Alex i ett nötskal

Mamma drog en djup suck av lättnad när det var över, efter en tuff förlossning. Hennes förstfödda såg världens ljus den 1 April 1968 i Helsingfors. Det var i och för sig ingenting märkligt med Aprildagen men många trodde nog det var fråga om ett April-skämt när vågen visade en födelsevikt på över 5 kg! Det påstås attjag var den tyngsta babyn på Kvinnokliniken på 20 år! Stackars mamma!

Min släkt kommer från Österbotten (Esse), Satakunta (Kokemäki) och karelen (Viborg). Jag föddes till en helt vanlig Helsingforsfamilj. Mitt barndomshem var tvåspråkigt, jag talade finska med mamma och svenska med pappa. Mina första 20 levnadsår bodde jag på Lövö i Helsingfors, i ett av de vita fyravåningshusen som syns till höger när man kör över bron från Otnäs till Lövö. Min far bor fortfarande kvar där.

Mina "dagisår" tillbringade jag i Elka och "Kaartintorppa" i Munksnäs. Skolgången inleddes på Lövö, i"folkis" i en gammal barack, där holmens lilla skola då verkade. Jag inledde skoltiden i den finskspråkiga skolan på Lövö av den enkla anledningen att alla mina lekkamrater, inklusive min mångåriga vän Antti Pohjola, tog sina första stapplande lärosteg just där.

Jag var nog inte någon modellelev - snarare tvärtom. Men det var ingen brist varken på fantasi eller energi. Min stackars lärarinna hade fullt upp med "Tico" (mitt dåvarande smeknamn) och hans infall. Redan under första skolveckan placerade jag en banan i avgasröret på min lärarinnas bil, en klassisk VW. "Folkarn" körde inte många meter den dagen…Banan-grejen var bara början på en lång rad rackartyg. Mina vänner anser att jag fortfarande, nu och då, drabbas av återfall och leksinne.

Efter två år i Lövö-skolan fortsatte jag i Munksnäs finska lågstadieskola. Där hade jag två fina år. Språk, matematik och idrott gick av sig själv. Med musik, uppförande och teckning hade jag vissa svårigheter….

När jag var tio år flyttade jag över till den svenskspråkiga skolan i Munksnäs. Jag ville gå i samma skola med min yngre bror Nicolas. Mina föräldrar, Christel och Göran, framförde både positiva och negativa argument med tanke på skolbytet men framhöll att jag fick fatta beslutet själv. Skolbytet torde ha varit mitt första viktiga självständiga beslut.

Skolbytet blev min första kulturchock. Jag hade lärt mig både läsa och skriva på finska. Att övergå till svenska var inte lätt i början. Dessutom gällde det att skaffa nya kompisar. Det var lättare, eftersom jag kände många från "dagistiden" och dessutom fanns det, i likhet med Martin Palm, killar som jag spelade ishockey med i IFK. Idrotten har många goda sidor, inte minst när det gäller att finna vänner för livet.

Högstadietiden gick också i Munksnäs. Där lärde jag känna en lockig yngling vid namn Johan Ek. Samtidigt blev jag, via golfen, bekant med svingaren Jonne Hirn. Vi tre har varit bästa vänner sedan mitten av 80-talet. Vid våra respektive bröllop har bestman talen visst varit diplomatiska i överkant…

Gymnasiet klarade jag av i klassiska "Lärkan" i Haga. Då var mina främsta intressen idrott, flickor och mellanöl. Inte alltid i nämnd ordning. Dessa tre "hobbyn" passade väl ihop. Efter matcherna gick vi hem till någon på en "mellis" varefter det bar av till något disko och flickjakt. Trots allt klarade jag av skolan och kom ut med en åtta i medeltal och magna betyg.

Efter det första gymnasieåret var jag utbyteselev i USA. Jag tillhörde då juniorlandslaget i golf och ville till en ort där man kunde swinga året runt. Det blev Daytona Beach i Florida. Värdfamiljens son, två år äldre än jag, var inte bara en trevlig prick utan också diskjockey vid beachen. Några större men av kulturchock nummer två blev det inte.

Jag har alltid gillat idrott, en egenskap jag ärvt av pappa Göran, som bl.a. arbetat som sportjournalist, ordförande för IFK:s ishockeysektion, VD för Ishockeyförbundet och som nu jobbar som chef för NHL:s Central Scouting i Europa. Mina första skridskor fick jag som femåring. Jag spelade ishockey för IFK upp till B-junioråldern. Mina lagkamrater från IFK-tiden minns mig säkert bäst som långhårig och pratglad.

