I början av 1990-talet förväntade sig många att den ideologiska kampen mellan demokratier och auktoritära regimer skulle vara över. Alla världens cirka 200 nationalstater skulle omfamna frihet och demokrati.

Det såg bra ut. Inom några år hade över hälften av världens länder blivit mer eller mindre demokratiska. USA ledde den fria världen och Europa återförenades. Öst skakade hand med väst.

Det antogs att demokrati automatiskt skulle leda till mer frihet, mänskliga rättigheter och välfärd. Få förväntade sig att väljare frivilligt skulle stödja ledare och partier som ville centralisera makt, bygga murar eller vända ryggen åt globaliseringen.

Tre demokratiska val inom loppet av ett år ändrade mångt och mycket: brexit, Donald Trump och folkomröstningen i Turkiet. Först vände britterna ryggen åt EU. Sedan vände amerikanerna ryggen åt världen. Och till sist vände  Turkiet ryggen åt representativ demokrati.

Dessa val har fått många kommentatorer att vända  ryggen åt demokrati. Reaktionen är förståelig, men kortsynt. Demokrati ger inte alltid resultat som vi förväntar oss, den överraskar ofta. Hela tanken är ju att val ger väljare en möjlighet att ändra på linje och ledare.

Problemet uppstår då demokratiskt valda ledare börjar begränsa konstitutionella friheter. För att undvika detta har största delen av demokratierna inbyggda maktfördelningar som garanterar att majoriteten inte kan kränka minoriteten, eller tvärtom.

Storbritannien och USA bevisar att demokratin och maktfördelningen fungerar.

Nyvalet efter brexit ger en möjlighet för brittiska väljare att uttrycka sin vilja om en framtid utanför EU. Donald Trumps mest radikala förslag om begränsad invandring har blivit stoppade i domstolen.

I Turkiet är situationen mer komplicerad. President Recep Tayyip Erdogans maktbefogenheter blir så starka att de inte passar in i traditionella demokratikoncept. Mycket beror på vad han gör med den nyvunna makten. Valet påverkar också  Turkiets  relation med EU.

Inom de kommande månaderna håller tre stora EU-länder val. Frankrike väljer president. Storbritannien och Tyskland håller parlamentsval.

Det talas mycket om att valen är historiskt viktiga. Själv tycker jag att alla val är viktiga. Jag hoppas att liberala internationalister vinner i alla val. På sistone har det inte blivit så, men som demokrat accepterar jag detta.

Demokrati har mer att göra med frihet än stabilitet. Därför bör vi alltid komma ihåg Winston Churchills legendariska visdom: ”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra”.

Han hade lika rätt som filosofen Bertrand Russel, som noterade att:

”Demokrati är den process genom vilken människor väljer den som ska få skulden.”

Share on Google+Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Comment

required