I have a problem! And if you are anything like me, so do you. You read less and less books, and surf more and more on social media and the Internet.

Take our bookshelves at home. I am proud of our over 4,000 books. No, I have not read all of them, but certainly a majority.

I try to keep up with modern literature of many different genres, much like I enjoy reading classics, novels, history, philosophy, sport, biographies, international relations, and science.

I am still able to keep up a pace of approximately one book every two weeks, but I feel that this is not enough. I crave for more. Many of the books that I read give me food for thought for this column, and if you fly Finnair regularly you will have seen references to them.

But, here is the thing. My reading is becoming more sporadic. I spend too much time surfing around on my iPad and smartphone. I click from subject to subject, check my Twitter, Instagram, Facebook, and Snapchat. Not to speak of my e-mail and text messages.

Modern communication channels are training my brain to read a paragraph or two and then move on to the next thing. Just clicking away. While writing this column I was texting with a friend and checked my social medias at least five times.

Neuroscientists have explained this phenomenon. We learn something new quickly and get a dopamine rush from it. A study with rats show that they prefer a dopamine fix over food and sex. We humans get the rush from e-mails and social media. Scary, but true.

Interestingly enough, studies show that surfing the web makes you more tired than intensive deep reading. Focusing hard for an hour is good for you and lack of time is just a poor excuse for not reading.

Essayist Charles Chu has calculated that we read about 400 words per minute. According to Chu it would take 420 hours to read about 200 books. That is a tad over one hour per day. Now I spend at least one hour exercising a day. And I probably spend more than that on social media or watching TV.

So, how about if we do something about it, together? I will try to implement a 1+1+1 hour rule for myself. That is, I will try to set aside one hour for reading books, one hour for exercising, and one hour for surfing social media per day.

My experiment begins on the first of September and ends exactly one year later. I will keep careful track of what I read and my aim will be to read 100 books. I have had an exercise journal since 2007, so nothing new there. Regulating social media might be a bit more difficult, but I will try.

Feel free to join me. I will post an update once a month on facebook.com/alexanderstubb and wrap it all up in a column a year from now.

Happy reading, happy exercising, and happy surfing.

Du vet den där känslan när någonting nytt börjar. Det är spännande. Lite fjärilar i magen. Adrenalin i blodet. Energinivåerna stiger. Man känner sig sådär nykär. Allt är nytt och härligt.

Den känslan har jag haft denna vecka. Efter 13 år som både EU-parlamentariker och minister började jag som Europeiska investeringsbankens (EIB) vicepresident i måndags.

Jo, jo jag vet att ett hopp från politiker till bankir inte låter värst sexigt, men jag tycker att det är det. Dessutom är Luxemburg en fin stad, och nu talar jag inte bara om cykelrutter.

EIB hör till en av världens bästa hemligheter inom den internationella finansvärlden. Alla känner till IMF, Europeiska centralbanken eller Världsbanken, men få vet att EIB är inte bara EU:s bank utan världens största multilaterala bank.

EIB grundades 1958. Banken ägs av EU:s 28 medlemsländer. Balansen (assets) är 600 miljarder euro och finansieringen kring 80 miljarder euro årligen. Byråer finns det i 40 länder och aktivitet i över 140 länder.

EIB brukar kallas för de goda nyheternas bank. Varför? Därför att banken fokuserar på att ge lån åt projekt i både den offentliga och privata sektorn. EIB prioriterar projekt som hjälper små och medelstora företag, klimat och miljö, innovationer och infrastruktur.

Det är inte fråga om små projekt. Av ungefär 650 projekt är medellånen 100 miljoner euro. Visst finns det mindre lån, men ofta är det fråga om större belopp. Tanken är att EIB lånar ut en tredjedel och att resten kommer från annat håll.

Sverige har också utnyttjat EIB. I till exempel klimatfågor har svenska företag och myndigheter fått över 3 miljarder i lån under åren 2012–2017. Bland annat Castellum och Vasakronan fick respektive 75 och 200 miljoner euro för att bygga nya energivänliga hus.

Största delen av lånen, hela 90 procent, delas ut inom EUländer. Resten hamnar utanför EU. EIB har till exempel en viktig roll i att bekämpa asylkrisen eller hjälpa med större infrastrukturprojekt i östra grannländer.

Det blir saker som jag känner till från förut – EU-institutioner har en dynamik jag blivit van vid under årens lopp. Samtidigt blir det mycket nytt: projekt, risker, finansiering och transaktioner. En nyfiken hjärna njuter av att lära sig nya saker.