Min höjdpunkt i ishockeykarriären inföll 1982 då jag som 14-åring fick spela för åldersgruppens stadslag, Helsingfors mot Moskvas lag. Vi fick stryk i själva matchen men sovjettidens Moskva var en upplevelse. Jag tror jag redan då bestämde mig för att Karl Marx aldrig skulle bli min lärofader.

Min fotbollskarriär var, om möjligt, ännu kortare och blygsammare än hockeykarriären. Leken med "läderkulan" inledde jag som 5-åring och avslutade som 9-åring. Jag spelade för "storlaget" Lehtisaaren Hiidet med bl.a. rektor-legenden Jussi Luukko som tränare. I handboll gick det bättre, FM-silver med Spartas D- och C-juniorer. BK 46 från Karis var alltid bättre än Sparta.

Golf blev min favoritsport när jag, 15 år gammal, blev invald i juniorlandslaget. Under mina år inom olika lagidrotter lärde jag mig mycket om disciplin och om att högakta andra. Golf är en minst lika uppfostrande sportgren. Alla som sysslar med golf vet att du egentligen har bara en enda motståndare; du själv. Det gäller att vinna över sig själv. En tuff uppgift som ofta slutar i nederlag. Så gick det också med min golfkarriär.

Årena med golflandslaget var fina tider. Inte minst med tanke på de kommenderingar en landslagsman i golf kunde få under värnpliktstiden. Golfspelarna fick inte avtjäna sin värnplikt vid idrottsplutonen i Lahtis men landslagsgolfarna fick samma förmåner på annat håll. Jag, bland andra, vid Jägarbataljonen i Sandhamn.

Golf var den akademiska orsaken till varför jag sökte mig till ett universitet i USA. Jag flög över i hopp om en framgångsrik proffskarriär i golf och, där bredvid, ett slutbetyg i ekonomiska studier. Jag upptäckte i ett tidigt skede att det enbart vid Furman Universitetet fanns ett flertal golfspelare som var betydligt bättre än jag. Samtidigt insåg jag också att ekonomi inte var mitt ämne.

Studietiden i South Carolinas konservativa baptistområde blev min tredje kulturchock. De fyra åren (1989-93) vid Furman Universitetet ändrade dock mitt liv. Jag fick en akademisk "väckelse" som fortfarande styr mina göranden och låtanden. Jag började studera med samma intensitet och intresse som jag tillägnat idrotten i yngre år. Det var som om jag ville ta igen alla "förlorade" läsår.

Paradoxalt nog vaknade mitt intresse för EU i USA. Statvetenskap var mitt huvudämne och EU-världens mysterier förklarades för mig av professor Brent Nelsen. Av någon underlig anledning blev jag oerhört intresserad av alla EU-frågor och beslöt mig för att fortsätta på den inslagna vägen. Men först måste jag lära mig franska, det skedde vid Sorbonne Universitetet i Paris. Sedan blev det ingående och djupa EU-studier vid "College of Europe" i Brügge, Belgien.

Jag hade alltid förtjänat en slant med olika ströjobb som programförsäljare i Ishallen, flaskfyllare i en shampoo-fabrik, pappersfabriksjobb i Tyskland, golf-simulator övervakare o.s.v. Men mitt första verkliga jobb fick jag vid utrikesministeriet, två år som förberedande tjänsteman inför EU-förhandlingarna vid toppmötet i Amsterdam.

En tjänstemannakarriär stod definitivt inte högst på önskelistan när man i yngre år drömde om "vad skall jag bli". Men så har det blivit. Under Finlands första år som EU-medlem fanns det en skriande brist på EU-orienterade tjänstemän. Det var en av orsakerna varför jag styrdes in på tjänstemannabanan. Jag haft förmånen att genast från början få jobba ihop med EU-gurur som Antti Satuli, Antti Peltomäki, Eikka Kosonen och Reijo Kemppinen. Det var härliga tider när man som ung lärjunge i förnämt expertsällskap fick vara med om att styra Finlands EU-politik.

