Jag kommer ihåg då jag för första gången såg president Ronald Reagans ”State of the union”-tal till USA:s kongress. Året var 1986, och jag var utbytesstudent i Daytona Beach, Florida.
Jag var inte precis intresserad av politik. Det var mera idrott, tjejer och blaskig amerikansk öl som gällde.En kväll fastnade jag dock framför Reagans tv-sända tal. Det var fängslande, men samtidigt rätt så skrämmande – amerikanska patriotism med snudd på nationalism.
Därför har jag alltid ställt mig lite skeptiskt till att EU:s kommissionsordförande håller ett årligt ”State of theunion”-tal. Jag är en övertygad EU-anhängare, men har alltid haft lite svårt för EU-patriotism. Som tur är har talen inte utvecklats till amerikansk teater, snarare till en överblick för hur det går för EU.
”What a difference a year makes”, brukar man säga. 2016 höll EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker ett alarmistiskt tal om EU:s existentiella kris efter brexit. Det var deprimerande att lyssna på hur dåligt det gick för EU med nationalism, osäkerhet och populism som hotade hela integrationsprocessen.
I år var det en helt annan ton i Junckers röst. Två år i rad har Europas ekonomiska tillväxt utvecklats snabbare än USA:s. Tillväxten ligger på över 2 procent, arbetslösheten är lägst på nio år och under tre år har det tillkommit åtta miljoner nya jobb i EU, över 235 miljoner europeér är sysselsatta, mera än någonsin tidigare.
EU klarade eurokrisen. Budgetunderskotten har sänkts från i snitt 6,6 procent till 1,6 procent och unionens investeringsplan har redan samlat ihop 225 miljarder euro i investeringar, och mer lär det bli.
Inte att undra på att Jean-Claude Juncker talade om att EU har vind i seglen. Det stämmer. Lika säkert är att nationella politiker inte kommeratt tacka Bryssel för medgången. Som före detta minister förstår jag logiken när en politiker skyller alla bekymmer på EU och hyllar sig själv för framgångarna.
För tillfället går det bra. De värsta mardrömmarna om höger- och vänsterpopulisternas frammarsch i europeiska val förverkligades aldrig. I alla fall inte än. Brexit och Donald Trump fungerade som en väckarklocka för alla som antog att EU och internationellt samarbete är en självklarhet.
EU borde ha en ypperlig möjlighet fördjupa och förstärka samarbetet inom bland annat försvars-, säkerhets-, och asylpolitik. Samma gäller för den inre marknaden, frihandel och finanspolitik. Problemet är att krisen alltid väntar bakom hörnet. Det är jobbigare att göra strukturella förändringar när man kryssari motvind.