I morgon blir det tusentals, eventuellt tiotusentals demonstranter i Helsingfors. Det kallas inte för en generalstrejk, men Finlands ekonomi kommer att stanna upp. Nästan allt, från hamnar, flyg, pappersfabriker och stålverk till skolor, berörs av strejken.
Vad är det egentligen som händer i Finland? Vi är ju inte vana vid liknande protester, i alla fall inte sedan 1990-talet.
”Vi har två möjligheter. Den första är att vi gör de strukturella reformerna själva. Detta gjorde Tyskland, Danmark och Sverige. Den andra är att låta någon annan göra reformerna.”
I grund och botten försöker vi göra det som Sverige gjorde för några år sedan. Förbättring av vår konkurrenskraft betyder tre saker: lägre enhetsarbetskostnader, en måttlig lönepolitik och en ökad produktivitet.
Två gånger försökte man komma överens med facken om det första målet, att förbättra kostnadskonkurrenskraften med 5 procent. Tyvärr lyckades vi inte.
Detta innebar att regeringen själv tog ansvaret. Avsikten är att förslagen genomförs genom tvingande lagstiftning. Vad kommer vi att göra?
Trettondagen och Kristi himmelsfärsdag blir oavlönade lediga dagar utan att årsarbetstiden förkortas.
Första sjukfrånvarodagen blir oavlönad.
Övertidsersättningarna halveras.
Ersättningen för söndagsarbete sänks.
Långa semestrar, i synnerhet inom den offentliga sektorn, förkortas från 38 till 30 arbetsdagar.
Samtidigt sänks de sociala avgifterna för privata arbetsgivare med 1,72 procentenheter från och med 2017.
Få alternativ, svåra åtgärder.
Varför gör vi detta? För att förbättra vår konkurrenskraft, export, tillväxt, sysselsättning och välfärd. Varför reagerar facken? För att i Finland är vi vana vid konsensus, att alla är med i beslutsfattandet.
Tyvärr har Finland inte tid att vänta. Internationella valutafonden är av samma åsikt. Denna vecka fick vi höra att våra åtgärder är ”en bra början”, men att det krävs mera: vi behöver lokala avtal och röja undan hinder för sysselsättning.
Vi har två möjligheter. Den första är att vi gör de strukturella reformerna själva. Detta gjorde Tyskland, Danmark och Sverige. Den andra är att låta någon annan göra reformerna. Detta skedde i Irland, Spanien, Portugal och Grekland.
Visst är trycket hårt.
Och lättare lär det inte bli.
