Riksdagen, ambassadörsdagarna

20 augusti 2012

(med reservation för ändringar)

Ärade ambassadörer,

Än en gång har jag den stora glädjen att få tala inför er. Jag vill börja med att tacka er för det utomordentliga arbete ni gör för Finlands och finländarnas bästa. Flera av er har jag ju träffat på fältet, både i europaärenden och i ert arbete för att främja det finländska näringslivet. Ni ska ha ett stort tack.

Vid ett annat tillfälle kommer vi att ha goda möjligheter att fördjupa oss i den exportfrämjande verksamheten och dess nya former. I dag vill jag emellertid tala med er om Europa, och i synnerhet om euron och Finlands politik.

Jag kommer i tur och ordning att behandla Finlands europolitik, lösningar på eurokrisen och Europas ekonomiska utsikter i ett bredare perspektiv.

Jag vet att många av er tidvis varit i hetluften när ni ombetts förklara Finlands euroståndpunkter och krav. Därför vill jag nu i detalj och också mer personligen ta upp de synpunkter som jag anser vara viktiga. Jag hoppas att detta också ger er god vägledning i uppdraget att föra fram Finlands vilja och uppfattning, när ni återvänder till era stationeringsorter.

Bästa vänner,

När det gäller Finlands europolitik vill jag konstatera tre saker: för det första att Finland är starkt bundet till euron, för det andra att vi måste utveckla den ekonomiska och monetära unionen med ett öppet sinne och för det tredje att det är ytterst viktigt att vi inte fastnar i ovidkommande detaljer utan fokuserar på själva huvudfrågan.

Vad gäller fundamentet i Finlands europolitik är mitt viktigaste budskap, och det budskap som jag vill att ni förmedlar till fältet, det grundläggande faktum att Finland är ytterst starkt bundet till euron. Jag vill göra det klart att vi inte vacklar på denna punkt, och vi har heller ingen dold agenda. Euron är ett definitivt val för Finland. För en liten exportberoende ekonomi som Finland är det en stor fördel att ha samma valuta som huvudmarknaden. Trots att eurokrisen dominerar tidningsrubrikerna är det ett faktum att euron har betytt stabilitet för Finlands ekonomi. Den har också helt handgripligen medfört fördelar för alla finländare. Realinkomsterna i de finländska hushållen har stigit i alla inkomsklasser under den tid vi haft euron.

Jag kan inte låta bli att uppmärksamma er på det inte är bara regeringen i Finland som är engagerad i euron. Exempelvis Matti Alahuhta, verkställande direktören vid Kone, betonade så sent som i förra veckan hur viktig euron är för näringslivet i Finland. Han ansåg det vara självklart att Finland ska ha kvar euron och vägrade ens spekulera om ett eventuellt utträde.

I denna grundläggande fråga har det tidvis förekommit förvirrande budskap och nyhetsrapporteringar. Detta fundament bör emellertid inte ifrågasättas.

Finland är stadigt förankrad i eurons kärna – tillsammans med de beklagligt fåtaliga euroländer som har skött sin ekonomi med disciplin och följt de gemensamma spelreglerna. Inom denna kärna har vi stort inflytande och stort ansvar, och har ett nära samarbete med bl.a. Tyskland och Nederländerna.

En annan viktig synpunkt på Finlands europolitik har att göra med utvecklandet av euron bl.a. genom en fördjupning av den ekonomiska och monetära unionen EMU, som kommer att behandlas denna höst. Jag anser det vara uppenbart att den ekonomiska och monetära unionen måste fördjupas. Den monetära unionen behöver kompletteras med en mer enhetlig ekonomisk-politisk ram.

När euron infördes utgick man ifrån att den gemensamma valutan skulle främja en snabbare integration av ekonomierna i länderna inom euroområdet. Man utgick också ifrån att alla skulle följa reglerna. Så gick det nu inte – och felet låg inte i planen utan i genomförandet.