Men, vad gör en glamourös bankir under sin första arbetsdag? Söker sig naturligvis till Ikea för skaffa allt det som en ny lägenhet behöver. I andan av varornas fria rörlighet så gör jag mina uppköp på andra sidan av gränsen, i Belgien.

I remember hearing a lot of moaning about how bad I was as a kid, overly energetic and often up to mischief. It was not far from the truth, but my Dad always defended me. “Don’t worry, people always complain about today’s youths, it was like that even in Ancient Greece,” he said, calling me by my nickname, which was Tico.

He was right, of course. Socrates, Aristotle, and Plato were masters at teaching the young. They felt nothing could be nobler than getting youngsters to grapple with life’s big questions. That meant challenging tradition and authority. Now, I was no philosopher back then and probably challenged the wrong things, but my Dad’s advice stuck.

These days I still hear adults complaining about young people – they spend too much time on their smart phones or computers, don’t get outdoors enough, read fewer books than previous generations, and neither respect tradition nor behave in a respectful manner.

I think that’s all rubbish. Today’s youths are great! Much smarter, more polite, and better informed and well rounded than we ever were. Anyone who claims the opposite has either a selective or overly nostalgic memory of the past. We simply did not have what the Millennials have. Just stop for a second and think about it.

Getting information used tobe difficult and time-consuming, now everything is available online. The projects that kids do in school are nothing short of impressive. Most Millennials speak more languages than we do. When they leave home they will have seen more of the world, either through physical travel or virtual observation, than we ever did.

Technology has already transformed the way in which we interact with one another. Games such as Wordfeud connect grandparents and grandchildren across continents. Social media from Snapchat to Instagram allow users to share everyday life with friends and family. A plethora of visual communication apps from Facetime to Skype offer great ways to stay in touch.

Most importantly today’s youths are much more tolerant than we were. They respect difference, whether it is racial, sexual, or cultural. Their world is simply much more diverse than ours was, which is also reflected in the manner in which they behave toward their elders.

Every generation is smarter than the previous one. It’s what makes the world tick. Some call it evolution, I call it life. That’s how it is supposed to be. Nothing beats the feeling of your own children outsmarting you. For me, it happens daily, and I’m proud of it.

Frankrike och Tyskland har alltid varit stommen för europeisk integration. Utan dem skulle EU inte finnas. Det var ju på grund av deras krigande som hela unionen startades i början av 1950-talet.

Frankrikes utrikesminister Robert Schuman skrev en deklaration som ledde till kol- och stålunionen år 1952. Förbundskansler Konrad Adenauer ville vara säker på att Tyskland aldrig mer skulle kriga med Frankrike.

Alltid när Frankrike och Tyskland har varit ense om någon­ting så har det gemensamma projektet drivits vidare. Så blev det med den europeiska gemenskapen 1957 och tullunionen 1958. När någondera säger nej, så händer inget. President Charles de Gaulle satte stopp för majoritetsbeslut i slutet på 1960-talet.

Den fransk-tyska motorn var som starkast efter det kalla kriget. President François Mitterand accepterade Tysklands återförening när förbundskansler Helmut Kohl godkände den gemensamma valutan euron.

Efter Maastrichtavtalet 1992 har det varit kyligare mellan EU:s två största länder. Ledarna har inte kommit överens: inte Kohl med president Chirac, inte förbunds­kansler Merkel med presidenterna Sarkozy eller Holland.

Men på sistone har det vänt. Detta fick vi bevittna i en gemensam presskonferens mellan president Emmanuel Macron och förbundskansler Angela Merkel vid toppmötet under midsommaren. Den alstrade värme – en ny start.

Efter brexit och valet av Donald Trump har situatio­nen i EU förändrats. Tysk­land kan inte längre samar­beta med Storbritannien i EU eller lita på att den nya amerikanska administra­tionen stöder integrations­processen.

I och med att den anglo­saxiska världen frivilligt marginaliserar sig från världspolitiken ger det en möjlighet för EU att ta en allt mer central roll. Till detta behövs både Frankrike och Tyskland. EU:s institutioner – kommissionen, parlamentet och rådet – har inte kapacitet att ta ledningen.

Det finns tre områden där vi kommer att se framsteg.

Det första gäller euron. Macron vill fördjupa euroområ­dets samarbete – han driver bland annat frågan om en gemensam finansminister och budget för euroländerna. Merkel är beredd att i viss mån ge efter om Frankrike gör strukturella förändringar på hemmaplan.

