I demokratiska samhällen har populismen många ansikten – fula, vackra och någonting däremellan. Utan populism har vi inte demokrati, men samtidigt är det just populismen som hotar hela vårt demokratiska samhälle.

Vi uppfattar ofta populism som något negativt. Alla politiker är dock populister på ett eller annat sätt. För att bli invald måste man kunna uttrycka samhällerliga problem och lösningar på ett förståeligt sätt. Man måste kunna vädja till känslor, visa att man är på samma sida som väljaren.

I världen i dag ser vi en ökande mängd populistiska rörelser i västerländska demokratier. Det är omöjligt att dra likhetstecken mellan rörelserna, men visst har de vissa gemensamma drag: en karismatisk ledare och ett budskap mot den regerande eliten. ”Vi är folket”, utropar populister från både vänster- och högerkant.

Historikern Neil Ferguson har noterat att populismen ofta dyker ofta då följande fem ingredienser serveras: invandring, växande inkomstskillnader, en bild av korrumperade beslutsfattare, en finanskris och en demagog. Under de senaste tio åren har alla fem varit på menyn  i Europa och USA.

Den stora frågan är hur man kan hantera populism?  Här finns det tyvärr inte ett standardrecept. Sverigedemokraterna är inte sannfinländare. Grekiska Syriza är inte franska Front National. Brittiska Ukip är inte holländska  Frihetspartiet. Det finns bara en Donald Trump.

En finländsk politiker kan inte ge råd åt en svensk kollega om eventuellt samarbete med Sverigedemokraterna. Jag kan bara ge exempel på vad vi gjorde här på andra sidan av Östersjön. Sannfinländarna klarade sig bra i valen 2011, men ville inte ta regeringsansvar på grund av den pågående euro-krisen.

Fyra år senare fanns det inget val. Sannfinländarna hade återigen gjort ett bra valresultat på knappa 18 procent och togs med i regeringen tillsammans med Center- och Samlingspartiet.

Vad har hänt under två år? Sannfinländarnas populari-tet har halverats. Orsaken är logisk. Partiet hade tre val-löften: ett klart nej till besparingar, inget stöd till Grekland och stopp på invandringen.

Vad hände? Enorma besparingar, Greklands tredje stödpaket och den största invandrarvågen sedan andra världskriget.

Med makt kommer ansvar, och det är sällan populärt. Man kan väl säga att vi omfamnade populismen. Populistiska rörelser blir dock farliga då de börjar hota demokratin genom att till exempel trotsa rättsstaten, inskränka mänskliga rättigheter eller hota pressfriheten.

Dessa illiberala tendenser ser vi bland flera rörelser, och även regeringar, i Europa och USA. Att omfamna populister lyckas ibland, men inte alltid.

Share on Google+Tweet about this on TwitterShare on Facebook
2 Comments
  1. Jouni Pulli
    17.02.2017 10.50

    Tack Alex, för denna artikel ovan som är i min åsikt kvalitativt mycket högklassig och där man bör gärna koncentrera på varje mening som sådan! Du har verkligen insett vart vi är på väg! Låt mig bara konstatera att Du kommer att behövas i framtiden avsevärt ännu mer än i dag, för att vara inblandad i att sköta olika folkens välmående.

    Kanske kunde man tänka ett program som lyckas att övervinna populisternas program.

    Och mycket klart sagt om ansvarets tyngd. Men jag tror att det är ändå trevligare att säga saker med ett eget ansvar än med utan ansvar alls.

    Reply
  2. Marjatta Palmroth
    17.02.2017 18.44

    Bra skrivit som vanligt, Tack !

    Reply

Comment

required