Jag är själv övertygad om att engagemanget för euron förutsätter ett tätare eurosamarbete. Enligt min åsikt kan vi inte säga att vi stöder euron och samtidigt vara ovilliga att förbättra förutsättningarna för att den ska fungera. Stagnation är inte ett alternativ i detta läge.

Diskussionen om en tätare ekonomisk och monetär union börjar komma igång. Vi måste förbereda oss för denna diskussion i en konstruktiv anda genom att konkret fundera på vad vi vill främja och hur vi ska ta fram gemensamma, funktionella lösningar. Genom att alltid säga nej kan vi inte påverka denna diskussion. Det skulle inte heller tjäna våra intressen som medlemmar i euron. Detta är inte en ideologisk utan en praktisk fråga. Det är bra att frågan om en tätare monetär union behandlas utförligt både i regeringen och i riksdagen denna höst.

Det är värt att komma ihåg att Finlands riksdag och regering inte har olika ståndpunkter vid EU-borden, utan ståndpunkten utarbetas så att resultatet utgör Finlands officiella ställningstagande. Vi har en verksamhetslinje, som regeringen diskuterar fram tillsammans med riksdagen. Detta fråntar emellertid inte regeringen dess ansvar och ledning. Vi går inte bakom riksdagens rygg vid förhandlingsborden.

Själv har jag svårt att tro att Finland som ett skötsamt land kunde ha något att förlora på att man skärper euroområdets ekonomiska politik och reglerna. Utgångspunkten är att de enskilda länderna, så länge de håller sig inom den gemensamt överenskomna ramen, har frihet att träffa egna val. Men om någon bryter mot spelreglerna ska detta ha konsekvenser.

Den monetära unionen är ett gemensamt åtagande – det kan inte vara så att en euromedlem genom att åberopa budgetsuveränitet ska få driva en politik som skadar andra. Därför tycker jag inte heller att vi, utifrån principiella eller ideologiska utgångspunkter, ska agera bromskloss för ett fördjupat eurosamarbete. Tvärtom ska vi se det fördjupade samarbetet som en möjlighet.

Diskussionen om eurons framtid ger oss möjlighet att fördomsfritt granska alla alternativ. Vi har emellertid mest nytta av att fokusera på de alternativ som är sannolika. En gemensam nämnare för dem är ungefär det nuvarande antalet euroländer.

Som en tredje punkt när det gäller Finlands europolitik vill jag tillägga att vi måste kunna se skogen för träden. Det är fint att vi har lyckats i vår politik med säkerheter och att vi, på det sätt som regeringsprogrammet förutsätter, för de nya stödåtgärderna har fått säkerheter som tryggar Finlands åtaganden. Faktum kvarstår emellertid att inga säkerheter i världen kan skydda oss från konjunktursvängningarna i den europeiska ekonomin. Finlands ekonomi andas i samma takt som Europa – det visar oss den allra färskaste statistiken. Om Europas ekonomi gör en djupdykning sjunker Finlands ekonomi till botten.

Därför får vi inte förfalla till en sådan självgodhet att vi tror att vi har vårt på det torra så länge vi har våra säkerheter. Denna attityd kan ge ett felaktigt och arrogant intryck – som om vi inte var intresserade av euroområdet i dess helhet och dess framtida ekonomiska utveckling. Kalla vindar blåser in genom ytterdörren, men vi är nöjda över att ha fått vädringsfönstret tätat.

Den rätta helhetsbilden är nog tillväxt – hur vi ska få Europas ekonomi att växa. Nu ser vi hur euroområdets ekonomi försvagas och den spirande tillväxten med stor spänning förutspås i tiondelsprocenter. Den rätta målnivån borde ju vara sunda, hela tillväxtprocenter. Av tillväxt följer välfärd, välstånd och sysselsättning. Europa behöver stark tillväxt och dynamik för att kunna klara sig när befolkningen blir allt äldre.