För det andra kommer EU att fördjupa försvarssamarbetet. Detta är möjligt bara genom ett fransk-tyskt samarbete. Här lönar det sig för Sverige och Finland att hänga med. Som länder som står utanför Nato gynnas vi av allt som görs inom EU.

För det tredje kommer vi att se mera sammarbete i asyl­frågor. EU länderna måste dela på bördan. Frankrike och Tyskland betalar inte stöd till öst- och centraleuropeiska länder som inte vill ta emot asylsökande.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men just nu behöver vi fransk-tyskt samarbete mera en någonsing. Merkel och Macron är EU:s nygamla motor.

Democracy is a funny old thing, never short of surprises. Who would have thought four weeks ago that a potential Conservative landslide would turn into a hung parliament? Then again, who would have thought 12 months ago that presidents Trump and Macron would be preoccupied with Brexit?

For the UK, things have gone from bad to worse. If the aim of Prime Minister Theresa May was to strengthen her weak negotiating hand on Brexit, Thursday’s parliamentary elections did exactly the opposite — and then some. In politics, bluster can easily turn to whimper.

For the Remainers, the poll result leaves a glimmer of hope. At least a hard Brexit — a full detachment from the customs union and the single market — seems less likely. All talk about how “no deal is better than a bad deal” can now be thrown into the dustbin of misplaced soundbites.

European capitals are perplexed, but there is no reason for shadenfreude. The negotiations will be immensely complicated even without the political chaos in Westminster. The best thing to do in such a situation is to remain calm — take a deep breath and count to 10. The implications of Brexit on both sides of the channel will be significant. Rushing the process will make things worse.

Having said this, I am aware that the clock is ticking. The invocation of Article 50 means that Brexit should take place by the end of March 2019, a couple of months before European elections. It will be difficult to stop the clock when the negotiations have barely started.

The EU’s chief Brexit negotiator, Michel Barnier, is correct in saying that the EU is ready to begin whenever the UK is ready. The Union could take it a step further and call for a timeout. Will a coalition between the Conservatives and Northern Ireland’s rightwing Democratic Unionist party last? If we begin negotiations on 19 June, will we truly know who we are dealing with?

There is talk about a new election. What then? Yet another new negotiating mandate from a new government? Brexit was self-inflicted, we do not need to make things worse from the outside. Give the UK time to sort itself out. If Britain is ready, the EU will be ready.

It might be tempting to start the negotiations with technicalities, but that will be difficult before the big issues of jurisdiction, free movement and customs union are sorted out. Having negotiated EU agreements as a civil servant and a politician, I know from experience that it does not work.

As an avid anglophile I look at the last 12 months in dismay. Both the UK and the US are in the process of marginalising themselves from world politics. As a francophone I am hopeful; the election of Emmanuel Macron spells reform in a country that desperately needs it. As a Europeanist I see an opportunity to deepen integration and to take more responsibility both inside and outside the Union.

If this year has taught supporters of liberal democracy anything, it is that our system of governance is full of surprises and no matter how much we talk about stability, instability is often the norm rather than the exception. The good news is that at the end of the day democracy will find a solution, whether it means Brexit or not.

De senaste åren har inte varit lätta för den Europeiska unionen. Allt började med kriget i Georgien och finanskrisen 2008. Det blev kaos på marknaderna, EU-ländernas ekonomier dök, skuldbördan växte och arbetslösheten steg. Osäkerheten spreds och euron och flera av dess länder hamnade i kris.

Domedagsprofeterna – speciellt ekonomer som inte förstår sig på politik, populister som inte förstår sig på ekonomi och journalister som bygger sin professionella existens på antalet klick på sensationspräglade rubriker – förutspådde att euron och hela unionen skulle kollapsa.

Den arabiska våren startade 2010. Den gav oss hopp om demokratisk transition, men orsakade samtidigt osäkerhet. Rysslands aggressiva agerande i EU:s grannländer fortsatte och kulminerade i annekteringen av Krimhalvön och destabiliserandet av Ukraina år 2014.

När krishanteringen av euron var på slutrakan året efter startade EU-historiens största asylkris. Över 1,5 miljoner asylsökande på ett år testade unionens och Schengensystemets kapacitet. Populismen växte. Ett år senare röstade Storbritannien sig ut ur unionen och USA sig ut ur världen. Internationella regler och institutioner ifrågasattes.

