Under åtta år som minister blev jag van vid olika protokoll och formaliteter runtom i världen. Tumregeln var enkel: ju mer autoritärt land, desto mer protokoll.

Javisst var det pompöst ibland. Röda mattor, fanfarer, parader, poliseskort, officiella middagar och formella signaturer. Personligen tyckte jag ofta att det var lite jobbigt. En informell nordbo känner sig rätt generad när ståhejet är som värst.

Samtidigt förstod jag att det oftast var fråga om att visa gästvänlighet. Värden ville få gästen att känna sig välkommen – ja, även viktig. Men det kan också bli tvärtom.

Förra veckan stormade det i Brysselbubblan. Europeiska rådets ordförande Charles Michel och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen besökte Turkiets president Recep Tayyip Erdogan.

Det blev både ”Sofagate” och ”ehm”, en protokollär tabbe utan dess like, men inte utan betydelse. Kommissionens ordförande blev nämligen utan stol när ”herrarna” satte sig för att diskutera.

”Ehm” konstaterade von der Leyen vasst när hon satte sig på soffan. Hon möttes av Charles Michels tomma blick och Recep Tayyip Erdogans chauvinistiska småleende. Det såg inte bara vulgärt ut, utan det var det.

Vi bevittnade både autokraternas favoritlek – hela havet stormar – och maktkampen mellan rådet och kommissionen i Bryssel. Inte exakt den offentliga diplomatins höjdpunkt.

Men det var inte ett misstag. Förberedelserna för resorna och besöken görs alltid av landets protokoll och gästens team, ambassad eller representation. Turkiet ville splittra EU och rådets ordförande ville visa att han står före kommissionskollegan i protokollet.

Protokoll är diplomatins etikett, en ofta oskriven regel som beskriver hur man borde agera eller bete sig i en viss situation. I detta fall såg diplomatin ut som en patetisk dagis. Kanske det börjar bli dags att satsa mera på substans än formaliteter.

Det skulle ha varit intressant att vara en fluga på väggen under mötet. I slutet går det alltid till så här: protokollrepresentanten öppnar diskret dörren och nickar för att låta förstå att det är dags att sluta.

Jag hoppas att Ursula von der Leyen hade tillräckligt med humör att kläcka en klassiker: ”Ni vet ni ju vad skillnaden är mellan en terrorist och protokoll? Man kan förhandla med terrorister”.

Skrattar bäst som skrattar sist, men ibland är diplomatin skrattretande odiplomatisk.

Vi är ofta så absorberade av det dagliga informationsflödet att vi tappar helhetsbilden. Vi överdramatiserar och överreagerar i nuet – och ser inte skogen för alla träd.
Själv kommer jag ihåg hur det var att vara utrikes-, finans- och statsminister under finans- och eurokrisen som började under hösten 2008. Samtidigt har jag följt coronakrisen från läktaren i över ett år. Känslorna är liknande, men kriserna och lösningarna rätt så annorlunda.
Mycket har att göra med narrativen kring kriserna. Finanskrisen ansågs vara självförvållad när pandemin däremot var exogen – lite som ”ditt fel” och ”ingens fel”.
I den förra blev det därför svårt att hitta gemensamma lösningar – det tog över fyra år att bygga upp den Europeiska stabilitetsmekanismen. I den senare tog det endast fyra månader att besluta om historiska räddningspaket.
Finanskrisen blev en kamp mellan åtstramning och solidaritet. Först skulle man minimera riskerna. Bara efteråt kunde man diskutera riskdelning mellan medlemsländer i EU. Långivarna drev processen. Nu ligger ansvaret hos respektive lands nationella regering.
Med pandemin var det klart från första början att gemensamma lösningar behövdes. Viruset respekterade inte nationella gränser, det fanns ingen man kunde skylla på. Eftersom den ekonomiska chocken är dubbelt så stor som under finanskrisen, så blev det mera acceptabelt att införa en flexiblare finanspolitik.
Visst var det svårt att navigera ut ur finanskrisen. Själv kommer jag väl ihåg otaliga krismöten och förhandlingar som varade i flera dygn. Den gemensamma valutan, euron, ifrågasattes. Regeringar föll. Populismen blomstrade.
Pandemin är annorlunda. Krisen muterar lite som själva viruset. Först försökte man minimera hälsoriskerna. Därefter ville man skydda ekonomin. Nu fokuserar man på vaccination. Snart handlar det om att få den ekonomiska tillväxten igång igen. Kommer regeringar att falla på grund av hanteringen av pandemin? Säkert.
Varje kris ändrar världen på ett eller annat sätt. Finanskrisen fick oss att tänka på marknadsmekanismer och kapitalism på ett nytt sätt. Pandemin har gjort oss medvetna om globala hälsorisker.
Den dagliga krishanteringen är naturligtvis viktig, men lika viktigt är det att dra sig loss från det vardagliga oljudet och fundera på hur man i framtiden kan undvika liknande kriser. Annars riskerar vi att banka huvudet mot samma träd när nästa finanskris eller pandemi dyker upp.