Också när det gäller fördjupandet av den ekonomiska och monetära unionen och stabiliseringen av euron är resultaten viktigare än förberedelserna. Jag ser det som naturligt att besluten kommer att fattas utgående från förslag, så som alla beslut i EU. I Europeiska rådet i juni konstaterade man att medlemsstaterna ska engageras att spela en viktig roll i den här diskussionen och de ska höras regelbundet redan under beredningen. I sista hand är det ju medlemsstaterna som fattar besluten om EMU och eurons framtid – såväl inom unionens institutioner som nationellt. Vi ska delta fördomsfritt i stället för att sitta och ropa från läktaren.

När det gäller den politiska diskussionen om eurons stabilitet förefaller den ju drunkna i debatten om den juridiska tolkningen av ingresserna till de internationella fördragen. Jag vill inte påstå att inte också dessa diskussioner har sin givna plats. Med tanke på krisen i euroområdet är det emellertid tillväxten som är den centrala politiska frågan.

Ärade åhörare

Det är alltså tillväxten som är central om vi ska kunna lösa krisen i euroområdet. Här kan vi inte vara nöjda med vad vi åstadkommit. Redan i närmare tjugo år har det talats om EU:s konkurrenskraft. Trots det brister det i konkreta åtgärder. Europas konkurrenskraft påminner sedan länge om vad ordspråket säger om det tavastländska projektet – det är nästan klart, fastän i planeringsstadiet.

Med tanke på lösningen på eurokrisen bör vi konstatera tre saker: för det första finns det ingen återgång till det som varit, för det andra är ekonomiska reformer nödvändiga och för det tredje behöver vi nya strukturer för euron.

1. Jag tror att vi i samband med eurokrisen har förspillt värdefull tid genom att många krisländer har velat lösa krisen med åtgärder som kollektivt skulle avlägsna marknadstrycket. Det finns det inga förutsättningar för. Inte ens Tyskland skulle kunna ta på sig ett sådant ansvar att landet skulle gå i borgen för alla andra. Det skulle inte heller vara någon sund lösning. Det finns helt enkelt ingen återvändo till de svunna tider, när pengarna var billiga och det inte fanns något tak för skuldsättningen. Ingen har en sådan trollstav, inte ens Europeiska centralbanken.

Däremot har det funnits gott om solidaritet – stödpaketen har varit omfattande. Också Finland har visat solidaritet.

Av Finlands bilaterala lån till Grekland har cirka en miljard euro betalats ut. Av det hade vi vid utgången av juni 2012 fått ränteintäkter och arvoden till ett belopp av sammanlagt 53 miljoner euro.

Finlands borgensandel av det belopp på 241 miljarder euro som godkändes för EFSF:s finansieringsprogram i februari 2012 är ca 8,2 miljarder euro. Programmet täcker finansieringen av stödprogrammen för Grekland, Irland och Portugal. Av detta används ca 135 miljarder euro, varav Finlands kalkylerade borgensandel inklusive räntor och överborgen är ca 4,55 miljarder euro.

Finlands kalkylerade exponeringar via IMF och EFSF uppgår till sammanlagt ca 1,2 miljarder euro. Exponeringarna består av Finlands kalkylerade andel i det finansiella stöd som IMF och EFSF beviljat Irland, Portugal och Grekland. Finlands borgensandel av stödpaketet på 100 miljarder euro till Spanien är utifrån vissa antaganden ca 3,6 miljarder euro. Finlands totala borgen för finansieringen av EFSF stiger i och med beslutet till ca 11,8 miljarder euro.

Påståenden om att Finland inte skulle ha visat solidaritet behöver vi inte finna oss i.

Krisen i euroområdet kan emellertid inte lösas bara med pengar. Finansiellt stöd utgör bara första hjälpen, inte ett led i en permanent lösning.

2. Förnyelse är den enda rätta vägen framåt. På EU-nivå innebär det framför allt att den inre marknaden måste fördjupas. Det vi särskilt behöver är en digital inre marknad. Där har vi inte lyckats avancera från avsikt till handling fastän alla vet vad som måste göras. Här förlorar vi hela tiden möjligheter att skapa tillväxt, arbetsplatser och konkurrenskraft.

