Virolaiset ystäväni,

on vierähtänyt aika tarkkaan kaksi vuotta siitä, kun kirjoitin ensimmäisen kolumnini Postimeesiin. Kerroin silloin olevani Viron fani ja että tutustuin virolaisiin lapsena ja nuorena erityisesti urheilijoidenne saavutusten myötä. Syy muisteluuni on se, että tämä on viimeinen kolumnini tällä erää. Minun elämässäni toivottavasti alkaa kesällä uusi vaihe joko europarlamentaarikkona tai kokoomuksen puheenjohtajana.

Parin vuoden aikana Viron ja Suomen yhteistyö on ottanut hienoja askelia. Oma talousliittomme on syventynyt entisestään: Virossa on tällä hetkellä yli 4 000 suomalaisyritystä ja Suomessa työskentelee 46 000 virolaista vakituisesti tai pysyvästi. Myös noin tuhat virolaisyritystä on vakiinnuttanut asemansa Suomessa. Monelle pienelle suomalaisyritykselle Viro on ollut ja on tulevaisuudessakin kielellisesti ja kulttuurisesti ensimmäinen luonnollinen askel kansainvälistymiselle. Meillä on erityissuhde, joka heijastuu niin kauppaan kuin investointeihinkin.

Myös käytännön tasolla olemme tehneet hienoja juttuja yhdessä. Ulkoministeri Urmas Paetin kanssa olemme tehneet kaksi vienninedistämismatkaa. Ensimmäinen kohdistui Indonesiaan tammikuussa 2012 ja toinen Meksikoon vuosi sitten. Nyt teillä on tuore ulkomaankauppa- ja elinkeinoministeriksi Anne Sulling, joka kävikin jo tapaamassa minua. Anne jatkakoon menestyksekästä yhteistyötä vienninedistämisessä Suomen uuden ulkomaankauppaministerin kanssa. Annella on hyvä ote ja sopiva monitaitoinen profiili. Fakta on, että yhdessä Suomi ja Viro saavat enemmän tapaamisia ja enemmän huomiota kasvavilla markkinoilla. Tämä taas tuo lisää kauppaa yrityksillemme.

Yksi ilonaiheistani on ollut mahtava yhteistyö presidentti Toomas Hendrik Ilveksen kanssa. Toomas on ollut vieraanamme myös Saariselän Lapland Retreatissä. Toomas Ilves on yksi monista suurista Viron vapauden puolesta taistelleista ja minulla on hänen kanssaan paljolti samanlainen ajatusmaailma. Olemme edistäneet yhdessä muun muassa EU:n Itämeri-politiikkaa. Hieno juttu on myös parhaillaan käynnissä oleva presidentti Ilveksen valtiovierailu Suomessa. Aika usein kohtaamme @IlvesToomaksen kanssa toisemme myös Twitterissä – taidamme olla molemmat yhtä innokkaita visertäjiä.

EU-vaikuttamisessa Suomella ja Virolla on myös paljon yhteistä. Olemme molemmat pieniä ja ketteriä. Uskon molempien olevan kokoaan suurempia vaikuttajia. Olemme molemmat pragmaattisia ja molemmat riippuvaisia viennistä erityisesti muihin EU-maihin. Siksi sisämarkkinoiden toimivuus ja kehittäminen ovat etujemme mukaisia. Viro tuli mukaan 10 vuotta sitten. Yhteistyötä on tehty alusta asti ja löydämme toisemme myös jatkossa.

Kirjoitin ensimmäisessä kolumnissani, että naapurimaan vanhimpaan lehteen kirjoittaminen on ollut suuri kunnia. Sitä se on ollutkin, kiitos siitä. Viro ja virolaiset ovat sydämessäni aina.

Read the article.

Dagens Industri 17.4.2014

Varning! Den här krönikan är ytterst subjektiv. Den behandlar min goda vän, mentor och boss, Finlands statsminister Jyrki Katainen. Allt jag säger i dagens kolumn bör tas med en nypa salt.