Vad är det första du gör när du vaknar på morgonen? Nej, du behöver inte berätta detaljer. Vi vet det redan. Du rör din telefon. Därifrån börjar dagens datainsamling som slutar när du lägger ner telefonen och somnar på kvällen.

Min aktivitetsring berättar hur jag sov och analyserar min hjärtslagsvariation. Min elektriska tandborste surrar i två minuter. Data förs över via bluetooth och snart vet min tandläkare hur effektivt mitt borstande har varit.

Frukosten beställde jag från min lokala butik som redan kan föreslå inköpen utifrån mina tidigare beställningar. Efter mitt morgonjoggande, som du kan hitta på min motionsapplikation, har försäkringsbolaget redan en bra bild av hur jag sover, äter och motionerar. Jag hoppas att mina livsvanor sänker mina premier.

Datainsamlingen accelerar efter frukosten. E-post, sociala medier, shopping på nätet, nyheter, television, musikströmning, radio, navigation, bilfärd, busstur, kreditkort, läkarbesök, ja ett oändligt flöde av dataanvändning som jag godkänt utan att egentligen veta vad jag godkänt. Jag tryckte ju bara på ”acceptera”.

Under hela dagen är det någon någonstans som samlar på din data, som används till att påverka allt du gör, egentligen vem du är. Detta kallas för dataekonomi, eller lite fulare sagt övervakningkapitalism.

Det lärde jag mig när jag läste professor Carissa Véliz briljanta bok ”Privacy is Power” (Bantam Press, 2020). Ännu mer lärde jag mig när jag intervjuade henne i ett webbinarium i början på året.

”Vem bryr sig?”, tänker du eventuellt. ”Jag har ju inget att dölja”. Det är här du tar fel. Att dela med dig av data är som att ge bort lösenordet till ditt eget liv. Om du inte bryr dig kan du väl ge mig din hemnyckel, ditt kreditkort och lösenordet till din e-post. Du har ju inget att dölja?

Din identitet, den autonoma du, tillhör ingen annan än dig själv. Om du strävar efter integritet och personlig frihet är det inte i ditt intresse att teknologibolag eller staten vet exakt vad du gör, när du gör det och hur. Inte ens under en pandemi.

Övervakningen, som du frivilligt godkänt, är ett hot mot frihet, jämställdhet, demokrati, autonomi, kreativitet och intimitet. Visserligen, men ingen av oss vill ju ge upp modern teknologi och gå tillbaka till det gamla och långsamma.

Professor Véliz har 17 praktiska förslag vad du kan göra åt saken. Här nämner jag bara tre.

För det första, tänk på vad du delar med dig av på sociala medier och alla andra applikationer som kräver din personliga data. För det andra, respektera andras integritet, dela inte deras information utan att fråga. För det tredje, välj integritet på alla enheter och program som du använder, från telefoner till applikationer.

