dag också. Motvind tillbaka. Nu behövs det ”sisu”.

Jag vet att det kommer att bli tungt. Kyler ner med kallt vatten. Tar in vätska och ”njuter” av hela 18 energigel. Lovar att aldrig mer svälja gel med en blandning av banan och jordgubb.

Det känns skönt att komma av cykeln. Jag vet, visst är det lite perverst att njuta av att få springa ett maraton efter att ha simmat i en dryg timme och cyklat i knappa sex timmar. Men så känns det. Normalt fungerar löpningen efter cykeln. I dag känner jag mig som en noshörning. Det är för hett och fuktigt för en stor nordbo. Dock inga problem. Jag vill bara komma i mål.

Lufsar vidare. Sätter huvudet i varje isbalja på vägen. Dricker cola och redbull. Småler åt publiken. Vinkar åt vänner. Det blir nog bra.

Ytterligare två kilometer. Energin kommer tillbaka. Sista vändningen till legendariska Ali’i Drive – 500 meter kvar. Tar en finsk flagga. Publiken hojtar. Musiken brummar. Från högtalarna hör jag något om Finlands före detta statsminister.

Jag kommer i mål med ett stort leende, eller snarare en grimas, av lycka. Tiden 11 timmar och 13 minuter var 45 minuter långsammare än förväntat, 1 timme 15 minuter lånsammare än Kalmar Ironman, men det gör ingenting. Det bara känns fantastiskt. Jag klarade utmaningen.

Duckworth har rätt. Att köra racet på Hawaii har ingenting med talang att göra. Jag har i all fall ingen talang i uthållighetsgrenar. Det är fråga om passion, glöd och hårt arbete. Samma egen skaper som ofta krävs på jobbet. Pust.

On syyskuu. Istun lontoolaisessa kahvilassa, maailman monikulttuurisimmassa kaupungissa. Yritän ymmärtää mitä Britanniassa tapahtuu.

Miksi saarivaltio haluaa erota EU:sta? Hajoaako Yhdistynyt kuningaskunta? Onko tämä kaikki modernia nationalismia? Eihän tässä näin pitänyt käydä.

Hörppään Starbucksin lattea. Olen lukenut päivän Financial Timesin ja selaillut The Economistin uusinta numeroa. Elän globalistin kuplassa. Vai elänkö?

Mieleeni tulee Stefan Zweigin klassikko, Eilispäivän maailma. Se kertoo kansainvälisyyden, avoimuuden ja suvaitsevaisuuden ilmapiiristä 1800-luvun lopulla ja 1900-luvun alussa, ennen kahta nationalistista maailmansotaa. Toistaako historia itseään?

Saan viestin sähköpostiini. Kysymys kuuluu, haluaisinko arvostella Heikki Aittokosken uusimman kirjan, joka käsittelee nationalismia Euroopassa.

Vastaan heti. Aiheen ymmärtämiselle on tuskin otollisempaa ajankohtaa. Haluan ymmärtää. Yritän ymmärtää. Miksi nationalismi nostaa taas päätään Euroopassa?

Miksi toivo on viimeisen kahdenkymmenenviiden vuoden aikana muuttunut peloksi? 1990-luvun alussa kaikki oli toisin. Berliinin muuri murtui, kylmä sota päättyi, Neuvostoliitto lakkasi olemasta. Nelson Mandela vapautettiin, Vaclav Havel rakensi samettisen vallankumouksen.

Historian piti loppua, rajojen murtua, demokratian ja markkinatalouden voittaa. Keski- ja Itä-Euroopan maat vapautuivat kommunismin kahleista ja halusivat osaksi läntistä arvomaailmaa. Kaikista piti tulla globalisteja.

Toisin kävi. Vuonna 2016 globalisaation puolustajia on harvakseltaan. Nationalismi jyllää. Donald Trump, Ranskan Marine Le Pen, Hollannin Gert Wilders, Britannian Nigel Farage, Venäjän Vladimir Putin. Heidän nationalisminsa voi jotenkin vielä ymmärtää. Se on poliittista opportunismia ja raakaa voimapolitiikkaa.

