Hej, jag heter Alex och jag har ett problem. Jag har blivit en cyborg, det vill säga en organism som består såväl av biologisk vävnad som syntetiska delar.
Nej, jag har inte ännu manipulerat min genstruktur med hjälp av CRISPR bioteknologi, men jag är totalt beroende av min mobiltelefon.
Det första jag gör på morgonen när jag vaknar? Kramar min fru? Fel. Jag sträcker ut handen för att nå min telefon.
Det verkar som om min sömn har varit hyfsad, lite under åtta timmar. Telefonen berättar för mig att det kommer att bli en energisk dag.
Bestämmer mig för att ta ett litet träningspass och lyssnar samtidigt på en ljudbok om hur beroende vi är av teknologi. Efter passet laddar jag ned träningsinformationen. En algoritm berättar för mig att min 53-åriga kropp är i som en 25-årings. Jag vill ju förstås tro på illusionen.
Nöjd med mig själv äter jag frukost. Hälsosamt förstås. Det här måste jag ju lägga upp på Instagram. Klick! Titta nu alla så duktiga jag och min telefon är.
Surfar på andra sociala medier, Twitter och Facebook, speciellt. Oops, jag får ett meddelande om att min skärmtid på telefonen har gått ned med 9 procent från föregående vecka. Bara sju timmar och trettioåtta minuter i snitt per dag. Kanon!
Jag stannar naturligtvis inte och tänker på vad jag eventuellt kunde göra för att dra lite ned på tiden som jag ägnar åt min telefon. Den är ju en del av mig. Jag är ju effektiv.
Efter att jag kollat de senaste nyheterna från Dagens Industri, på skärmen naturligtvis, hoppar jag på bussen. Inte för att jag skulle veta vart jag är på väg, det behövs inte, telefonen berättar. Det står ju i kalendern och telefonen berättar vilken buss jag ska ta.
I bussen förbereder jag mitt första möte genom att fråga Siri om de senaste nyheterna om covid-19. Intressant information. Jag lyfter blicken från telefonen. Tittar mig omkring. Alla andra tittar på sina telefoner, utom chauffören, hoppas jag.
Jag hittar rätt. Första mötet börjar. Det är ju förstås på Zoom. Jag märker att mina kolleger inte egentligen lyssnar på diskussionen. Du gissar rätt, alla tittar på sina telefoner.
Dagen fortsätter. Jag beställer min mat på nätet. Kommer hem på kvällen. Trött efter mitt jobb som information manager, där jag sätter siffror och bokstäver i ordning på en skärm och försöker förklara för resten av världen vad det betyder.
Men inga problem, jag kan ju slappna av med att surfa lite på min telefon. Dopaminet fungerar.
Allt detta skulle ju vara rätt så roligt om det inte vore sant. Jag medger att jag har blivit en cyborg, totalt beroende av min telefon.
Tacksam för all hjälp och psykoterapi. Det är bara att skicka ett mejl på alexander@stubb.eu. Jag lovar att jag läser meddelandet genast. Ping! Eller har du kanske samma problem?