De största bristerna finns ändå i de nationella strukturerna. För mycket reglering, för mycket begränsningar, för mycket stelhet. Och Finland är ingen mönsterelev, kommissionen pekar nog ut brister här också, i konkurrensförhållandena och arbetsmarknaden. Vi kommer inte från kris till tillväxt förrän euroländerna med friska tag förnyar sina strukturer. Mer frihet för näringslivet, mindre byråkrati.

Här vill jag emellertid också konstatera att jag skarpt avvisar tanken om att de sydliga länderna på något sätt a priori skulle vara oförmögna till reformer och dömda att förbli passiva. Portugal är ett gott exempel på ansvarstagande reformvilja. Lätt är det inte för någon, men det är nödvändigt.

Se tillbaka i ett längre perspektiv – för några årtionden sedan var norra Europa i precis lika dåligt skick. Storbritannien torde ha varit det första landet som nådde gränsen för sin egen, omfattande regleringsekonomi, och genomförde reformer. I Finland genomfördes reformerna av nödtvång på grund av depressionen, i Sverige på grund av bankkrisen, i Danmark och Nederländerna på grund av att konkurrenskraften rasade. Också i Tyskland började man genomföra reformer först för tio år sedan, och resultaten ser vi nu. Det som jag vill säga med detta är att reformerna också i norra Europa har genomförts av ekonomiskt tvång, inte på grund av att vi varit särskilt upplysta. Nu måste sådana reformer genomföras omedelbart över hela euroområdet. Det finns inget alternativ till reformpolitiken.

3. Också kontrollen av euroområdet måste förnyas i samband med krisen. Vi ska givetvis inte glömma allt det vi redan har uppnått, t.ex. den tätare samordningen av den ekonomiska politiken, som ställer trovärdiga gränser för underskotten och fastställer sanktioner. Nu börjar vi ta de första stegen mot en bankunion och i synnerhet mot en trovärdig tillsyn på europeisk nivå. Jag tror på nödvändigheten av en genuint gemensam banktillsyn och av att vi försöker få en europeisk lösning också i fråga om insättningsgarantier och osunda banker. Lösningarna ska emellertid inte bekostas av skattebetalarna utan genom att man ökar branschens eget ansvar.

Jag tror inte att euroområdet kan utvecklas utan att man också överväger helt nya lösningar, som man bör överväga att ta in i höstens diskussion om fördjupat samarbete. Det som är viktigt här är däremot att utvecklandet av euroområdet inte bara innebär att en del ger medan andra bara tar emot. Alla åtgärder kräver ovillkorlig ömsesidighet. Stöd beviljas inte om inte stödtagarna i sin tur förbinder sig att genomföra egna saneringsåtgärder och reformer. Här har diskussionen tidvis tagit en helsväng – som om krisländerna själva vore oskyldiga till den höga räntenivån.

Därför har Finland hållit bl.a. de säkerställda obligationerna på agendan. Ett enkelt sätt att hålla den egna upplåningens kostnader på en skälig nivå är att ge tillgångar eller inkomster som säkerhet för obligationerna. Så gjorde också Finland mitt i 90-talets depression när den utländska finansieringen höll på att sina. Dessa modeller med säkerhet borde granskas fördomsfritt – de som behöver stöd kan inte bara säga att de inte är intresserade av att ge säkerheter.

Själv har jag också fört fram en modell där de starka euroländerna – alltså de som uppfyller Maastrichtkriterierna och som inte omfattas av förfarandet vid alltför stora underskott – övergår till att använda gemensamma obligationer. På så sätt skapas en starkare och mer likvid marknad för eurobonder samtidigt som länderna ges starka incitament att följa reglerna. Men detta kunde alltså endast ske genom att stabila euroländer som följer de gemensamma reglerna tillämpar modellen.