Känner du till namnen Jennifer Doudna och Emmanuelle Charpentier? Det gjorde inte jag förrän jag läste Walter Isaacsons ypperliga biografi ”The Code Breaker”, utgiven på förlaget Simon & Schuster i år.

Professorerna Doudna och Charpentier vann Nobelpriset i kemi år 2020 för sitt arbete med Crispr, en teknologi som möjliggör redigering av gener. Det var första gången två kvinnor vann priset tillsammans.

Dagens industri skriver om ekonomi, robotisering, internet och artificiell intelligens. Crisprteknologin för oss till ytterligare en ny nivå – det handlar om en korsning mellan teknologi och biologi.

De ekonomiska möjligheterna är naturligtvis oändliga – till exempel kommer jordbruk, klimat, mat och energi att ändras radikalt. Ungdomar som studerar digital kodning får kamrater som fokuserar på genkodning.

Samtidigt kommer vi att ställas inför enorma moraliska och etiska frågor som inte längre är fiktion, som Aldous Huxleys genmanipulerade nyfödda barn från boken ”Du sköna nya värld”, eller Arnold Schwarzenneggers film ”Terminator”.

Visst är det fint att Crispr främjar den medicinska vetenskapen. Vaccinerna mot coronaviruset skulle inte ha utvecklats på bara några månader utan genmanipulering. Det skulle antagligen ha tagit flera år. 

Det finns flera sjukdomar eller tillstånd som kan botas med rätt så enkla redigeringar av gener redan innan vi föds eller under livets gång. Cancer, blodsjukdomar, cystisk fibros, Huntingtons sjukdom och även synskador. Detta är fantastiskt. Men så kommer vi till de stora etiska frågorna. Hur långt bör vi gå med att förändra vilka vi är? 

Om ett foster har ett genetiskt tillstånd som påverkar livskvaliteten och leder till en långsam död inom några år efter födseln, så är det säkerligen moraliskt rätt att redigera generna.

Svårare blir det när vi börjar fundera på barnets framtida egenskaper. Hur skulle det vara med blå eller bruna ögon? Lite mera muskelmassa och längd? Ja, matematik är ju viktigt i dagens läge. Kanske lite högre iq?

Frågorna är inte bara svåra, utan oändliga. I grund och botten handlar det om människosläktets framtid. Man kan ifrågasätta tesen att vi är alla födda lika, men om det är möjligt att betala för förbättringar innan vi föds, så ändrar vi på något fundamentalt i att vara människa. Jennifer Doudnas och Emmanuelle Charpentiers arbete förändrar livets lotteri, vilka vi är och kommer att bli som människor.