För två veckor sedan small det till ordentligt i den finländska politiken. Jyrki Katainen överraskade nästan alla med att berätta att han avgår som Finlands statsminister och Samlingspartiets ordförande i juni.

Jyrki Katainen ledde partiet i tio år – fyra år som finansminister och tre år som statsminister. Under Jyrki Katainens mandat har Samlingspartiet, som grundades 1918, för första gången blivit Finlands största parti.

För Katainen blev det en seglats från vinst till vinst – partiet har förbättrat siffrorna eller varit störst i alla val sedan han blev partiordförande. Dessutom är Sauli Niinistö den första presidenten från Samlingspartiet sedan 1956.

Jag blev Europaparlamentariker en vecka efter att Katainen valdes som partiordförande. Fyra år senare utnämnde han mig till utrikesminister och för tre år sedan till Europa- och utrikeshandelsminister.

Vi är goda vänner och har talat om olika livsplaner under årens lopp. För mig kom beslutet inte som en total överraskning. Ändå hoppades jag, och förväntade mig innerst inne, att han skulle fortsätta.

Katainen förde Samlingspartiet mot den moderata centern. Han är en internationell värdeliberal och en anhängare av en social marknadsekonomi. Nu vill han satsa på internationell politik och står till förfogande när EU:s toppjobb utdelas.

Politiken i Finland är annorlunda än i Sverige. Vi har alltid haft koalitioner, normalt mellan tre stora partier – Socialdemokraterna, Centern och Samlingspartiet – varav två brukar sitta i regeringen och en i opposition. De stora regeringspartierna brukar stödjas av en eller två mindre partier.

För tre år sedan startade regeringen med hela sex partier – tre från den moderata högern och tre från den vänstra sidan av riksdagen. Vänsterförbundet hoppade av regeringen för ett par veckor sedan. Ministrar har bytts under regeringens gång.

Det är inte lätt att leda en koalitionsregering och ett parti under svåra tider. Jag vågar dock påstå att Jyrki Katainen lyckades med båda uppgifterna. Trycket var hårt från både Bryssel och Helsingfors.

Det finns egentligen två sätt att lämna dagspolitiken, på toppen eller på botten. Jyrki Katainen lämnade den finländska politiken som en uppskattad gentleman och en vinnare. Hoppas att han fortsätter i den europeiska toppen.

Är min analys subjektiv? Absolut.

 

Alexander Stubb är Europa- och handelsminister i Finland. Han skriver krönikor i Di var tredje torsdag.

Om exakt 39 dagar, den 25 maj, är det val till EU-parlamentet. Det är femte gången vi i Sverige och Finland får möjlighet att välja representanter till Bryssel och Strasbourg. Spännande, tycker jag. Ointressant, tycker många.

Om du ligger hemma på soffan i slutet av maj och funderar på om du borde masa dig i väg för att rösta så vill jag hjälpa dig på traven. Här får du tre goda skäl:

1. En aktiv EU-parlamentariker har mer makt över den europeiska lagstiftningen än en nationell minister. Detta låter absurt, men låt mig förklara.

Det är kommissionen som föreslår EU-lagar, alltså direktiv och förordningar. Men det är ministrarna och EU-parlamentarikerna som beslutar om hur lagen faktiskt ska se ut. Europaparlamentet utser en ansvarig ledamot. På andra sidan av bordet sitter EU-ordförandelandets minister inom det berörda området.

Tillsammans ska de få till stånd en kompromiss. Så var det till exempel när EU:s bankunion utformades. Ministern är bunden av medlemsländernas position i ministerrådet. EU-parlamentarikern representerar hela parlamentet.

Till skillnad från i nationella parlament finns det ingen regering eller opposition i EU-parlamentet. Därför kan en ledamot agera efter sin egen vilja och kompetens. Ministrarna månar om de kompromisser som redan har överenskommits i ministerrådet och gillar sällan parlamentet som har makt att riva upp dem.

