Det är midsommar. Vi är i Ingå skärgård, väster om Helsingfors. Jag lägger mig i tid, säker på att Storbritannien röstar för ett EU-medlemskap. Jag vaknar till en mardröm. Det blir brexit.

Jag går ned till bryggan. Min brittiska fru gråter. Detta kan inte vara möjligt. Världens mest inter-nationella land kan inte säga nej till Europa, till EU. -Lokalisterna kan ju inte vinna över globalisterna.

Vi är fortfarande mitt i mardrömmen. Den framskrider alltid i tre faser. Först blir det en kris, därpå kaos och till sist hittar man en suboptimal lösning. Denna gång är krisen historisk, ett stort land har röstat för att lämna EU.

Storbritannien är i ett ekonomiskt, politiskt och konstitutionellt kaos. Dessutom förlorar England mot Island i fotbolls-EM. Punden är lägre än på över 30 år, marknaden sjunker och investeringar annulleras.

Torys väljer en ny ledare. Labour skulle förmodligen vilja välja en ny ledare. Populisterna Boris Johnson och Nigel Farage vinner folkomröstningen och rymmer från ansvar. Mesigt. Ansvarslöst.

Skotland vill stanna i EU och hotar att ordna en folk-omröstning om självständighet. Nordirland tittar mot Irland. Blir Storbritannien lilla England? Ingen vet hur, när och om man ens börjar en process för att dra sig loss från EU.

Allt detta i landet som borde symbolisera sunt förnuft och rationalitet. Många av mina globalistvänner är fort-farande i chock. Jag förstår dem väl, men nu är det dags att dra sig loss från kris och kaos och söka lösningar.

Det skulle vara idiotiskt att tvinga Storbritannien till snabba beslut. Låt dem lida en stund. Låt dem smaka på livet i marginalen. Låt dem fundera på olika alternativ.

Vill Storbritannien verkligen bli som Norge? Betala för EU-medlemskap utan rabatt? Godkänna fri rörlighet av arbetskraft utan att vara med om beslutsfattande? Knappast.

Winston Churchill hade rätt då han sa att man aldrig ska slarva bort en rejäl kris. EU borde lyssna på Sir Winston. Nu har vi en ordentlig möjlighet att förnya EU. Varför inte sammankalla ett konvent som skulle leda till ett nytt EU-avtal?

Vi behöver EU 2.0. En union som fortfarande strävar efter fred, säkerhet och stabilitet. En union som fortfarande är baserad på fri rörlighet av varor, service, kapital och männi-skor. Men vi behöver mindre reglering.

Nu gäller det för EU att rädda EU. Det innebär att Storbritannien stannar i gemenskapen och att EU satsar på det relevanta: den inre marknaden, digitalisering, fri handel, utrikes- och säkerhetspolitik, försvar, energi- och klimatpolitik.

EU har alltid varit flexibelt. Alla är inte med i Schengen eller euron. Nu gäller det att förnya EU och skräddarsy en lösning åt Storbritannien. Vi behöver britterna lika mycket som de behöver oss. Dags att vakna upp från mardrömmen och hitta lösningar.

Twitter

Facebook