I början av 1990-talet förväntade sig många att den ideologiska kampen mellan demokratier och auktoritära regimer skulle vara över. Alla världens cirka 200 nationalstater skulle omfamna frihet och demokrati.

Det såg bra ut. Inom några år hade över hälften av världens länder blivit mer eller mindre demokratiska. USA ledde den fria världen och Europa återförenades. Öst skakade hand med väst.

Det antogs att demokrati automatiskt skulle leda till mer frihet, mänskliga rättigheter och välfärd. Få förväntade sig att väljare frivilligt skulle stödja ledare och partier som ville centralisera makt, bygga murar eller vända ryggen åt globaliseringen.

Tre demokratiska val inom loppet av ett år ändrade mångt och mycket: brexit, Donald Trump och folkomröstningen i Turkiet. Först vände britterna ryggen åt EU. Sedan vände amerikanerna ryggen åt världen. Och till sist vände  Turkiet ryggen åt representativ demokrati.

Dessa val har fått många kommentatorer att vända  ryggen åt demokrati. Reaktionen är förståelig, men kortsynt. Demokrati ger inte alltid resultat som vi förväntar oss, den överraskar ofta. Hela tanken är ju att val ger väljare en möjlighet att ändra på linje och ledare.

Problemet uppstår då demokratiskt valda ledare börjar begränsa konstitutionella friheter. För att undvika detta har största delen av demokratierna inbyggda maktfördelningar som garanterar att majoriteten inte kan kränka minoriteten, eller tvärtom.

Storbritannien och USA bevisar att demokratin och maktfördelningen fungerar.

Nyvalet efter brexit ger en möjlighet för brittiska väljare att uttrycka sin vilja om en framtid utanför EU. Donald Trumps mest radikala förslag om begränsad invandring har blivit stoppade i domstolen.

I Turkiet är situationen mer komplicerad. President Recep Tayyip Erdogans maktbefogenheter blir så starka att de inte passar in i traditionella demokratikoncept. Mycket beror på vad han gör med den nyvunna makten. Valet påverkar också  Turkiets  relation med EU.

Inom de kommande månaderna håller tre stora EU-länder val. Frankrike väljer president. Storbritannien och Tyskland håller parlamentsval.

Det talas mycket om att valen är historiskt viktiga. Själv tycker jag att alla val är viktiga. Jag hoppas att liberala internationalister vinner i alla val. På sistone har det inte blivit så, men som demokrat accepterar jag detta.

Demokrati har mer att göra med frihet än stabilitet. Därför bör vi alltid komma ihåg Winston Churchills legendariska visdom: ”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra”.

Han hade lika rätt som filosofen Bertrand Russel, som noterade att:

”Demokrati är den process genom vilken människor väljer den som ska få skulden.”

I dag skrivs en viktig sida i Europas historiebok. Storbritannien påbörjar en två år lång process som leder till skilsmässa från den Europeiska unionen.

Debatten kring brexit har fokuserat på kortsiktiga reflektioner: kostnader, processer och marknadsreaktioner.  Få har lyft fram det historiska med  britternas beslut.

2019, när Storbritannien lämnar EU, är ett lika historiskt år som 1952 när kol­ och stålgemenskapen grundades, eller 1989 då det kalla kriget tog slut.

I varje kris finns en möjlighet. Själv tycker jag att EU borde reagera på fem sätt.

1. Fortsätt utvidgningen.

Det blir första gången som en medlems­stat lämnar EU. Detta har aldrig skett tidigare. EU har varit som Eagles­låten Hotel California: ”You can check out any time you like, but you can never leave”.

Nu lämnar britterna EU, men detta bör absolut inte bli en broms för vidare utvidgningar. Tvärtom.

Utvidgningen har lätt till demokrati och marknadsreformer på hela kontinenten.

2. Försvara EU:s värderingar.

Efter brexit och valet av Donald Trump söker den fria världen nya ledare.

Stommen till EU:s värderingar – demokrati, frihet, jämställdhet, rätts­staten och mänskliga rättigheter – är viktigare än någonsin.

EU har lyckats främja fred, säkerhet, välfärd och stabilitet baserade på dessa värderingar. Nu, mer än någonsin, krävs det ryggrad och mod av ledande politiker att fortsätta försvaret.