Så gå och rösta. För det är inte vem som helst du röstar på, utan personer som har stort inflytande över hur EU:s lagar utformas.

2. EU-lagstiftningen påverkar nästan allt – särskilt företagen – både på gott och ont.Själv är jag liberal, jag är inte speciellt förtjust i lagar. Samtidigt förstår jag att de behövs. Tanken är att en lag är bättre än 28 olika. Om exempelvis Ikea tillverkar en säng bör dess standard vara godkänd i alla EU-länder.

EU-parlamentet beslutar om kemikalier, tjänster, handelspolitik, jordbruk, fiske, tullar, konkurrens, miljö, klimat och mycket annat. Inte för att det är roligt, utan för att gemensamma spelregler behövs. EU grundades för att främja fred och välfärd. Institutioner krävdes för att få samarbetet att fungera.

”Ingenting är möjligt utan människor, och inget bestående utan institutioner”, konstaterade Jean Monnet, en fransk politiker och affärsman som räknas som en av EU:s fäder.

Tanken var att människor, varor, tjänster och pengar skulle röra sig fritt. För att åstadkomma det behövdes EU-lagar. Man ska nämligen aldrig underskatta nationalstatens förmåga att ställa upp handelshinder. Än det ena, än det andra.

EU är dock ingen välfärdsstat. Unionen ger dig inget om du inte är jordbrukare, forskare eller kommer från ett fattigt område. Visst beslutar EU-parlamentet om EU:s budget, men den är liten, bara 1 procent av medlemsländernas sammanlagda BNP. Vackert så. Bättre att vardagliga penningbeslut inte fattas i Bryssel.

Man kan tycka vad man vill om EU:s lagar, men gemensamma spelregler behövs, och det bästa sättet att påverka dem är att gå och rösta.

3. EU-parlamentet bedriver europeisk politik med stort P. När parlamentet för första gången utsågs i direkta val 1979 var maktbefogenheterna begränsade. Ledamöterna hade egentligen ingen makt alls. Inte ens lobbyisterna brydde sig om dem.

Under årens lopp har EU-parlamentets makt ökat. Nu är det ett politiskt kraftverk. Det kryllar av påtryckare som representerar allt från miljöorganisationer till industri. Parlamentet beslutar om det mesta tillsammans med medlemsländernas ministrar. Visst ligger utrikespolitiken ännu i medlemsländernas händer, men EU-parlamentet påverkar den allmänna opinionen. Situationen i Ukraina är ett praktexempel.

Det finns en stark vänster- och högerfalang i parlamentet, där – lite förenklat – högern förespråkar mindre regleringar, en mer liberal inre marknad och frihandel, medan vänstern vill se motsatt utveckling.

Samtidigt är EU-skeptikerna på frammarsch på båda kanterna. Därför kommer vi med största sannolikhet att få se en koalition mellan den moderata vänstern och högern i parlamentet efter valet.

Det var också parlamentet som fick de europeiska partigrupperna att nominera sina toppkandidater till ordförandeposten i kommissionen, EU:s ”regering”, däribland luxemburgaren Jean-Claude Juncker, som representerar högern, och tysken Martin Schulz för vänstern.

När parlamentet under hösten frågar ut kandidaterna kommer det säkert att resas krav på att en del av de nominerade byts ut. Det blir ett tufft politiskt spel.

EU-parlamentet har stort inflytande även över områden där det inte har formell makt. Ännu en anledning att se till att rätt personer hamnar där.

Där har du alltså tre skäl att rösta i EU-valet: makten finns i parlamentet, EU:s lagar formas där och politiken har sitt kraftcentrum där. Men naturligtvis är det demokratiargumentet som väger tyngst. Om du går och röstar har du också rätt att klaga på dåliga beslut och kräva förändringar.

I nationella parlament har ledamöterna begränsade möjligheter att påverka lagstiftningen, eftersom de antingen bör stödja regeringen eller sitta i oppositionen. En EU-parlamentariker har en massa makt, men behöver inte ta några sådana hänsyn.