Mången liberal internationalist var beredd att ge upp hoppet. Visst har det varit tungt, men samtidigt har liberala demokratier, marknadsekonomier och EU bevisat sin kapacitet att hantera svåra kriser. I år finns det till och med orsak till optimism.

Parlamentsvalet i Holland och presidentvalet i Frankrike har tolkats som en vinst för den moderata centern och förlust för extremister från vänster och höger. De kommande valen i Storbritannien, Frankrike och Tyskland tycks peka åt samma håll.

EU:s ekonomier mår bättre. Strukturella förändringar biter. I år ser vi tillväxt i alla EU-länder. Sysselsättningssiffrorna pekar uppåt. Euron är stabil och krismekanismerna fungerar. Jag påstår inte att situationen är optimal, men mycket bättre.

Asylkrisen är inte över, och under sommaren kommer vi återigen att se högre invandringssiffror. Samtidigt är krisen inte lika akut som den var 2015–16. EU-länderna förstår, dock motvilligt, att gemensamma problem kräver gemensamma lösningar.

Brexit och valet av Donald Trump blev en väckarklocka för EU:s ledare. Livet var mycket lättare när man kunde skylla på Storbritannien och vara säker på att USA ger sitt stöd. Nu måste EU helt enkelt bli fullvuxet. Angela Merkel har rätt då hon konstaterar att det är dags för EU att ta mera ansvar.

EU-kommissionen har läst situationen rätt. Under de senaste veckorna har kommissionen publicerat dokument om EU:s framtid, globalisering, ett mera socialt Europa och försvarspolitik.

Men EU:s institutioner och ledare måste förstå att även om det finns orsak för optimism just nu, så kan allt vända mycket snabbt, precis som det gjorde år 2008. EU är en krishanteringsorganisation som löser kris efter kris. De senaste åren har varit svåra, men unionen har visat sin kapacitet att lösa problem. Just nu kan vi pusta ut, men i ingen vet hur det kommer att se ut i morgon.

I just spent 10 days in San Francisco, Silicon Valley and Los Angeles, where I met visionary entrepreneurs and visited Facebook, Google, Apple and Tesla. I am also a wanna-betech-savy-middle-aged-man who reads up on this stuff on a regular basis.

Much has been written about the impact of the fourth industrial revolution — digitalisation, robotisation, artificial intelligence, the internet of things and 3D printing — on modern society.Little has been said about the capacity of democracies or other forms of government to absorb thischange.

The first industrial revolution gave us Marxism. The impact of the fourth industrial revolution will be many times greater. The internet and telecommunication revolutions were peanuts incomparison.

The pace of change is faster than ever. My teenage children do not remember a time before smartphones; their children will go to school in a vehicle without a driver. Things that you had to buy in the 1990s — a camera, stereo, games, watch, CDs or TV — are all on your smartphone. Soon that phone will be ousted by spectacles that bring you both virtual and augmented reality.

Robots are replacing muscle. Factories are becoming automated. So is intelligence. I do not have to ask my wife every time I do not understand something — Amazon’s Alexa will help me out. Machines solve complex tasks. Algorithms take care of mundane administrative jobs, do the analysis of markets and roam through thousands of pages of case law. Goodbye secretaries, market analysts and lawyers?

Even newsfeeds are created with the help of AI. Before politicians cheer at the prospect of aworld without journalists, they should remember that algorithms will soon be better at legislation than they are. How about letting an algorithm decide the optimal Brexit deal? Then we will know whether “No deal is better than a bad deal”. Well, perhaps not quite yet.

There will be no lack of ethical questions once homo sapiens begin to become a hybrid between man and machine. The prospect of a 150-year life is not far off. What will that do to school, work,pensions and our understanding of death?

I am all for free enterprise, but I do believe that we must create an ethical code for the fourth industrial revolution. Much as nation states have constitutions and laws, we need rules for the basis on which we advance technology. I vote for good, rather than evil algorithms.

The transition will be disruptive. Are politicians and legislators ready for this disruption? I think not. Studies claim that approximately half of current jobs will be lost in the next 15 years. How will democratic politics manage the transition? A basic income might help, but that will not be easy with a declining tax base caused by e-commerce and a more circular economy.

Big data and AI will be used by politicians to win elections. Will this be a victory for the demagogues or the mainstream? That will depend on who codes the algorithms. Elected politicians are often from an older generation which is not necessarily up to par on the latest technological megatrends. At least we are not yet at a stage where a social-media-empowered animated figure is in a run-off with a human.

