Dagens Industri 7.6.2012
Europa har fått ett nygammalt trendord, nämligen tillväxt. Alla talar bara om tillväxt. Precis som om vi inte hade tänkt på det tidigare. Absurt!
Hela den europeiska integrationens grundtanke är att främja tillväxt genom fri rörlighet av människor, varor, tjänster och kapital. Den gemensamma lagstiftningen, tullunionen, inre marknaden och gemensamma valutan är ju alla instrument som strävar mot ekonomisk tillväxt.
Samtidigt har vi fått vara vittne till en teoretisk debatt där Europas vänsterfalang omfamnar John Maynard Keynes, François Hollande och Paul Krugman. De dömer ut alla som vill köra en stram linje inom offentliga finanser.
Europas moderata höger kramar Friedrich Hayek, Angela Merkel och tidningen The Economist. Innan vi kan tala om tillväxt och offentlig stimulans av ekonomin så måste budgeten vara i balans och skulden under kontroll.
Det är självklart att vi behöver tillväxt, men den ska inte vara baserad på offentlig finansiering och ökade skulder.
Det kommande EU-toppmötet i slutet på juni kommer naturligtvis att behandla Greklands val och Spaniens banker. Det kan även hända att ett extra toppmöte organiseras efter valen i Grekland. Samtidigt blir det även diskussioner om EU:s budget, tillväxt och framtid.
Det tycks vara svårt att skilja på tre saker: den akuta krisen, EU:s framtid och tillväxt. Visst är de alla bundna till varandra. Men inte är euroobligationer eller en bankunion lösningar på Greklands eller Spaniens problem. Lika lite som projektobligationer eller strukturfonder skulle få EU-områdets ekonomi att blomstra.
Lika lite som jag vill att François Hollande ska berätta för mig om vikten av tillväxt vill jag predika tillväxt för Frankrike – men jag gör det nu i all fall.
Om Europa vill satsa på tillväxt så måste det ske via konkurrens, inte stödpolitik. Om vi vill satsa på tillväxt via EU så är det väl inte klokt lägga alla ägg i korgen med jordbruksstöd?
Tillväxt innebär tre saker. För det första bör varje medlemsland göra strukturella förändringar. Det är omöjligt att fortsätta på skuldbanan.
Bric-länderna – som för övrigt uppfyller EMU-kriterierna – är ett bevis på att tillväxt och en stram ekonomisk politik går att kombinera.
För det andra måste vi fortsätta att avreglera den inre marknaden. Vi behövde en digital inre marknad redan i går. Varför tar inte den franska kommissionären för den inre marknaden, Michel Barnier, initiativet?
USA är lika långt före Europa på den digitala fronten som vi var före dem på 1990-talet inom telekom.
För det tredje behöver vi mer, inte mindre frihandel. Vi behöver frihandelsavtal med bland annat Japan, Indien, USA och Ryssland. EU har inte råd att driva en protektionistisk linje.
Visst är krisen akut, men samtidigt har vi människor en tendens att över-driva.
EU är fortfarande världens överlägset största ekonomi, med cirka 28 procent av världens BNP. Jämför detta med USA (23 procent), Kina (10 procent) eller Ryssland (3 procent).