3. Vårda EU:s fyra friheter.

Storbritannien har varit en viktig drivkraft i liberaliseringen av EU:s inre marknad.

Fria rörligheten av varor, service, arbetare och pengar har varit grunden till Europas ekonomiska tillväxt och därmed finansieringen av gemene välfärdsstat.

I en värld av ekonomisk populism och protektionism, måste marknadsvänliga EU­länder ta över när britterna lämnar ifrån sig stafettpinnen.

4. Satsa på säkerhet.

Storbritannien är medlem i FN:s säkerhetsråd och Nato. EU tappar en global spelare samtidigt som USA:s presidentkräver att Europa tar mera ansvar för sitt eget försvar. Gör det då.

EU länderna bör fördjupa säkerhets­samarbetet och se till att britterna är med alltid när det är möjligt. Detta borde gynna länder som Sverige och Finland som tyvärr står utanför Nato.

5. Reflektera om EU:s framtid.

På ett sätt har reflektionen redan börjat. Kommissionen har lagt ut fem alternativ och EU ledarna skrev under en deklaration Romfördraget till ära. En bra början, men inte tillräckligt.

Det går bara inte att fortsätta med samma dubbelmoralistiska retorik. Det går inte att skälla på EU varje gång det gäller något negativt och hylla sig själv när någonting lyckas. Brexit är inte EU:s begravning, även om jag tycker att det är ett av det dum­maste besluten som Storbritannien har fattat efter andra världskriget.

Det kan bli en ny början, precis som 1952 och 1989. Europa har inte råd med nationalism och protektionism. Själv tror jag att brexit och Donald Trump kan vara just det som EU behövde  i populismens och antiglobalismens tidevarv – en väckarklocka.

I remember being one of the few pro-Europe government ministers to give a thumbs up to David Cameron’s gamble on a referendum on EU membership. I felt it was time for the reluctant bride to reaffirm its vows. I was sure the marriage would last. My British wife thought differently, that it would spell disaster.

I never believed the UK would leave the EU. I always felt British rationality would prevail over the emotion and fake news linked to membership. But I was wrong, my wife was right. On Wednesday, as divorce proceedings begin, many will ask whether this is the beginning of the end, or the end of the beginning for both the UK and the EU.

Analysis has been focused on the short-term impact of Brexit — the cost, timing and transition — rather than its historical effect. At the end of the day, I believe we will all be worse off, but in every crisis lies an opportunity.

On the Richter scale the referendum ranks with the biggest of earthquakes in international politics. In historical significance, Wednesday’s letter of exit stands next to the founding of the European Coal and Steel Community in 1952 and the end of the cold war in 1989. Here are three reasons why.

First, never before has a fully fledged member left the EU. Yes, Greenland did leave and took with it immense amounts of fish, but it is not an independent country. The EU’s appeal has always been such that nations have wanted to join it, not leave.

In many ways enlargement has been the Union’s most successful policy as it expanded from the original six to 28, with another dozen hoping to join the club one day. The prospect of membership has led to democratic transformation and economic reform in many hopeful nations. Eastern and Central European countries competed to be first to fulfill the accession criteria.

So will Britain’s exit make the EU less alluring? Perhaps, but it will not stop the Balkans and others from pursuing entry to the world’s biggest market and most successful peace project. Nor will it lead others to leave — the cost is simply too high.

Second, Brexit will allow the members to pursue deeper integration — if they so desire. Many countries have used the UK as a smokescreen and will lose their best excuse for less pooling of sovereignty. Yet I actually think there is not much appetite now for a leap towards ever closer union.

There has been a lot of jibberish about differentiated integration as the UK leaves. But that was already allowed for by the rules of enhanced co-operation. We will see more flexibility inside the EU, but no core Europe outside. The DNA of European integration has been based on the sometimes uncomfortable balance between deepening and widening. Before every expansion, integration has deepened; it happens before enlargement, not after exit.

Finally, Brexit will force the EU to think about its own future. The European Commission’s five options for the Union and the declaration celebrating the 60th anniversary of the Treaty of Rome are steps in the right direction. Will they be enough? Probably not, but they are a good start.