Egentligen är det fråga om två större problem. Det första är att ditt personliga data används till att begränsa din frihet att kunna göra autonoma beslut. Det andra är faran av en läcka eller en cyberattack där hela din identitet, från sexliv till hälsa, blir offentligt.

Vi står vid ett vägskäl mellan två olika världar. Den ena leder till ett övervakningssamhälle där allt du säger, gör och tänker finns registrerat någonstans. I den andra njuter du av all teknologi, men den är privat och bara du bestämmer över den.

Valet är ditt. Just nu är ditt privata inte privat. Och jo, kanske bättre att önska din partner god morgon innan du rör vid din telefon i morgon bitti.

Ursula von der Leyens kommission gjorde ett bra jobb under sitt första år. EU höll ihop under brexitförhandlingarna. Koordinationen av begränsande coronaåtgärder var inte perfekt, men hyfsad.
Återhämtningsplanen på 750 miljarder euro och den framtida EU-finansieringen sköttes snabbare än någonsin tidigare. Samtidigt lyckades kommissionen förhandla fram mängder av vaccindoser som vi från mindre länder bara kunde drömma om.
Men förra veckan gjorde EU-kommissionen sitt första stora misstag. Allt började med en oprofessionell offentlig debatt med Astra Zeneca. Kommissionen reagerade starkt efter att företaget meddelat att det inte kommer att leverera det antal doser som diskuterats.
Vanligtvis når man bättre resultat utan öppna konflikter. Visserligen var Astra Zenecas kommunikationsstrategi inte heller någon uppvisning av professionalism, utan ett strålande exempel på inkompetent arrogans. Men oavsett det, kommissionen borde ha hållit huvudet kallt och konstaterat att man söker en lösning tillsammans.
Till saken hörde naturligtvis att den gamla goda brexitdebatten spökade 
i bakgrunden. Det blev snabbt en principiell fråga om vilken part som har rätt till doserna, Storbritannien eller EU. 
Saken blev inte lättare av att vaccinen produceras i fyra olika fabriker på båda sidorna av kanalen.
Kardinalfelet kom på torsdags-kvällen då kommissionen meddelade att den skulle införa exportrestriktioner för att säkra tillgången till vaccin i  Europa. Med andra ord skulle vaccintillverkarna nekas exportlicens om de vill sälja vacciner som lovats Europa till länder utanför EU.
Reaktionerna var snabba och kraftiga, inte minst från Storbritannien och Irland, där en svår kompromiss om Nordirlands gräns hade trätt i kraft för bara en månad sedan. Efter frenetisk telefondiplomati drog kommissionen bort sitt förslag inom 24 timmar, men skadan var redan skedd.
Jag har svårt att förstå hur det kan vara möjligt att kommissionen lägger ut ett förslag som är emot allt den borde stå för, inte minst fri rörlighet och solidaritet. Vi är mitt i en pandemi som inte känner till gränser. Den löses endast med gränsöverskridande samarbete.
Kommissionens reaktion var primitiv. Det var rena rama vaccinnations-nationalismen, just det vi borde undvika. 
Visst är kommissionens uppgift nästan omöjlig. Om den lyckas, så tar medlemsländerna åt sig äran. Om den misslyckas, är det Bryssels fel. Men efter denna händelse blir det svårt för kommissionen att komma igen. Det enda sättet är att nu lyckas med distributionen av vaccin till medlemsländerna. 
Lätt lär det inte bli. Men inte omöjligt heller. Pandemin är redan tillräckligt svår utan tabbar. 
Nu gäller det att fixa misstaget, och det snabbt. 

I januari 2016 svors Donald Trump in som USA:s 45:e president. I sitt invigningstal lovade Trump få ett slut på ”the American carnage” – det amerikanska blodbadet.

Den 43:e presidenten, George W. Bush vände sig till demokratkandidaten Hillary Clinton efter talet och konstaterade att ”that was some weird shit” – det var lite konstigt, för att ge en diplomatisk översättning.