Ja, det låter ju som ett härligt jobb.

 

Alexander Stubb var EU-parlamentariker 2004-2008 och därefter Finlands utrikesminister 2008-2011. Nu är han Europa- och utrikeshandelsminister. Han ställer upp i EU –valet i Finland.

Avaa PDF.

Dagens Industri 27.3.2014

Det var en tuff vecka för den finländska regeringen. I budgetramen blev det strukturella förändringar samt mera besparingar och högre skatter. Vänsterförbundet avgick från sexpartiregeringen. Sextetten blev en kvintett.

Finland har drivit en hård linje under den ekonomiska krisen. Vi har krävt en stram budgetpolitik av andra EU länder. Nu var det dags att smaka på vår egna medicin.

Vår växande skuldberg utgör omkring 60 procent av bruttonationalprodukten. Det var dags att stoppa skuldspiralen. Alternativ fanns inte. Vi ville balansera våra statliga finanser samt behålla vårt kreditbetyg, AAA. Vad gjorde vi?

För det första justerade vi budgeten med 2,3 miljarder euro, motsvarande 20,5 miljarder kronor. Det blev ungefär 55 procent besparingar och 45 procent skattehöjningar. Tuffa beslut.

Det känns aldrig bra att dra ned på barnbidrag, inkomstrelaterade arbetlöshetspengar eller bistånd, men det fanns inga andra möjligheter. Lika obekvämt är det för en liberal borgare att höja skatter, oberoende om det är fråga om skatt på inkomst, kapital eller energi.

För det andra blev det strukturella förändringar. Största delen beslöts redan under hösten. Nu var det dags för implementeringen. ”The devil lies in the detail”, som man brukar säga.

Ett par dagar före budgetramen kom regeringen och oppositionen överens om att omorganisera hälso- och socialvården. Det var ett svårt paket med en massa regionala och nationella intriger och intressen.

Samtidigt lyckades man besluta om en pensionsreform som träder i kraft 2017. Målet är att man ska börja jobba tidigare, alltså studera snabbare, samtidigt som pensionsåldern gradvis stiger.

För det tredje kommer vi att sälja en del av statens ägodelar. På till salu-listan står fastigheter och aktier. Samtidigt krattar vi hem vinster från statens pensionsfonder. Av 1,9 miljarder euro använder vi 1,3 miljarder euro till att betala skulder. Ungefär 600 miljoner euro går till ett tillväxtpaket som stimulerar ekonomin.

Finlands problem var inte konjunkturbaserat, utan strukturellt. Visst dök vår ekonomi på grund av den ekonomiska krisen som startade 2008. Men samtidigt fick vi problem med vår industriella produktion.

Till saken hör att krisen i Ukraina slår hårt mot Finland. Ryssland är vår största handelspartner tillsammans med Sverige och Tyskland. Om den ryska ekonomin krymper påverkas naturligtvis Finlands ekonomi negativt.

Skogs- och pappersindustrin samt it-industrin, driven av Nokia, utmanades av Apples Ipad och Iphone. Nu hoppas vi på att det värsta är över. Samtidigt hoppas vi att våra strukturella förändringar biter.

 

Alexander Stubb är Europa- och handelsminister i Finland. Han skriver krönikor i Di var tredje torsdag.

I love the UK! Not only because I am married to a Brit, nor because my children are dual nationals of the UK and Finland, but because Britain stands for values I hold dear.

Reason, individual rights, freedom, pragmatism, openness, opportunity, free trade, democracy – all of these are ideals that Britain has defended and promoted, sometimes at great cost, but always with the conviction that values are worth fighting for.

But when I look at the British debate on Europe I sometimes wonder where these qualities are. Pragmatism seems to have surrendered to ideology, openness to barriers, confidence to mistrust.