Efter två år vid utrikesministeriet och Amsterdamförhandlingarna flyttade jag till England för att slutföra min doktorsavhandling. Det tog mig något under två år, vid ansedda London School of Economics. Temat var naturligtvis EU och avhandlingens "sexiga" namn "Flexible Integration and the Amsterdam Treaty: Negotiating Differentiation in the 1996-97 IGC". En verklig bestseller….

Doktorsavhandlingen blev klar i rask takt då ett intressant jobb väntade vid Finlands EU-representation i Bryssel. Antti Satuli hade bett mig med som medhjälpare inför Finlands första EU-ordförande period. Jag inledde jobbet i januari 1999.

Halvåret med Finland som EU-ordförande var fint och hektiskt. Kan inte påminna mig om att jag någonsin sett så många motiverade människor; Finlands ordförandeperiod måste helt enkelt lyckas! Och vi lyckades! Men arbetstakten var enorm. Med min närmaste kollega Markku Keinänen räknade vi ut att vi, under 1999, i snitt jobbade 80 timmar i veckan. Mer än så skulle vi inte ha orkat!

Efter Finlands ordförandeskap stod Nice-förhandlingarna i turen. Vi hade igen ett fantastiskt blåvitt team! Vi jobbade intensivt och hårt. Men året kändes lugnare i jämförelse med tiden för Finlands ordförandeskap.

Mitt under slutförhandlingarna i Nizza fick jag ett överraskande samtal från Romano Prodis närmaste rådgivare Ricardo Levi. Han ville träffa mig och höra sig för om mina framtidsplaner. Jag väntade mig inte mycket av mötet, allra minst ett förslag om jobb. Men efter en timmes diskussion frågade Levi om jag var intresserad av att ansluta mig till gruppen av Prodis politiska rådgivare. Jag tackade för anbudet och bad om betänketid.

Efter diskussioner med olika personer beslöt jag mig för att acceptera. Det kändes som om ett intressant jobb stod och väntade på mig. Dessutom ett jobb där jag kunde göra en insats för Finland. De två åren i Prodis stab var högintressanta. Min huvuduppgift var att följa med EU:s framtidskonvent. Ett arbete som passade mig som handen i handsken!

Efter två lärorika år med Prodi återvände jag till Finlands EU representation. Till mina uppgifter hörde bl.a. underhandlingar om EU:s nya grundlag samt att försöka föra fram duktiga finländare till olika poster inom EU. Mötesunderhandlingarna var redan rutin men rekryteringsjobbet var en ny intressant utmaning. För en gångs skull hade jag en möjlighet till att medverka och hjälpa en individ framåt i livet.

När jag år 2003 berättade för vänner och arbetskamrater om mina planer på att ställa upp som kandidat inför Europa Parlament valet, delades kommentarerna alltid i sär. Några var direkt skeptiska. ”Varför äventyra en lovande tjänstemanna karriär med att gå över till politiken?” var en allmänt återkommande fråga. ”Du kan påverka mer som en aktiv tjänsteman än som medlem av Europa-parlamentet” var en annan ständigt återkommande kommentar. Men lyckligtvis fann många tanken både positiv och inspirerande.

Efter en lång betänketied beslöt jag mig för att bjuda ut min person och mina tankar – att kandidera. Världen kan förbättras på många sätt – ett sätt är politik. För egen del ligger utvecklingen av den Europeiska Unionen nära hjärtat. Hur konstigt det än låter så är jag på riktigt verkligt intresserad av EU.

Valkampanjen var en fin tid och värd sin egen historia. Resultatet var överväldigande. Samlingspartiet blev det största partiet, EPP-ED bildade den största gruppen inom Parlamentet och själv fick jag näst mest röster i Finland, hela 115.224. Till och med röstningsdeltagandet steg med c. tio procent.

Från och med den 13 April 2003 var jag en av fjorton finländska EU parlamentariker. Jag njöt verkligen av “MEP”-jobbet.

Jag fick sätta min prägel på bl.a. Östersjö-strategin samt aktivt arbeta med EU:s program för den inre marknaden, lobbnings-regler o.s.v.

I April 2008 kallade fädernelandet överraskande och jag flyttade från Bryssel tillbaka till Helsingfors och Skatudden, nu till Utrikesministerns arbetsrum. Mera om det arbetet å aktualitetssidorna.

Jag har sparat det viktigaste och mest privata till sist. Det i särklass viktigaste i mitt liv är familjen - min hustru Suzanne, vår dotter Emilie (2001) och son Oliver (2004).