Fyra år senare lämnar Donald Trump Vita huset efter ett blodbad och eventuellt det konstigaste presidentskapet i USA:s historia.

Jag kommer ihåg hur mina republikanvänner berättade att grundlagen och moderaterna i administrationen skulle se till att Trump hålls under kontroll. Så blev det tyvärr inte. Allt som kunde ha gått fel, har gått fel.

Världen blev snabbt van med Trumps dagliga twittrande, lögner och inkonsekvenser. Man förstod att Trump inte är en strateg, som tänker på framtiden, utan en kortsiktig taktiker, vars dagliga humör påverkar besluten.

Efter Joe Bidens valseger hördes en global suck av lättnad, men det var inte över. Donald Trump ville avsluta sin mandatperiod med ett demokratiskt blodbad, och han lyckades. Scenerna från attacken på Capitol Hill kommer att förbli en symbol av demokratins utmaningar år 2020.

År 2018 skrev Harvard-professorerna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt en bok om hur demokratier dör – ”How Democracies Die”. Analysen var fokuserad på länder som till exempel Ryssland och Venezuela, men den varnade också för den amerikanska demokratins framtid under president Donald Trump.

Jag tyckte om boken, men kommer ihåg att prognoserna om demokratins död i världens äldsta representativa demokrati kändes lite överdrivna. Men så var det inte. I processen har Trump lyckas splittra republikanerna och ge demokraterna en majoritet i kongressen.

Det som hände i USA kan hända i Europa. När man inte följer rättstatens principer, ifrågasätter demokratiska val och sprider lögner, leder det ofta till auktoritära regimer. Då blir det inte bara konstigt, utan ofta blodbad. Det såg vi Europa 1939-45.

På söndagen firade Finland sin 103:e självständighetsdag. Egentligen var det ju så att Finland gav Ryssland sin självständighet år 1917 på samma sätt som vi gav den åt Sverige i 1809, men det är onödigt att fastna i historiska detaljer och missförstånd…

Jag firade självständigheten ett par dagar i förväg genom att ge ett anförande om världspolitik i ett webbinarium anordnat av Ditchley Foundation till Henry Kissingers ära.

Det var en ära att se och lyssna när den legendariska 97-åriga diplomaten gav en vass och realpolitisk analys om världen efter Donald Trump. Det historiska djupet i analysen speglas i alla hans böcker, inte minst i ”World order” som publicerades år 2014.

Chatham House-reglerna begränsar min möjlighet att hänvisa till enskilda personer, men evenemanget präglades av utrikespolitiska- och affärsmässiga tungviktare från USA, Europa, Kina, Australien och Ryssland.

Hur ser världen ut sex veckor innan Joe Biden invigs som USA:s 46:e president? Egentligen mycket bättre än vi tror. Så är det ju alltid, eftersom vi har en tendens att överdramatisera den tid vi lever i – och undervärdera en framtid som vi sällan förstår.

Visst är vi mitt uppe i en dramatisk pandemi som har orsakat sorg och tragedi, men vi ser ljus i slutet av tunneln, ett vaccin är på väg och virus brukar reagera på årstider och UV-strålning. På det norra halvklotet vänder vi mot ljusare tider efter jul.

Om Barack Obama gav hopp och Donald Trump hat, så kan man förvänta sig att Joe Biden kommer att göra allt för att läka USA internt och externt. Lätt lär det inte bli, men Amerika är återigen med i kampen mot klimatförändring, multilateralismen gör en comeback och demokratin har sin ledstjärna.

Vi lever dock i en verklighet som är annorlunda än den som Obama lämnade till Trump i 2016. Under de senaste fyra åren körde Trump en nationalistisk ”America first”-linje. I världspolitiken tar det aldrig länge innan maktvakuum föds. Vi lever i en multipolär värld utan ett klart maktcentrum. Vi vet inte om världen kommer att drivas av intressen eller värderingar, högst antagligen bägge.

