Liebe Angela,
Ursäkta att jag inte har skrivit på några veckor. Jag ville lämna dig ifred inför gårdagens val. Det gick som det gick, men som tur är behöver du inte egentligen bry dig så värst mycket. Du har gjort ditt. Och det får du vara stolt över.
Jag kan tänka mig att du småler innerst inne. Jag kommer själv ihåg när jag lämnade politiken efter åtta år i Finlands regering och fyra år som Europaparlamentariker. Frihetskänslan var enorm. Kan bara tänka mig hur det känns efter 16 år som Tysklands förbundskansler.
Jag ville skriva till dig för att tacka för allt det du har gjort för Europa och världen. Noterar att medierna har varit fulla av analyser om ditt arv. Det blir ju alltid sådär lite för och lite emot. Sånt är livet. Mer lär det bli. Säkert en massa dokumentärer och böcker.
Själv är jag säker på att historien kommer att behandla dig med en enorm respekt – du har varit den fria världens ledare under en längre tid. Ledare kom och gick. Det vara bara du som stod kvar.
Spekulanterna skrev med regelbundna mellanrum att dina dagar var räknade. Själv kommenterade jag alltid att man inte ska undervärdera din kapacitet att klara av svåra situationer. Och det gjorde du alltid med ett lugn som man sällan ser i politiken.
Du var ju världens bästa krishanterare. Det spelade ju ingen roll vad krisen handlade om – politik, ekonomi, säkerhet, energi, asyl eller hälsa – Du fixade det. Perfekt blir det ju aldrig, men vidare bar det alltid.
På EU-toppmöten satt vi alltid bredvid varandra. Det var fint att få följa ditt arbete på nära håll. Du var en av få som kunde uttrycka dig om de stora linjerna, och påverka de viktiga detaljerna. Du var insatt och engagerad. Du hade tålamod. Du sökte och hittade kompromisser.
Personligen vill jag tacka dig för ditt stöd och din vänskap under årens lopp. Det kändes som man kunde fråga dig om vad som helst. Dina råd var guld värda. Jag har träffat hundratals ledare och ministrar, ingen med samma vänlighet och ödmjukhet som den du utstrålade.
Jag kommer speciellt ihåg en kväll i september 2014. Jag hade just sprungit Berlin marathon – galen som jag är – och efteråt spenderade vi en trevlig kväll hos Finlands ambassadör. Vi talade liv och politik. Smuttade på lite vin.
Följande dag var det dags för formaliteterna och det offentliga statsbesöket med parader och fanfarer. Jag kunde knappt gå efter loppet. När vi sedan skulle stiga ned från det lilla podiet där vi hade lyssnat på nationalsångerna tittade du oroligt på mig. ”Brauchst du Hilfe?”, vill du ha hjälp, frågade du.
Visst ville jag ha det. Du tog mig i armen och vi landade stabilt på marken. Någon trodde säkert att där har vi nu igen en finländsk politiker som inte klarar av sprit. Men jag visste ju hur det var. Du var alltid hjälpsam, och mina ben lite skakiga efter loppet.
Världen kommer att sakna dig. Hoppas vi ses snart igen.
Grüßen, Alex