Prime Minister David Cameron wants to negotiate Britain’s membership to the EU. That will be difficult. Ed Miliband, leader of the Labour party, wants a referendum if more competence is transferred to Brussels. That is not on the cards. Liberal Democrat leader Nick Clegg wants to maintain a reformed EU with existing powers. So do I. Nigel Farage of the UK Independence party wants the UK to leave the EU. That would be a travesty for all of us.

The UK is one of the most civilised nations in the world; yet it has the most uncivilised EU debate in Europe. Few are the voices prepared to extol the benefits of EU membership. Plenty are those that distort Britain’s role in Europe.

I believe the EU and the UK need each other. Britain has always made a great contribution to EU policies. And membership has always been of great benefit to Britain. The single market, free trade, fiscal restraint, enlargement, foreign policy and competitiveness are all areas in which the UK has made a decisive impact. At the same time British industry and the City of London depend on European markets.

I understand the idea that Britain’s uneasy relationship with the EU should be tackled head on, and resolved for good by putting the question of membership to the public. But this is not a step that should be taken lightly. It could lead to an outcome that would do irrevocable harm for both Britain and the union: the exit of Britain from the EU. This is a debate that needs to be carefully framed by facts and realities.

The idea of a renegotiation of membership – or, as it is sometimes put, the “repatriation” of powers – is taken seriously in Britain. It rests on the assumption that the EU treaties would be open for renegotiation. I think this assumption is misplaced, for three reasons.

First, there is a practical problem. Renegotiating a treaty with 28 signatories would be immensely complicated – not to say impossible. There will be 28 different views on what to do.

True, the EU must evolve. But this needs to happen through pragmatic steps aimed at increasing growth and creating jobs, not sudden and wholesale change.

Second, while it may once have been assumed that treaty change was needed anyway to fix the institutions of the eurozone, events have demonstrated that this is not the case. Economic governance is being strengthened within existing treaties. The real issue is growth, not institutional tinkering.

And, third, the EU is a club. The benefits and responsibilities of membership have to be taken as a package; there is no a la carte menu on the table. The idea that a single member would be allowed to pick and choose the policies it wants is not realistic. If we all could opt out at will from individual policies we dislike, there would not be much of a union left.

What kind of participation in EU institutions does the UK envisage? The single market only? Well, there is the European Economic Area, which encompasses Norway, Iceland and Liechtenstein as well as the 27 EU states. But we have to be very clear about how the EEA works in practice. Membership makes you part of the single market but you have no say in the rules that govern it. And this is not a free lunch either; EEA members have to make a financial contributions to the EU budget without receiving a rebate.

To me things look messy. The UK seems to be in a vicious spiral of self-inflicted marginalisation. All of these questions are diminishing British influence in Europe and the world. None seem to be in Britain’s interests. All this talk of referendums and “locks”, as promised this week by Mr Miliband, is worrying. What if someone just throws away the key?

The UK has argued for EU reform – making sure its institutions promote growth, create jobs and contribute to competitiveness. Here, Britain is absolutely correct. The EU needs to get this right. Global competition is more demanding than ever. In 2014 we choose a new European Commission, and we need to ensure it focuses on these issues.

I believe that Britain has a better future as a full partner in the EU. But this is a decision for Britain and the British people alone.

We economic liberals and free traders want to stay married to Britain in the EU. Therefore we should say Yes to reform but No to renegotiation of treaties.

The writer is minister for European affairs and foreign trade of Finland.

View PDF.

Vuosien saatossa olen kamppaillut rasitusvammojen kanssa. Peräti kolme rasitusmurtumaa (kantaluu, sääriluu ja jalkapöytä), ja kaikki samassa jalassa.

Parisen vuotta sitten legendaarinen ortopedi Sakari Orava katseli kolmiulotteista röntgenkuvaa nilkastani. Hän totesi sakkemainen pilke silmäkulmassaan, että ”eivät nuo irtonaiset luupalat vielä häiritse, mutta pidetään veitsi terävänä”.

