Vi är ofta så absorberade av det dagliga informationsflödet att vi tappar helhetsbilden. Vi överdramatiserar och överreagerar i nuet – och ser inte skogen för alla träd.
Själv kommer jag ihåg hur det var att vara utrikes-, finans- och statsminister under finans- och eurokrisen som började under hösten 2008. Samtidigt har jag följt coronakrisen från läktaren i över ett år. Känslorna är liknande, men kriserna och lösningarna rätt så annorlunda.
Mycket har att göra med narrativen kring kriserna. Finanskrisen ansågs vara självförvållad när pandemin däremot var exogen – lite som ”ditt fel” och ”ingens fel”.
I den förra blev det därför svårt att hitta gemensamma lösningar – det tog över fyra år att bygga upp den Europeiska stabilitetsmekanismen. I den senare tog det endast fyra månader att besluta om historiska räddningspaket.
Finanskrisen blev en kamp mellan åtstramning och solidaritet. Först skulle man minimera riskerna. Bara efteråt kunde man diskutera riskdelning mellan medlemsländer i EU. Långivarna drev processen. Nu ligger ansvaret hos respektive lands nationella regering.
Med pandemin var det klart från första början att gemensamma lösningar behövdes. Viruset respekterade inte nationella gränser, det fanns ingen man kunde skylla på. Eftersom den ekonomiska chocken är dubbelt så stor som under finanskrisen, så blev det mera acceptabelt att införa en flexiblare finanspolitik.
Visst var det svårt att navigera ut ur finanskrisen. Själv kommer jag väl ihåg otaliga krismöten och förhandlingar som varade i flera dygn. Den gemensamma valutan, euron, ifrågasattes. Regeringar föll. Populismen blomstrade.
Pandemin är annorlunda. Krisen muterar lite som själva viruset. Först försökte man minimera hälsoriskerna. Därefter ville man skydda ekonomin. Nu fokuserar man på vaccination. Snart handlar det om att få den ekonomiska tillväxten igång igen. Kommer regeringar att falla på grund av hanteringen av pandemin? Säkert.
Varje kris ändrar världen på ett eller annat sätt. Finanskrisen fick oss att tänka på marknadsmekanismer och kapitalism på ett nytt sätt. Pandemin har gjort oss medvetna om globala hälsorisker.
Den dagliga krishanteringen är naturligtvis viktig, men lika viktigt är det att dra sig loss från det vardagliga oljudet och fundera på hur man i framtiden kan undvika liknande kriser. Annars riskerar vi att banka huvudet mot samma träd när nästa finanskris eller pandemi dyker upp.
