Alex akademikern
Under hela min karriär har jag velat hålla ena foten inne i den akademiska världen. Ännu år 1995 övervägde jag att helt och hållet styra in mig på en akademisk karriär. Då verkade dock tjänstemannavärlden intressantare - otroligt nog. EU-forskning är i det syftet ett tacksamt område, att man väldigt bra kan kombinera det med EU:s praktiska arbete. Till detta har jag strävat under de senaste åren. Det kan ju inte skada att man i praktiken har arbetat med de frågor som man sedan analyserar i teorin.
Ibland måste man åka långt bort för att kunna se nära. Jag fick min första kontakt till den Europeiska integrationen under min studietid i USA i början av 1990-talet. Efter grundkurserna i statskunskap bekantade jag mig med Europeiska integrationen under ledning av Brent Nelsen. Nelsen är en amerikansk professor med norskt ursprung.
I kurskraven ingick mängder med intressant läsning. Av politikerna tände jag speciellt på Altiero Spinellis, Winston Churchills, Robert Schumanns, Jean Monnet's, Charles de Gaulles, Margaret Thatchers och Jacques Delors' tankar. De alla hade ett gemensamt mål - fred och välfärd i Europa - även om de inte var eniga om hur man skulle nå målet.
Jag hänfördes av dessa visioner, samtidigt som de väckte mera frågor. Varför är nationalstater färdiga att dela sin suverenitet på ett övernationellt plan? Är det endast fråga om främjandet av nationella intressen, eller något annat? Vad är nationalstatens framtid? Finns det övernationell demokrati? Svar till dessa frågor fick jag söka från den akademiska sidan. Jag vände mig till verk av bland andra David Mitrany, Karl Deutsch, Ernst Haas, Leon Lindberg, Stanley Hoffman, Andrew Moravscik och John Pinder.
Vid sidan om mitt jobb som tjänsteman, eller nuförtiden politiker, har jag fortsatt att fördjupa mig i EU-frågor också på den akademiska sidan. Jag har publicerat åtta EU-relaterade böcker som översatts bland annat till kinesiska, japanska, franska, svenska och rumänska. Min specialkunskap ligger i EU:s grundlagliga utveckling och de krumelurer som har med det att göra. Jag har alltså forskat mycket i EU:s institutioner, flexibelt samarbete (hur alla inte behöver göra allt samtidigt) och medlemsländernas beteende i EU. Summa summarum, jag är en EU-nörd, som på riktigt tycker att dom här EU-grejerna är intressanta.
Då jag berättade för mina vänner och kolleger att jag överväger att ställa upp i europaparlamentsvalet, var kommentarerna tudelade. Vissa ställde sig lite förbehållsamt. "Varför skulle du vilja äventyra en god EU-tjänstemannakarriär och flytta dig till politikens värld?" var en vanlig fråga. "Du kan ju påverka mera genom att vara en aktiv tjänsteman än i Europaparlamentet" var också en ofta återkommande kommentar. Andra inställde sig väldigt positivt, till och med entusiastiskt, vilket förstås var jättetrevligt att höra.
Efter långt överläggande beslöt jag mig för att sätta mig själv och mina åsikter på spel, och ställa upp som kandidat. Man kan förbättra världen på många sätt - ett av sätten är genom politik. Mitt eget intresse riktar sig speciellt på den Europeiska unionens utveckling. Så skrämmande som det än låter, är jag faktiskt på riktigt tänd på EU. Därför vill jag vara kandidat just i europaparlamentsvalet. Jag trodde att min EU-erfarenhet kunde vara till nytta just som EU-parlamentariker.
Det finns åtminstone tre orsaker till varför jag ställde upp just på Samlingspartiets kandidatlista. Av dessa var den ideologiskt viktigaste den, att jag till mina värden är en blågrön värdeliberal. Jag tror på en social marknadsekonomi, på hållbar utveckling samt på mänskans företagsamhet och på att sporra individen. Enligt mig är Samlingspartiet just det allmänborgerliga partiet, som motsvarar min världssyn bäst.
För det andra är Samlingspartiet det parti i Finland som förhåller sig mest pro-europeiskt. Samlingspartiets visioner om utvecklandet av Europeiska unionen, Finlands alliansfrihet och befrämjandet av frihandel är progressiva. Jag tror själv att ett litet lands intressen tryggas bäst genom starka institutioner och gemensamma regler. Också Samlingspartiet är på samma linje. Partiet är dessutom medlem i europaparlamentets största partigruppering, EPP. Detta lär i alla fall inte försämra Samlingspartiets internationella ställning.
För det tredje tror jag att Samlingspartiet är det enda finländska partiet som kommer att kunna förnya sig under de kommande åren. Finland behöver ett liberalt borgarparti som är internationellt orienterat, och enligt mig är Samlingspartiet det parti som utvecklas i den riktning. Och då jag nu blivit biten av politikflugan, vill jag för min del vara med och befrämja denna utveckling.


