Vi lever i ett samhälle där man mäter allt. Världsekonomin växer eller krymper. Stater är måna om sin bruttonationalprodukt. Börsnoterade företag ger ut sina kvartalssiffror. Organisationer analyserar sina KPI:er (Key Performance Indicator eller nyckeltal).
Personligen blir vi utvärderade dagligen. På jobbet mäts din produktivitet. En universitetsexamen är ett mått på din akademiska kapacitet. I skolan får du vitsord som berättar hur du klarar dig i ett visst ämne.
När jag vaknar på morgonen kollar jag genast min sömnkvalitet. Efter ett träningspass får jag en intensitetsanalys som är baserad på min puls. Min wattmätare ger mått på hur stark jag är på cykeln. En app räknar ut åt mig hur många timmar jag tränar i snitt.
Min klocka meddelar att jag har tagit 10 000 steg i dag. Samtidigt får jag veta att jag bränt 600 kalorier i bassängen under ett pass som varit det snabbaste i år. En algoritm är glad åt att min form är bättre än förra veckan.
Att mäta kan vara både roligt och nyttigt. Man lär sig något nytt och kan i bästa fall ändra personliga vanor eller arbetsmetoder. Att samla in och analysera data är basen till beslut som förbättrar det vi gör.
Men samtidigt finns det en fälla i att mäta allt. Och här är det viktigt att skilja åt det allmänna från det personliga. Att mäta produktivitet, tillväxt, jämställdhet eller klimat är viktigt. På bas av informationen kan vi jämföra och göra förbättringar. Det kallas för framsteg.
Samtidigt finns det många som redan i dag ifrågasätter till exempel ett av våra mest klassiska mått: bruttonationalprodukten. Borde man inte kunna expandera måttet till något bredare som innehåller andra aspekter av livskvalitet – till exempel jämställdhet, utbildning och miljö. Mått behövs där också, men basen skulle vara bredare.
Visst kan vi göra personliga framsteg på basen av data, men allt det personliga går inte att mäta. Det finns ingen algoritm som kan värdera dina känslor. Eller hur mäter du mening eller lycka i livet?
Teknologiska framsteg har gett oss möjligheten att mäta nästan allt. Faran är att vi blir besatta med siffror och tror att alla beslut, allmänna och personliga, kan tas baserat på data. Men så är det inte.
Jag medger gärna att jag är en idealistisk humanist. För mig är siffror ett ypperligt sätt att värdera en situation eller lösa ett problem, men det är inte ett sätt att mäta livskvalitet. Det måttet är subjektivt, och går inte att mäta.
Jag måste medge, att vinet jag smuttade på i lördags ökade min livskvalitet på kvällen, men på söndagen kändes det inte lika bra. Till det behövdes inget mått.