Reform is never easy, particularly when it involves pooling sovereignty and sharing responsibility on a supranational level. The blame game never ends; local politicians accuse national decision makers who in turn point their finger at Brussels. Yet most understand that there are only common solutions to common problems. And co-operating in one area usually leads to pressure to do so in another.

After the EU loses a nuclear power and permanent member of the UN Security Council, it will have to deepen co-operation on defence, and this will follow through on immigration and asylum policy. That is how the coal and steel community moved towards an economic community, customs union, single market, European union, common currency and banking union.

The Union’s main goals — peace, prosperity, security and stability — are more important than ever. The big question is how to organise the EU’s work to best serve its almost half a billion people. Brexit will have a potential ideological impact — the Union will lose a market reformer, free trader and strong advocate of the single market. In an age of economic populism and protectionism, like-minded countries will have to defend its four basic freedoms on the movement of goods, services, labour and money.

I believe the EU and its leaders should seize the moment after Brexit, pursue a serious round of self-reflection and reform accordingly. There was a great case for European integration and co-operation in 1952 and 1989. That case remains as strong as ever, especially after Brexit in 2019.

I have always been a fan of idioms, old sayings, and figures of speech. They say a lot about the language, heritage, and culture of a country. They also reveal how people think.

Take, for example, the fact that Finland is ranked the fifth happiest country in the world, according to the recently released 2017 World Happiness Report. Yet Finns are not known to be the most smiling of people, unless you mention that Finland is four places ahead of Sweden in the rankings. Then you may crack a smile.

But a close look at Finnish sayings – most of them are old and should be taken with a grain of salt, as they do not reflect the optimism and international ambition of today’s youth – is revealing. They say a lot about the Finnish soul and reflect the fact that our history has not always been a bed of roses. Many older idioms are hilariously miserable.

Let’s start with the “life sucks” category. As an eternal optimist I have always loved pessimisti ei koskaan pety, which translates to “the pessimist will never be disappointed.” Well, of course not. Play it safe, don’t expect that anything good will ever happen, and you won’t be disappointed.

That’s why it’s only natural that we believe “happiness will always end in tears,” itku pitkästä ilosta. And just to make the point, one of our greatest poets, Eino Leino (1878–1926), wrote kel onni on se onnen kätkeköön, “Whoever is happy should hide it.”

And how about setting high aims? Today’s motivational literature often talks about setting ambitious goals. A classic expression from Finnish history would disagree: se joka kuuseen kurkottaa se katajaan kapsahtaa – “if you reach for the spruce you will fall onto the juniper.” In other words, don’t go aiming too high, because the higher you go, the harder the fall.

I am glad to say that my teenagers laugh out loud when they hear these sayings.

This is exactly why you should learn a few Finnish sayings before you land. It’s a great topic for small talk, albeit when I did an exchange year in the United States my Swedish-speaking grandmother told me: att tala är silver, att tiga är guld – “to speak is silver, to be silent is gold.” Not necessarily the best advice forgregarious America.

I do love these idioms, no matter how wonderfully idiotic they sometimes sound. For example, Ei niin pahaa ettei jotain hyvääkin, which roughly translates to “not so bad that there’s nothing good in it.” In the old days these sayings might have been considered wisdoms. Today? Well, I hope they give you a good laugh. Welcome to Finland!

Om två veckor blir det fest. EU:s legendariska Romfördrag fyller 60 år. EU-ledarna samlas i Italiens huvudstad för att producera en ny deklaration unionens framtid.

Tidpunkten är viktig. Västländska värden ifrågasätts från både vänster och höger, öst och väst. Nationalism, populism och protektionism har blivit vardag. Den internationella liberalismen står på spel.

Det skulle vara lätt att vara cynisk. Helt onödigt att fira födelsedagen av en terminalt sjuk union, säger kritikerna.

Jag är av en helt annan åsikt. Romfördraget ger en möjlighet att reflektera om både EU:s förflutna och dess framtid.

Inte sexigt, men viktigt.

Europa har aldrig tidigare genomgått en längre period av relativ fred, säkerhet, stabilitet och välfärd. Utan de beslut som fattades på 1950-talet skulle detta inte ha varit möjligt.

