I tjugo år har jag haft äran att representera Finland i olika EU-sammanhang. Först som tjänsteman, senare som Europaparlamentariker, utrikesminister, Europaminister, utrikeshandelsminister och statsminister.
Timmarna jag har tillbringat i ministerrådets Justus Lipsius-byggnad i Bryssel är inte få. Som finansminister tycks de inte minska. Inom loppet av sex dagar kommer vi att ha haft tre euroministermöten. Temat är som känt: Grekland, Grekland och Grekland.
Dynamiken inom eurogruppen är olik något jag har varit med om. Frågorna är konkreta, det handlar mer om pengar och politik än om institutioner och lagstiftning.
Runt bordet sitter experter, ekonomer som kan sin sak (räkna inte med undertecknad i detta sammanhang). Diskussionen är analytisk och vass. Inga diplomatiska fraser – bara klarspråk.
Min analys om Grekland (skrivet inför det tredje mötet på onsdagen) är följande:
Processen. Det går långsamt. I februari kom man överrens om villkoren för att betala den sista delen, 7,2 miljarder euro, av Greklands andra program. Allt var klart. Budgetöverskottet, pensionerna, skatterna och privatiseringen skulle framskrida enligt överenskommelsen. Fem månader senare är framstegen obetydliga. Politisk osäkerhet och inställda strukturella reformer har lett till marknadsturbulens och svag tillväxt. Tiden är knapp. Programmet tar slut om fem dagar.
Situationen. Riskerna kvarstår. Om inget görs kan Grekland tvingas ställa in betalningarna. Det talas om restriktioner på kapitalrörelser och kontanter. Vi vet inte vilken kapacitet de grekiska institutionerna skulle ha att hantera en sådan situation. De grekiska bankerna är beroende av nödlikviditet från den europeiska centralbanken, så kallad ELA (Emergency Liquidity Assistance) som närmar sig 90 miljarder euro. Situationen måste stabiliseras.
Lösningen. Det finns inga lätta lösningar. Bollen ligger fortsättningsvis i Aten. Utan motprestationer och strukturella reformer blir det ingen lösning.
Länder som Portugal, Spanien och Irland klarade sig genom krisen med långtgående reformer. Deras ekonomier växer och skulderna betalas tillbaka. Smittorisken till dessa länder är liten eftersom EU har byggt krismekanismer för att handla situationen.
Med tjugo års erfarenhet av EU-möten vågar jag inte spekulera i hur det går denna gång. Jag hoppas på det bästa, men förbereder mig för det värsta.