Mitt hjärta brister. Nej, jag är arg! Jag förstår helt enkelt inte vad som pågår i Storbritannien och USA, mina andliga hemländer – symbolerna för frihet och rationalitet.
Jag är en amerikaniserad anglofil, gift med en engelska. Jag gjorde min grundexamen i USA och doktorsavhandling i Storbritannien. Mina favoritböcker har skrivits på engelska. Mina favoritlärare har varit britter och amerikaner.
Min livsåskådning och ideologi har sina rötter i den liberala demokratin och kapitalismen som skrevs av John Locke på 1700-talet och blev basen till vad USA och Storbritannien stått för under ett par århundraden.
Nu följer jag sorgligt med i hur både Storbritannien och USA frivilligt marginaliserar sig från det globala samfundet. Resan började år 2016.
Först röstade britterna för brexit. Det politiska och ekonomiska kaoset under de senaste fyra åren har blivit bara värre med covid-19.
Den senaste utvecklingen är ofattbar! Premiärminister Boris Johnsons regering är beredd att bryta det internationella avtalet som slöts mellan Storbritannien och EU tidigare i år.
Jag har varit med om att förhandla fyra EU-traktat, fyra EU-budgetar och ett antal större och mindre EU-kompromisser under de senaste 25 åren. Jag har aldrig sett liknande, förutom kanske i Ryssland.
Pacta sunt servanda, avtal skall hållas. Hur tror sig Johnson kunna trovärdigt etablera nya globala handelsavtal om han bryter de gamla redan innan de ratificerats?
Några månader efter brexit valdes Donald Trump till USA:s president. Kaoset har varit totalt. Den Twitterdrivna utrikespolitiken har minskat USA:s inflytande globalt. Även om Joe Biden vinner i november så är den amerikanska hegemonins tid över.
Inflytande i internationell politik har att göra med två saker: resurser och förhållanden. Det räcker inte längre att vara världens rikaste land. Man måste kunna använda resurserna rätt och hitta fungerande allianser för att kunna påverka.
I Storbritanniens fall är resurserna begränsade och vännerna allt färre. USA har fortfarande en stark ekonomi och militär, men vännerna börjar vara, diplomatiskt sagt, ifrågasatta macholedare.
Jag hoppas att jag har fel och att både Storbritannien och USA gör comeback. Men jag är rädd för att vi måste förbereda oss för en värld som inte mera drivs av den anglosaxiska eller amerikanska liberalismen och rationaliteten. Vi står inför oredans tidevarv.
