I morgon är det val i Finland. Det är alltid lika spännande. Ännu mera spännande för en sittande statsminister. Fjärilar i magen.

Arbetsintervjun har inte varit lång, bara tio månader. Jag ärvde visserligen en svår ekonomisk och politisk situation, men lätt är det aldrig i detta yrke.

Gallupsiffrorna pekar på att Centerpartiet vinner. Kampen om andraplatsen står mellan Samlingspartiet, Sannfinländarna och Socialdemokraterna. Själv tror jag på gatugallupen. Det känns bra. Jag tror fortfarande på guldmedalj.

Det bästa med demokratin är att man får ungefär det som man förtjänar. Väljarna väljer. Punkt, slut.

Valkampen har haft två huvudteman: ekonomi och säkerhetspolitik. På den ekonomiska fronten har vi debatterat sysselsättning, tillväxt och statsfinanser. Klassiska frågor.

Vår konkurrenskraft hasar efter Sveriges. Våra arbetsmarknader är för stela. Mitt parti har drivit en linje där arbetsmarknadsparterna fryser löner och staten sänker skatter. Varför? För att det ökar både vår konkurrens- och köpkraft.

Vi har inte heller råd att öka vår statsskuld i all evighet. Under denna regering har vi anpassat våra finanser med
7 miljarder euro, motsvarande 65 miljarder kronor. Det är mer än någon tidigare regering. Det krävs åter en anpassning på 6 miljarder. Aldrig lätta beslut.

I säkerhetspolitiken har vi naturligtvis diskuterat Ryssland. Samtidigt har vi fått igång en rätt så bra debatt om nordiskt försvarssamarbete och ett eventuellt Natomedlemskap. Alla är för Norden, en tredjedel för Nato.

Det viktigaste är att vi inte utesluter ett Natomedlemskap under kommande regerings mandatperiod. Det misstaget gjorde vi nämligen för fyra år sedan. Det är en säkerhetspolitisk signal att hålla öppet för att söka medlemskap, även om man inte gör det.

Samtidigt bör vi analysera för- och nackdelarna med ett Natomedlemskap. Folkets stöd behövs och basen måste alltid vara Finlands säkerhet.

I skrivande stund sitter jag i bilen på väg mot Åbo. De sista två dagarna har jag 18 kampanjevenemang i fem av våra 13 valkretsar. Det blir en hård slutkamp.

Just nu känner jag mig som Mats Sundin. Vi kämpar till slutsignalen. Slutminuterna är i gång. Det är dags att kvittera och vinna.

Twitter

Facebook