I regeringsprogrammet har vi satt upp två viktiga mål: Att sysselsättningen ska öka med 110 000 nya jobb och att vi på så sätt når en sysselsättningsgrad på 72 procent. Ambitiöst? Javisst. Orealistiskt? Absolut inte.
För att uppnå dessa mål beslöt regeringen denna vecka att initiera reformer som främjar lokala förhandlingar och lokala avtal på arbetsmarknaden. Logiken är enkel. Det är de lokala parterna, löntagaren och arbetsgivaren,som vet bäst hur företaget ska klara sig och skapa fler jobb.
I Sverige är detta inget nytt. I Finland har arbetsmarknaden däremot länge styrts av ganska omfattande och stela centrala avtal som föreskriver en lika stor löneökning för alla individer (oftast som kollektivavtal).
Tyvärr är detta alldeles för styvt och långsamt för det moderna arbetslivet. Nu strävar vi mot att skapa en förhandlingsordning som tillåter att de lokala parterna får mycket mer makt, och på så sätt kan fatta beslut som förbättrar konkurrenskraften och sysselsättningen.
I framtiden ska de lokala parterna kunna fatta beslut om löner, arbetstider, arbetstidsbanker och i allmänhet alla åtgärder som förbättrar välmåendet på arbetsplatsen. Låter det bekant? Liknande reformer genomfördes i Tyskland i början på 2000-talet.
Samtidigt tillrättalägger vi en konstig asymmetri som länge har plågat den finska arbetsmarknaden. Till skillnad från Sverige har vi i Finland så kallade allmänt bindande kollektivavtal, vilket innebär att även oorganiserade, mestadels små, företag måste respektera branschens representativa kollektivavtal.
Många finländska kollektivavtal har även fram till nu tillåtit vissa lokala förhandlingar om några ärenden. Arbetsrätten har dock än så länge endast tillåtit dessa lokala friheter för de (mestadels stora) organiserade företag som genom sitt arbetsgivarförbund direkt har bundits av kollektivavtalet. De små företag som inte tillhör arbetsgivarförbundet har däremot inte ens kunnat utnyttja dessa tämligen begränsade lokala friheter. Denna uppenbara orättvisa vill vi nu avskaffa.
Vi tror mycket på denna reform. Ett företag klarar sig inte i den globala ekonomin utan en förmåga att snabbt reagera på ständigt förändrande omständigheter.
Jag vågar påstå att denna strukturella förändring – ett steg från det kollektiva mot det lokala – kommer att ha en enorm betydelse för vår konkurrens och sysselsättning.
Det går inte att uppehålla ett välfärdssamhälle utan hög sysselsättning. Finland har nu tre alternativ att välja mellan:
- Att fortsätta leva på skuld och lämna en enorm skuldbörda till våra barn.
- Att fortsätta åtstramningspolitiken, högre skatter samt nedskärningar på välfärden.
- Att satsa på strukturella reformer som förbättrar sysselsättningen och på så sätt säkerställer välfärdsåtagandet.
Själv väljer jag definitivt den tredje vägen. Lokala avtal för oss mot ett starkt, modernt välfärdssamhälle som klarar sig i den globala världen.