International and national institutions are hopelessly slow and bureaucratic. It takes 10 to 15 years to frame a trade agreement; in the world of e-commerce this is more than a lifetime. Perhaps it is time to think seriously about an e-EU or e-WTO to tackle trade.

There are two ways to approach this revolution. Tech optimists argue that when old jobs vanish, new ones emerge. Productivity and transparency increases, money is saved and tasks are performed more efficiently. Human beings live longer, healthier lives. Basic needs are taken care of. We have more time to pursue happiness.

Tech pessimists point to the danger of technology taking over our lives. Opportunities to use and abuse power are plenty. The manipulation of algorithms, intrusions on privacy or cyberwarfare are but a few examples of problems raised. The future of mankind is at stake.

The truth probably lies somewhere between the two visions. The opportunities are as real as the threats. No matter how far we take robots, machine learning or AI, there are two things that technology will not be able to replace: empathy and human touch. I know scientists are working on this, but we are still far off.

We tend to overestimate short-term change, but underestimate long-term transformation. Be this as it may, politicians must understand that the fourth industrial revolution will transform democracy, society and mankind in the not so distantfuture.

Det tog inte länge. Brexitförhandlingarna har inte ens kommit igång ordentligt.

Förolämpningarna flyger redan över den Engelskakanalen, från Bryssel till London och tillbaka. Paris och Berlin kör tufft språk om den kommande skiljsmässan.

Premiärminster Theresa May berättar att hon kan vara en ”bloody difficult woman”, lite som Margaret Thatcher. Hon satte ju handväskan på bordet och krävde pengarna tillbaka.

Enligt Theresa May är det bättre att bli utan en ”deal” än att nå ett dåligt resultat.

Kommissionsordförande Jean-Calude Juncker påstås efter en middag i Downing Street ha sagt att britterna inte har en aning om hur svåra brexitförhandlingarna kommer att bli.

För att lägga sten på bördan konstaterade han sedan att engelskan kommer att tappa betydelse i EU-sammanhang.

Sensationsblaskorna i Storbritannien bygger upp förhandlingarna till ett nytt världskrig. Överdrifter och lögner, alternativa fakta.

Det verkar som om folkomröstningsdebatten har överförts till brexitförhandlingarna. Det är i och för sig logiskt. Den största delen av den gula pressen har alltid varit emot britternas medlemskap i EU.

Retoriken i EU-förhandlingar kan vara tuff, men det är oroväckande att språkbruket redan är på gränsen till det odiplomatiska. Visserligen har Storbritannien val om en månad, och därför vill statsminister May visa var skåpet står, men det är onödigt att sätta eld på lågorna.

Basen till att ett land lämnar EU hittas i EU-fördragets artikel 50. Den är skriven på ett sätt att ingen någonsin skulle vilja använda den. Det behövs egentligen bara två beslut: ett datum och en prislapp. Resten är altruism från EU och dess medlemsländer.

Mot denna bakgrund är det egentligen ganska ofattbart att premiärminister Theresa May talar om att ingen ”deal” är ett alternativ. Nej, det är det inte. Utan övergångsavtal och ett nytt handelsavtal skulle kostnaderna av brexit bli enorma.

Lika ofattbart är det att vi från EU:s sida skulle vilja straffa britterna. Visst är det viktigt att ett land utanför unionen inte har samma fördelar som ett medlemsland, men lika viktigt är det att vi fortsättningsvis har ett bra förhållande med Storbritannien.

Ibland känns det som om brexitförhandlingarn äger rum i en stor sandlåda. Lekkamraterna slåss. Visst är det mycket teater i det hela, men kanske det vore dags att ta ett djupt andetag och bete sig som fullvuxna.

I slutändan medför brexit ett stort minus för både Storbritannien och EU. Frågan är bara hur stort minustecknet blir.

Vid detta skede av förhandlingarna skulle det vara nyttigt att varva ned förväntingarna och retoriken. I slutändan blir det ändå en deal. Om hur dålig dealen blir, och detta gäller på båda sidorna av kanalen.

Do you belong to the category of folks who think that today’s youth are wasting their time on smartphones, tablets, and computers? Think again. Today’s gadgets are tomorrow’s livelihoods. Digital natives will rule the world, and you should be learning from them.

Tradition has it that experience rules. Elders tell youngsters how the world is run, they lead by way of example because they have experience.

There is nothing wrong with that. I have learned a lot from my parents, older friends, and senior colleagues. I have had mentors in the academic world, in the civil service, and in politics. I have listened, observed, and learned.