Mutta miksi Keski- ja Itä-Euroopan johtajat, nuo 1980-luvun vapauden vaalijat, ovat kääntäneet selkänsä integraatiolle ja yhteistyölle? Olemmeko palaamassa nationalistien Eurooppaan, siihen josta Zweig meitä varoitti?

Ryhdyn tuumasta toimeen. Luen Heikki Aittokosken kirjan. Voin päätyä vain yhteen johtopäätökseen: se on yksi parhaista kansainvälistä politiikkaa käsittelevistä kirjoista, jonka olen lukenut vuosikausiin. Harva alan kirja kykenee yhdistämään historian ja nykypäivän, käytännön ja teorian tai yksityiskohdat ja suuret kaaret näin ymmärrettävästi.

Kirja on mielenkiintoinen ja mukaansatempaava. Teos on saumatonta proosaa, jossa lukija tanssitetaan läpi nationalistisen Euroopan, pohjoisesta etelään, idästä länteen, kaakosta lounaaseen ja keskelle. Se on 61 kohtaamisen tarina, jossa sukkuloidaan yhtä luontevasti Torniossa ja Srebrenicassa, Moskovassa ja Edinburghissa, Barcelonassa ja Dresdenissä.

Rakenne toimii. Jokaisen tarinan voi lukea erikseen, mutta yhdessä ne muodostavat kokonaisuuden, joka kertoo karulla tavalla mihin nationalismi pahimmillaan johtaa: sotaan, väkivaltaan ja kuolemaan. Ranskan edesmennyt presidentti, François Mitterrand, oli oikeassa.

Näin hyvää kirjaa ei voi kammiosta kirjoittaa. On matkustettava, on nähtävä, on aistittava, on keskusteltava, on uskallettava, on luettava, on ymmärrettävä. Camp Noun stadionilta vallan kammioihin. Suurista johtajista arkisiin kohtaamisiin. Kirjallisuuden klassikoista twiitteihin. Aittokoski kattaa kaiken. Väsymättä.

Parhaat tarinat ovat niitä, joissa Aittokoski ensin jututtaa jalkapallofania katsomassa tai pakolaista leirillä ja sen jälkeen grillaa valtion- tai hallituksen päämiestä vallan käytävillä. Se luo kuvan kokonaisuudesta, jossa me kaikki voimme vaikuttaa.

Kirjasta huokuu kova jalkatyö ja sydämen sivistys, uteliaan ihmisen intellektuelli hiki. Sen on kirjoittanut henkilö, joka on huolestunut nationalismista, joka välittää Euroopasta ja Suomesta. Henkilö, joka on varttunut suhteellisen rauhan aikana, mutta pelkää, että kaikki voi muuttua silmänräpäyksessä.

Nationalismin voima on otettava vakavasti. Aittokoski on oikeassa todetessaan: ”1800-luvulta lähtien nationalismi on muokannut Eurooppaa ja Suomea enemmän kuin mikään muu aate, niin hyvässä kuin pahassa. Hirvittävien ylilyöntiensä takia n-sana on saanut pahan kaiun, etenkin toisen maailmansodan seurauksena. Mutta kutsuipa aatetta ja siihen liittyviä ilmiöitä sitten kansallisuusaatteeksi, isänmaallisuudeksi tai kansallismielisyydeksi, sen voimaa ei kannata väheksyä.”

Suomessakin on tällä hetkellä johtavissa asemissa puolueita ja politiikkoja, jotka flirttailevat jossain isänmaallisuuden ja nationalismin välimaastossa. On vihapuhetta, rasismia ja väkivaltaa. Ollaan valmiita uhraamaan läntiset arvot oman gallupsuosion alttarilla.