Gemensamma institutioner och regler har hållit koll på stridslystna nationalstater. Att dela på suveränitet är en investering som har gynnat alla i gemenskapen. Europa är fortfarande världens mest framgångsrika kontinent.

EU vann kalla kriget utan att avlossa ett enda skott. Liberala demokratin och marknadsekonomin slog ut autoritära kommunismen.

Öst- och Västeuropa integrerades in i unionen utan större problem.

Freden höll, våldet undveks, med Balkan som undantag.

I Rom är det fråga om EU:s framtid. Kommissionen publicerade sina fem scenarier förra veckan:

1. Fortsätt som förut.

2. Enbart inre marknaden.

3. De som vill gör mera.

4. Gör mindre, men effektivare.

5. Gör mycket mer tillsammans.

Ett bra papper där strävan tycks vara att satsa på en kombination av scenarierna 3 och 4.

Retoriken i Rom kommer att kretsa kring scenario 3, det vill säga att villiga medlemstater kan göra mera. Inget nytt eller dramatiskt, även om det kommer att tolkas så.

Differentierad eller flexibel integration har alltid funnits och kommer alltid att finnas. I Amsterdamfördraget skrevs flexibla integrationen in i EU-fördragen. Den ger redan en möjlighet att fördjupa samarbetet utan att alla hänger med.

Grundprincipen är att allt samarbetet är alltid öppet för villiga medlemsländer.

I Rom kommer man att bekräfta att EU:s framtid är flexibel. Det är ett sätt att hålla integrationsprocessen i gång. Alla behöver inte göra allt samtidigt. Det vet speciellt Sverige som njuter av sin prilla utanför euron.

The Fourth Industrial Revolution – digitalisation, robotisation, artificial intelligence, internet of things and 3D printing – is radically changing the way in which we work. Most of the research claims that by 2030 approximately half of our current jobs will not exist anymore.

Bus drivers, market analysts, x-ray assistants, cashiers, and many others will find their jobs replaced by technology in the future. But this is nothing new – the difference is this time it’s happening faster than ever before.

Much has been written and said  about the Fourth Industrial Revolution, but few people have gone into detail about what our future work might look like. That is why I was excited to discuss the issue with professor Kristiina Mäkelä of Aalto University. Our discussion was based on one of her many papers and presentations on the subject.

Mäkelä makes three points about the future of work. The first is that our good old “nine to five” world will soon cease to exist. As technology advances, the pace of life gets faster and the lines between work and free time become more blurred.

The second point is that the tradi-tional symbiosis between work and the office is becoming decoupled. Again, technology allows you to be much more flexible about your working location. Global networks emerge, and international talent is a sought-after commodity.

Her third thesis is that future careers will be much patchier than they are today. Self-employment comes to the fore. Less hierarchy, more networks. Our careers become a portfolio of gigs.

I think professor Mäkelä is spot-on. Her three points have many ramifications for all of us, not least for those who are about to enter the labour market. The days of permanent job stability are over. As a consequence, we will likely end up having multiple careers, and not necessarily in the same field.

Consequently, our understanding of education will change. Life-long learning is already on the agenda for many, and it will be even more so in the future. We have to keep re-educating ourselves to be able to stay in the game. A university degree has less value than what it used to hold.

Change is often scary. It means that we have to adapt to or influence new circumstances. One of the less scary elements of the future of work is that we end up having more free time, as technologies are often more efficient than humans.

Another consequence is that we will become more dependent on technology than the state. I consider this to be a good thing. And you never know, perhaps one day the technological developments of the Fourth Industrial Revolution will lead to algorithms that make better decisions than politicians. That means that I might have to get a new job!

Hyviä uutisia yli viisikymppisille! Kaikki ei ole menetetty! Voit vielä rikkoa ennätyksiä!  Tässä päällimäiset fiilikset kun luin kestävyysguru Joe Frielin uusimman kirjan ”Fast After 50 – how to race strong for the rest of your life” (Velo Press, Boulder, Colorado, 2015).

Niinhän se vain on, että iän myötä me kestävyysurheilijat hidastumme. Loppujenlopuksi kyse on vain siitä millä vauhdilla se hidastuminen tapahtuu. Frielin kirja on tehty juuri sinulle ja minulle, meille jotka liikumme aktiivisesti ja luemme Pyöräily + Triathlon lehteä.

