Visst älskar vi nordbor demokrati, marknadsekonomi och globalisering. Nå, i alla fall vi som läser Di. Samtidigt skakas vår trygghet av snabba vändningar i internationell politik. Vi tycker ju om stabilitet i form av internationella institutioner och klara regelverk.
Vem hade trott att världen år 2016 skulle skaka någonstans mellan sju och åtta på Richterskalan? Först röstar britterna för att lämna EU, sedan röstar amerikanerna för Donald Trump och till slut vill Kina ta ledningen i världens frihandel.
Det skulle vara lockande att jämföra 2016 med 1918, 1945 och 1989, slutet på två världskrig och det kalla kriget, men det skulle vara en överdrift. Visst bevittnar vi tragiska krig i världen, men inget likt världskrigen. Vi lever i ett tidevarv av relativ fred.
Lika lockande skulle det vara att jämföra finanskrisen 2009 med dess kusiner 1929 och 1873. Den senaste krisen var tuff, men dess konsekvenser går inte att jämföra med de ekonomiska depressionerna i slutet på 1800talet eller början på 1900talet.
Det skulle också vara lätt att skylla allt på populism. Att väljarna vädrar sina frustrationer på traditionella institutioner och speciellt politiker. Visst är det en del av demokratin, men så lätt lär det inte vara.
Historikern Niall Ferguson skrev en ypperlig artikel i tidskriften Horizons. Han konstaterade att man inte kan dra likhetstecken mellan dagens populism och fascism. De populistiska rörelserna använder inte uniformer.
Han noterade att historiskt brukar populismen vara en blandning av fem ingredienser: överraskande migrationsflöden, växande inkomstskillnader, en känsla av korruption, en finanskris och en demagog. Ferguson har rätt. Populismen i västvärlden har alla dessa ingredienser.
Populismens framgång kommer att testas i ett antal europeiska val inom de kommande tio månaderna. Det börjar med en folkomröstning i Italien och presidentval i Österrike på söndag. Sedan blir det parlamentsval i Nederländerna i mars, presidentval i Frankrike i maj och riksdagsval i Tyskland i september.
I Europa har Angela Merkel blivit den naturliga ledaren. Hon försvarar europeiska värderingar, leder förhandlingar mellan stormakter och hittar lösningar i svåra situationer. Efter Barack Obama blir hennes position ännu starkare.
För några år sedan var vi oroliga över att våra jobb exporterades till Kina. I dagens läge är det mer frågan om att kinesiska investerare köper företag och knowhow i Europa. Vi borde inte klaga – det kallas för global kapitalism.
Om USA börjar driva en protektionistisk linje så kan det väl hända att Europa måste söka efter nya frihandelsavtal i Asien. Den säkerhetspolitiska situationen är också ny. Donald Trumps retorik om USA:s framtida roll inom Nato har varit oroväckande.
Vi lever i ny värld där internationella institutioner, som till exempel FN, EU, WTO och Nato, tappar mark. Samtidigt ser vi maktskiften mellan kontinenter. Asien förstärks, Europa och USA blir relativt svagare.
Välkommen till vår nya värld som verkar vara stabilt osäker.