For many decades work places created mentorships whereby an older colleague would teach a youngster the tricks of the trade. Career paths were drawn, networks were created, and solutions were discussed.

In the 1990s Jack Welch, former CEO of General Electric, popularised the notion of reverse mentorship. He felt that the internet world was advancing so fast that he was falling behind. As such, he started up a programme where young employees would teach older col-leagues about the wonders of information technology.

The notion of reverse mentorship is spreading fast. My generation is realising that it is not enough to be on social media, download key apps, and use the latest gadgets. You have to know more in order to stay in the game.

Reverse mentoring is not always easy, as it breaks with tradition and requires flexibility and compromise from both sides. In order for reverse mentorship to work you need three things.

First, you have to let go of your ego, and be willing to learn from someone with substantially less life experience. Forget prejudice, be humble, and open your inquisitive mind.

Second, define your expectations and discuss what you want to achieve. If your aim is to learn basic use of information technology, then say so. If you want to go further, talk about it. Mentorship is a two-way street. And both of you will likely end up learning something new.

Third, trust each other. You must be able to step outside your comfort zone and trust that you do not become a joke around the office coffee table. And just to prove this point, I wrote about writing this column on Twitter and was immediately connected to a group of young Millennial Board mentors who gave excellent comments on my original draft on Facebook.

There are many benefits to reverse mentorship. It brings older and younger generations together in the workplace. It breeds new leaders. And it disrupts old, often inefficient, traditions. It is a win-win set-up where everyone learns something new.

I have always had younger advisers. They have taught me a lot over the years and I hope I have been able to show them a trick or two. Nowadays my best tutors are at home. The things a 15- and 13-year-old can teach you about the world never ceases to amaze me.

I början av 1990-talet förväntade sig många att den ideologiska kampen mellan demokratier och auktoritära regimer skulle vara över. Alla världens cirka 200 nationalstater skulle omfamna frihet och demokrati.

Det såg bra ut. Inom några år hade över hälften av världens länder blivit mer eller mindre demokratiska. USA ledde den fria världen och Europa återförenades. Öst skakade hand med väst.

Det antogs att demokrati automatiskt skulle leda till mer frihet, mänskliga rättigheter och välfärd. Få förväntade sig att väljare frivilligt skulle stödja ledare och partier som ville centralisera makt, bygga murar eller vända ryggen åt globaliseringen.

Tre demokratiska val inom loppet av ett år ändrade mångt och mycket: brexit, Donald Trump och folkomröstningen i Turkiet. Först vände britterna ryggen åt EU. Sedan vände amerikanerna ryggen åt världen. Och till sist vände  Turkiet ryggen åt representativ demokrati.

Dessa val har fått många kommentatorer att vända  ryggen åt demokrati. Reaktionen är förståelig, men kortsynt. Demokrati ger inte alltid resultat som vi förväntar oss, den överraskar ofta. Hela tanken är ju att val ger väljare en möjlighet att ändra på linje och ledare.

Problemet uppstår då demokratiskt valda ledare börjar begränsa konstitutionella friheter. För att undvika detta har största delen av demokratierna inbyggda maktfördelningar som garanterar att majoriteten inte kan kränka minoriteten, eller tvärtom.

Storbritannien och USA bevisar att demokratin och maktfördelningen fungerar.

Nyvalet efter brexit ger en möjlighet för brittiska väljare att uttrycka sin vilja om en framtid utanför EU. Donald Trumps mest radikala förslag om begränsad invandring har blivit stoppade i domstolen.

I Turkiet är situationen mer komplicerad. President Recep Tayyip Erdogans maktbefogenheter blir så starka att de inte passar in i traditionella demokratikoncept. Mycket beror på vad han gör med den nyvunna makten. Valet påverkar också  Turkiets  relation med EU.

Inom de kommande månaderna håller tre stora EU-länder val. Frankrike väljer president. Storbritannien och Tyskland håller parlamentsval.

Det talas mycket om att valen är historiskt viktiga. Själv tycker jag att alla val är viktiga. Jag hoppas att liberala internationalister vinner i alla val. På sistone har det inte blivit så, men som demokrat accepterar jag detta.

Demokrati har mer att göra med frihet än stabilitet. Därför bör vi alltid komma ihåg Winston Churchills legendariska visdom: ”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra”.

Han hade lika rätt som filosofen Bertrand Russel, som noterade att:

”Demokrati är den process genom vilken människor väljer den som ska få skulden.”