Kirja pohjautuu laajaan tutkimusaineistoon. Yksi mielenkiintoisimmista havannoista liittyy huippu-urheilijoiden tilastoihin neljässä lajissa: 1500m uinti, 40km tempo-ajo, maraton ja Havaijin Ironman. Vuosittainen hidastuminen on muutaman prosentin luokkaa, mutta ei radikaali. Uinnissa ja triathlonin pitkällä matkalla muutos on suurin. Pyöräilyssä ja maratonilla pienempi.

Kestävyysurheilija on toki parhaimmillaan 30-ikävuoden molemmin puolin (+-5 vuotta), mutta ajat hidastuvat yllättävän vähän 40-50-, 50-60- tai 60-70-vuoden välillä. Ajat alkavat tippumaan kunnolla vasta 70 ikävuoden jälkeen. Siis tämänkin lehden päätoimittajalla on toivoa.

Paljon on tietenkin kiinni sinusta. Onko sinulla motivaatiota harjoitella? Mikä on sinun harjoittelutaustasi? Oletko valmis muuttamaan harjoittelurutiinejasi? Samalla omien ennätysten parantaminen riippuu tietenkin pitkälti siitä, oletko harrastanut jotain tiettyä kestävyyslajia nuoresta pitäen. Itse olen onnistunut rikkomaan jonkun ennätyksen joka vuosi, siitä saakka kuin aloitin kestävyyslajien parissa kymmenen vuotta sitten.

Harjoittelussa on aina kolme muuttujaa: määrä, pituus ja vauhti. Meillä ikääntyvillä kestävyysurheilijoilla on tapana lisätä pituuttaa ja hidastaa vauhtia. Kauhulla kuuntelen kun keski-ikäiset työssäkäyvät vanhemmat junnaavat 20 tunnin harjoitusviikkoja. Niistä puuttuu usein sekä pää että häntä. Usein me myös unohdamme, että iän myötä palautuminen vie kauemmin. Eli treenaamme liikaa ja liian hitaasti.

Kirjan keskeisimmät johtopäätökset voi kiteyttää näin:

1. Panosta enemmän laatuun kuin määrään. Enemmän veekota kuin peekoota. Lyhyet intervallit ovat kultaa.

2. Panosta enemmän lepoon. Anna kehollesi aikaa palautua kovista treeneistä.

3. Panosta enemmän kehoon. Lihakset surkastuvat. Tee enemmän voimaa.

4. Panosta enemmän ruokavalioon. Kilot kertyvät itsestään. Mieti mitä syöt.

5. Panosta testeihin. Niiden kautta näet oman ikääntymiskehityksen ja pystyt suunnittelemaan fiksuja harjoitusohjelmia.

Kirjan seurauksena olen itse muuttanut harjoitusrutiinejani. Tiukkojen intervallien lisäksi olen ruvennut hot joogaamaan. Yhdessä perinteisen painonnoston kanssa olen saanut kehoon aivan uuden tasapainon, joka näyttää ainakin testien perusteella tuottavan tulosta. Uinnin, pyöräilyn ja juoksun taloudellisuus on ottanut harppauksen eteenpäin.

Ja vielä hyvistä uutisista: tämä kolumnihan ei sitten päde missään muodossa meille nuorille, jotkat kisailevat vielä tänä vuonna M45 sarjassa. Omistan tämä kolumnin siis kaikille yli viisikymppisille kalkkiksille. Ja tähän perään normaalia isompi hymiö.

I am a self-professed EU nerd. In the past 25 years I have been intimately involved in EU academia, civil service and politics. One of the re-emerging themes of integration is differentiation or core Europe; that is, not all member states need to do the same things at the same time. As it happens, it was the subject of my doctorate at the London School of Economics in 2000.

The debate on core Europe has a tendency to pop up regularly — usually when one or more of five issues are on the Union agenda: the common currency, foreign policy, immigration, enlargement or trouble makers. Time to deepen integration, without the participation of everyone, the argument goes.