Maahanmuuttovastaisuus, läntisten arvojen hylkääminen ja kansainvälisten instituutioiden vähättely ovat kaikki oireita nousevasta nationalismista. Nationalismin ja isänmaallisuuden raja on kuitenkin veteen piirretty viiva.

”Liberaalin Euroopan ei auta kuin uskoa tarjoamansa vaihtoehdon paremmuuteen – ja sitten kyetä myös tarjoamaan paremmat argumentit. Yksi argumenteista on terve isänmaallisuus. Ahdas nationalismi kun ei ole minkään kansakunnan etu, ei etenkään pienten. Siksi nationalistien ei pidä antaa kaapata isänmaallisuutta. Kotimaataan pitää saada rakastaa. Ei se tarkoita, että sulkeutuisi omaan pikku kansallismieliseen todellisuuteensa.”

Aittokosken kirja antaa uskoa tulevasta. Uskoa siihen, että Euroopan hiljainen enemmistö lähtee vielä puolustushyökkäykseen läntisten arvojen, liberalismin ja suvaitsevaisuuden puolesta. Uskoa siihen, että Zweigin tarina ei toista itseään. Että olemme oppineet historiasta. Nationalismi on Euroopan syöpä, johon puree vain tolkun lääke.

Palaan Suomeen Lontoosta. Menen nauttimaan suomalaisten maahanmuuttajien perustamista Fazerin ja Pauligin tuotteista Stockmannin kahdeksanteen kerrokseen. Tilaan latten. Globalistinen kuplani on puhkaistu juuri oikealla tavalla. Jatkan läntisten arvojen puolustamista isänmaallisessa hengessä. Tämä kirja antaa siihen hyvät eväät.

 

The multitude of mobile applications available have probably changed your life – and likely for the better. Android and iOS users have more than 4 million applications available to them. The most popular are games – which comprise one quarter of all apps. Then come business (10 per cent), education (9 per cent), lifestyle (9 per cent), and entertainment (6 per cent). Other popular apps include travel (4 per cent), books (3 per cent), health and fitness (3 per cent), and music (2.5 per cent).

Just have a look at your smart phone and count the number of things that you used to do differently. Let’s start with the obvious for someone on a Finnair flight: travel.

A number of travel apps will sort out your whole itinerary from flights to accommodation and ground travel. If you’re like me, you haven’t done a physical check-in or seen a printed boarding card for a while.

When I travel I often use Uber for taxi services, Airbnb for accommodations and Yelp! for restaurant recommendations. No need for phone calls, Yellow Pages, or cash and they’re all easy and efficient to use.

The same goes for general transport. Top range cars such as Tesla are now connected to applications that give you all the necessary data. Parking is easier if you use an app. Public transport schedules are all handily available on your smart phone. A navigation app will tell you the fastest and cheapest way from point A to B.

How about sports and health? Remember the time when youhad to second-guess your running distance and stop to measure your heart rate? I use Suunto Movescount, Wattbike powerapp, Strava, and Sports Tracker to monitor my own health and exercise activities. And when I do sports I often listen to Spotify or my AccuRadio application.

There are, however, a few golden rules that you should keep in mind with health and sports apps.

Rule number one: An app is a good servant, but a bad master. The apps that take measurements automatically – without you having to manually enter the info – are usually the best. Steps, heart beat, or sleep cycles are fun to look at when you do not need to be worrying about them all the time.

Rule number two: What you measure is what you get. If you start recording daily steps you are most likely to take a few extra ones during the day. We have a tendency to want to be good at what we are interested in and studies show that it takes, on average, 66 days to create a good – or bad – habit.

Rule number three: Gamification works. Many of the health apps use challenges to keep you motivated. Getting to the next Pokémon Go level is a good way to get you off the couch.

The point with apps, as with most things, is to use them in moderation. They are useful tools for making life easier, but if you start using them as a substitute for common sense, you just might get lost. Remember that the next time you use a navigation app on your run to a health store.