Ja niinhän siinä vain kävi, että nilkan nivel äityi syksyllä pahaksi. En pystynyt juoksemaan kolmeen kuukauteen. Veitsi oli teroitettava. Tammikuun alussa tehtiin nilkkanivelen tähystys. Operaation suorittivat Mikko Kirjavainen ja Jari Salo.

Leikkauspäätös ei ole koskaan helppo, ainakaan potilaalle. Itse asiassa se on aika helvetillinen. Kyseessä on prosessi, joka etenee suunnilleen akselilla kipu-toivo-epätoivo-epäröinti-päätös-helpotus.

Kun kyseessä on krooninen rasitusvamma, joka estää juoksemisen, niin kaikki keinot kokeillaan ennen leikkausta. Niin tälläkin kertaa. Lepo, harjoitteet, maltti, korvaavat treenit, maan parhaat fysioterapeutit ja ortopedit.

Joulukuussa tuli seinä vastaan. Oli tehtävä päätös. Ja voi sitä helpotuksen tunnetta. Henkinen lukko aukesi. Oli kiva lähteä Lanzaroten leirille pyöräilemään, uimaan ja punttailemaan, kun tiesi, että jalkavaiva hoidetaan kuntoon heti tammikuussa.

Leikkaus vahvisti magneettikuvien epäilyt. Nilkka oli niin täynnä kamaa, että koko niveltä ei aluksi näkynyt. Piti aloittaa oikein kunnon siivous, tai sheivaus niin kuin leikkausraportista hymyillen luin. Rustoa, arpikudosta ja luupaloja poistettiin kuin romukaupan varastosta.

Leikkauksen aikana olin unten mailla. Se kesti 38 minuuttia. En tietenkään muista siitä mitään. Olo leikkauksen jälkeen oli kuitenkin yllättävän hyvä, eikä tämä johtunut ainoastaan morfiinin korvikkeesta.

Parin tunnin nukutus tuntui kymmenen tunnin yöunilta. Heräämöstä muistan kaiken, myös ortopedien kanssa käydyn keskustelun tähystyksen onnistumisesta. Fiilis oli kuin kevätlaitumella ölähtelevällä varsalla.

Mehiläisen porukat olivat niin mukavia, että en aluksi edes halunnut kotiutua samana iltapäivänä. Jätskiäkin olisivat antaneet, jos olisin halunnut. Konjakista en tiedä.

Kotoutuksen jälkeen alkoi kuntoutus. Ville Peltoselta vuokrasin Game Ready -palautuslaitteen, joka pumppaa kylmää vettä ja painetta lastaan. Turvotusta ei tullut nimeksikään, kudokset säästävät happea ja panostavat kaiken energiansa toipumiseen.

Ensimmäisenä viikkona vain kevyttä nilkan liikettä ja fyssareiden ehdottamia perusliikkeitä. Puntillakin kävin, mutta nilkkaa rasittamatta. Kävelykepit lensivät nurkkaan viikon jälkeen.

Tarkastuskäynnillä fyssarini totesi, että nilkka liikkuu paremmin kuin koskaan, kuin teinipojalla konsanaan. Seuraavan kahden viikon aikana kaiken voi vain sössiä. Sanakirjasta tenttasin sanaa ”maltti”.

Kahden viikon kuluttua pääsin altaaseen uimaan pulliksilla. Kolmen viikon kuluttua vuorossa oli kevyt Wattbike-pyörittely. Neljä viikkoa leikkauksesta unelmoin kevyestä hiihdosta. Kaikki näyttää siis hyvältä, ja puuta koputetaan.

 

Näin jälkikäteen voin antaa kolme yksinkertaista ohjetta leikkausta pohtiville:

1. Kuuntele lääkäreitä. Tee päätös, se helpottaa aina.

2. Ole kunnossa, kun menet leikkaukseen. Vaali myös ruokavaliotasi.

3. Suhtaudu kuntoutukseen kuin treenaamiseen. Maltti on valttia.

Tämä poika on ainakin tyytyväinen ja kiitollinen. Ja odottaa innolla kovempia treenejä.

Alexander Stubb