There are two basic options. The first is to create a core outside the current institutional framework of the EU. This is a bad idea, and would probably lead to a break-up of the Union. The second is my preferred one: to use the clauses of enhanced co-operation inside the current treaties. They are based on clear rules and are open to all willing and able to advance.

As we approach the 60th anniversary celebrations of the Treaty of Rome in March, all these things are on the agenda so we are bound to see a renaissance of the flexibility debate. The EU summit in Malta this month gave a prelude. In a joint paper, the Benelux countries noted that: “Different paths of integration and enhanced co-operation could provide for effective responses to challenges that affect member states in different ways.” Echoing that declaration, Germany’s Chancellor Angela Merkel said: “The history of recent years has showed that there will be a multi-speed EU, and not all members will participate in the same steps of integration.”

This is not radically new. The process of European integration has always had elements of differentiation. There are hundreds of examples of transition periods and permanent opt-outs scattered around primary and secondary legislation. The euro and the Schengen agreement are prime examples.

As early as 1974, Willy Brandt, then German chancellor, argued that the communities needed graduated integration, otherwise the Union’s cohesion would be threatened. In a 1975 report, the Belgian prime minister, Leo Tindemans, argued that it was not absolutely necessary for all member states to advance at the same time.

The most important contribution on flexibility came in 1994 from Wolfgang Schäuble and Karl Lamers, both then foreign policy experts in the Christian Democrats. They called for the creation of core Europe, based on the founding states (minus Italy) forging ahead with a common currency.

This led to a vibrant debate on differentiation, and ultimately the institutionalisation of enhanced co-operation in both the Amsterdam and Nice treaties. The basic idea was to allow for differentiation inside the EU as long as a few key conditions were met: that the co-operation is open to all and does not damage the essential functions of the internal market.

There are three main reasons for the issue to re-emerge now. The first is the size of the EU; it is impossible for almost 30 member states to advance in unison. Some will always oppose deeper integration — but the threat of being left in a minority is an effective spur for compromise.

The second is the lack of a common vision. With the UK leaving the EU some member states see the core as a possible way to advance. The paradox is that France, which most often raises the idea of core Europe, has historically been the biggest brake on integration. Be it with enlargement, the internal market, trade or moving to majority decision-making, Paris has often been the first to say Non! If Marine le Pen were to be elected president, things could turn from bad to worse.

The third reason is linked to key policies such as the euro, immigration and defence. EU leaders are seeking solutions to the governance of the common currency, the burden-sharing of asylum policy and the potential weakening of Nato with the new US administration. Differentiation is one option, but the practical paths are limited. One lacklustre attempt to establish a financial transaction tax among a selected few members is now as dead as its idea.

Expansion leads to diversity and the greater the diversity, the more the focus on flexibility. In 2002, I ended my book on flexibility by noting that if EU member states are not in agreement on the objectives of European integration, then the debate on a hard core will emerge again. And here we are.

The truth is that core Europe is like a nuclear weapon: you can threaten with it, but not use it. All the elements and rules of flexibility are already in the treaties. If, and this is the big question, the EU member states truly want to deepen European integration, the answer is not a core outside, but enhanced co-operation inside the EU.

I demokratiska samhällen har populismen många ansikten – fula, vackra och någonting däremellan. Utan populism har vi inte demokrati, men samtidigt är det just populismen som hotar hela vårt demokratiska samhälle.

Vi uppfattar ofta populism som något negativt. Alla politiker är dock populister på ett eller annat sätt. För att bli invald måste man kunna uttrycka samhällerliga problem och lösningar på ett förståeligt sätt. Man måste kunna vädja till känslor, visa att man är på samma sida som väljaren.

I världen i dag ser vi en ökande mängd populistiska rörelser i västerländska demokratier. Det är omöjligt att dra likhetstecken mellan rörelserna, men visst har de vissa gemensamma drag: en karismatisk ledare och ett budskap mot den regerande eliten. ”Vi är folket”, utropar populister från både vänster- och högerkant.

Historikern Neil Ferguson har noterat att populismen ofta dyker ofta då följande fem ingredienser serveras: invandring, växande inkomstskillnader, en bild av korrumperade beslutsfattare, en finanskris och en demagog. Under de senaste tio åren har alla fem varit på menyn  i Europa och USA.