Kinas självförtroende växer i takt med landets ekonomiska tillväxt och globala expansion. Ryssland agerar i grannländer utan att västvärlden ger ett klart motstånd. Turkiet och Indien vill förstärka sin regionala roll. Europa har händerna fulla med brexit och medlemsländer som inte följer regler.

Det känns som om vi skulle leva i oredans tid, men egentligen är det bara fråga om en förändring i den globala maktbalansen. Förändringar leder till osäkerhet, en känsla att vi inte vet vad som händer eller kommer att hända. Sådan är världen. Vi vet ju inte heller om det blir Biden eller Trump blir en fotnot i världshistorien.

När Finland blev självständigt och Woodrow Wilson var USA:s president var oredan och osäkerheten mycket värre än idag. Första världskriget, inbördeskrig och spanska sjukan ledde till miljontals dödsoffer. Ännu värre blev det under andra världskriget.

Varför vågar jag dock vara optimistisk? Därför att dagens utmaningar – till exempel hälsa, klimat, välfärd, säkerhet och ekonomi – är transnationella, gränsöverskridande. Inte en enda nationalstat klarar av att sköta om dem själv. Det krävs internationellt samarbete.

Därför att världen helt enkelt är mycket bättre och säkrare plats än för hundra år sedan. Och därför att människan har en ofattbar kapacitet att hitta lösningar, även då det känns som att inga lösningar finns. Valet i USA var ett bevis på detta, men ingen vet hur det kommer att gå om fyra år. Världspolitiken är aldrig statisk, men bättre blir den oftast.

Varning. Denna krönika är varken politiskt korrekt eller bekväm för oss som tror på den liberala demokratins framtid.
Europa drog en suck av lättnad när det blev relativt klart att Joe Biden blir USA:s 46:e president. ”Nu slipper vi Donald Trumps oförskämda och ociviliserade populism”, lät det i mer eller mindre alla intellektuella kretsar.
”Demokratin har vunnit”, jublade globalister på alla kontinenter. Samtidigt fylldes sociala och andra medier med en skadeglädje som säkert var lika genuin som lättnaden.
Bland jublet och euforin är det dock viktigt att medge realiteterna. Trump får cirka 73 miljoner röster mot Bidens 78 miljoner. Antalet röster är kolossalt, näst störst i USA:s valhistoria.
Med andra ord röstade över 70 miljoner amerikaner för den politik och person som Donald Trump representerar. I all skadeglädje lönar det sig att komma ihåg att varje pik mot Trump är en pik mot hans väljare. Trumpismen kommer inte att försvinna.
Om man genuint bryr sig om demokratins framtid så lönar det sig att tänka på vad som har hänt under de senaste åren. Hur och varför har höger- och vänsterpopulister lyckats dammsuga röster från mitten? Varför har den politiska dialogen blivit så krass?
Själv såg jag hur Sannfinländarna steg från 4 procent i valet 2007 till 19 procent 2011 och över 17 procent 2015. Jag trodde att regeringsansvaret skulle halvera deras röster, men så blev det ju inte. Partiet är Finlands andra populäraste politiska rörelse.
Man måste helt enkelt förstå och acceptera att vi lever i en ny fas av demokratin, där språket som används och politiken som drivs är polariserande. Valbeslut drivs inte av partilojalitet utan av enstaka frågor som till exempel miljö, immigration och hälsa.
Med sociala och traditionella medier som sprutar ut massiva mängder av information i realtid så blir det så gott som omöjligt att föra en rationell diskussion. Varenda en av oss, oberoende av vår bakgrund och ideologi, måste tänka på hur denna debatt kan återställas på räls.
Fakta tappar betydelse på ideologins altare. Vi tål inte andras åsikter och ryter till varje gång någon ifrågasätter våra åsikter. Den sansade dialogen försvinner.
Demokratin är en process, den måste vårdas. Med en megafon är det omöjligt att föra en dialog. Om man inte blir hörd så blir man frustrerad. Frustration leder till likgiltighet. När den stunden kommer dör demokratin.
I USA har man nu fyra år på sig att diskutera och läka en demokrati som inte mår bra.