Varning. Denna krönika är varken politiskt korrekt eller bekväm för oss som tror på den liberala demokratins framtid.
Europa drog en suck av lättnad när det blev relativt klart att Joe Biden blir USA:s 46:e president. ”Nu slipper vi Donald Trumps oförskämda och ociviliserade populism”, lät det i mer eller mindre alla intellektuella kretsar.
”Demokratin har vunnit”, jublade globalister på alla kontinenter. Samtidigt fylldes sociala och andra medier med en skadeglädje som säkert var lika genuin som lättnaden.
Bland jublet och euforin är det dock viktigt att medge realiteterna. Trump får cirka 73 miljoner röster mot Bidens 78 miljoner. Antalet röster är kolossalt, näst störst i USA:s valhistoria.
Med andra ord röstade över 70 miljoner amerikaner för den politik och person som Donald Trump representerar. I all skadeglädje lönar det sig att komma ihåg att varje pik mot Trump är en pik mot hans väljare. Trumpismen kommer inte att försvinna.
Om man genuint bryr sig om demokratins framtid så lönar det sig att tänka på vad som har hänt under de senaste åren. Hur och varför har höger- och vänsterpopulister lyckats dammsuga röster från mitten? Varför har den politiska dialogen blivit så krass?
Själv såg jag hur Sannfinländarna steg från 4 procent i valet 2007 till 19 procent 2011 och över 17 procent 2015. Jag trodde att regeringsansvaret skulle halvera deras röster, men så blev det ju inte. Partiet är Finlands andra populäraste politiska rörelse.
Man måste helt enkelt förstå och acceptera att vi lever i en ny fas av demokratin, där språket som används och politiken som drivs är polariserande. Valbeslut drivs inte av partilojalitet utan av enstaka frågor som till exempel miljö, immigration och hälsa.
Med sociala och traditionella medier som sprutar ut massiva mängder av information i realtid så blir det så gott som omöjligt att föra en rationell diskussion. Varenda en av oss, oberoende av vår bakgrund och ideologi, måste tänka på hur denna debatt kan återställas på räls.
Fakta tappar betydelse på ideologins altare. Vi tål inte andras åsikter och ryter till varje gång någon ifrågasätter våra åsikter. Den sansade dialogen försvinner.
Demokratin är en process, den måste vårdas. Med en megafon är det omöjligt att föra en dialog. Om man inte blir hörd så blir man frustrerad. Frustration leder till likgiltighet. När den stunden kommer dör demokratin.
I USA har man nu fyra år på sig att diskutera och läka en demokrati som inte mår bra.