Den stora frågan är hur man kan hantera populism?  Här finns det tyvärr inte ett standardrecept. Sverigedemokraterna är inte sannfinländare. Grekiska Syriza är inte franska Front National. Brittiska Ukip är inte holländska  Frihetspartiet. Det finns bara en Donald Trump.

En finländsk politiker kan inte ge råd åt en svensk kollega om eventuellt samarbete med Sverigedemokraterna. Jag kan bara ge exempel på vad vi gjorde här på andra sidan av Östersjön. Sannfinländarna klarade sig bra i valen 2011, men ville inte ta regeringsansvar på grund av den pågående euro-krisen.

Fyra år senare fanns det inget val. Sannfinländarna hade återigen gjort ett bra valresultat på knappa 18 procent och togs med i regeringen tillsammans med Center- och Samlingspartiet.

Vad har hänt under två år? Sannfinländarnas populari-tet har halverats. Orsaken är logisk. Partiet hade tre val-löften: ett klart nej till besparingar, inget stöd till Grekland och stopp på invandringen.

Vad hände? Enorma besparingar, Greklands tredje stödpaket och den största invandrarvågen sedan andra världskriget.

Med makt kommer ansvar, och det är sällan populärt. Man kan väl säga att vi omfamnade populismen. Populistiska rörelser blir dock farliga då de börjar hota demokratin genom att till exempel trotsa rättsstaten, inskränka mänskliga rättigheter eller hota pressfriheten.

Dessa illiberala tendenser ser vi bland flera rörelser, och även regeringar, i Europa och USA. Att omfamna populister lyckas ibland, men inte alltid.

I have always felt the way we  measure the wealth of nations is old-fashioned. The notion of Gross Domestic Product (GDP) was all good and well during the industrialisation of the 1900s, but in the new millennium it focuses on the wrong metrics.

That’s why I was very excited to meet the Minister of Happiness of the United Arab Emirates (UAE), Ohood Bint Khalfan Al Roumi. She and I discussed the wellbeing of nations.

Naturally it’s difficult to measure the happiness of a nation or what a country should do in order to boost it. The feeling of happiness is personal and by definition subjective. We get satisfaction from different things.

The Greek philosopher Aristotle was correct in pointing out that happiness depends on ourselves more than anyone else. The US Constitution talks about “life, liberty, and the pursuit of happiness.” The point here is that government does not secure happiness; rather it provides the conditions under which an individual can pursue his or her dreams.

Bhutan was the first country to start thinking about measurements beyond GDP. In 1972 they established the four pillars of Gross National Happiness (GNH): sustainable development, preservation and promotion of cultural values, conservation of nature, and establishment of good governance.

A World Happiness Report has been published since 2012. It argues that happiness is a better measure of human welfare than income, poverty, education, health, and good government measured separately.

Perhaps, but how do you measure it? The annual World Happiness Index provides a partial answer.

It ranks 157 countries, based on six factors: GDP, life expectancy, generosity, social support, freedom, and corruption. The top ten happiest countries are Denmark, Switzerland, Iceland, Norway, Finland, Canada, The Netherlands, New Zealand, Australia, and Sweden. The unhappiest countries are Burundi, Syria, Togo, and Afghanistan.

This list shows that we cannot exclude economic welfare and basic needs as foundations of a happy nation. The top ten countries are not only rich, but they can be considered to be modern welfare states with a relatively equal distribution of income. The bottom four have been, or are, plagued by inequality, war, and poverty.

We are fortunate to live in a time where war, famine, and disease do not kill the majority of the world’s population like they used to. This is not to deny that all three still exist and cause death. But governments are freer to focus on other aspects of the well-being of their citizens.

Governments or ministers do not create individual happiness, but they can focus on at least five things that create the right conditions for individuals to thrive: security, health care, education, equality, and infrastructure.

It is important that countries start to look beyond the economy for happiness and well-being. Cynics might scold the idea of a Minister of Happiness, but I think the UAE has got it right.

Currently the UAE ranks number 28 in the World Happiness Index, which is the best score in the region. I predict they will climb the ladder fast. If you do not believe me take a direct Finnair flight to Dubai, and check it out for yourself.