Våren är alltid tidig i Washington. Körsbärsträden blommar i början av april. Samtidigt träffas finansministrar och centralbankirer när Internationella valutafonden, IMF, och Världsbanken håller sitt traditionella vårmöte för att diskutera världsekonomin.
I år handlade det om prognoser och flyktingspolitik. IMF:s vårprognos förutspår en global tillväxt på 3,2 procent. Rubriken ”Too Slow For Too Long” sammanfattar tesen. Jag instämmer.
IMF reviderade ned prognosen för 2016 med 0,2 procent och konstaterade att världsekonomin kommer att tillfriskna en aning 2017. Största delen av tillväxten sker i tillväxtmarknader och i utvecklingsländer, men takten är långsammare än tidigare.
Kina och Indien står för tillväxten i Bricländerna. För Brasilien och Ryssland går det sämre. USA växer snabbare än EU, men bägge har tillväxt. För Sverige ser det bra ut. Finlands tillväxt är modest, plus 0,9 procent 2016, men riktningen är den rätta för första gången på länge.
IMF talar ofta om med- och motvind i det ekonomiska läget. Som medvind kan man lyfta fram Europeiska centralbankens penningpolitik, eurons låga värde jämfört med dollarn och råvarornas låga priser. Detta borde hjälpa de europeiska ekonomierna.
Motvind och risker finns det alltid. IMF noterar bland annat en eventuell brexit, geopolitiska spänningar och terrorism som möjliga risker på nedsidan.
IMF:s råd om ekonomisk tillväxt följer klassiska spår: strukturella förändringar och en stimulerande penningpolitik bör kombineras med motståndskraft i det finansiella systemet, speciellt i växande ekonomier.
På Världsbankens möten diskuterades flyktingspolitiken. Många konstaterade att vår inställning till denna härstammar från 1950- talet. Detta betyder att man bygger flyktingsläger, ordnar internationella givarkonferenser och anser att pengar löser problem.
Det går inte att lösa problemen enbart på detta sätt. Vi har cirka 70 miljoner flyktingar i världen. Turkiet har tagit emot cirka 3 miljoner flyktingar under det pågående kriget i Syrien. Av dessa lever 300 000 i flyktingsläger och i olika delar av Turkiet. En knapp miljon av flyktingarna är i skolåldern, men under hälften av dem har en skolplats. Denna ekvation fungerar inte i långa loppet. En svår situation kan bli ännu värre.
Mot denna bakgrund bör vi söka långfristiga lösningar till flyktingskrisen. Samarbetet mellan Turkiet och EU är ett viktigt, dock inte ett perfekt, exempel. Gemensamma utmaningar kräver gemensamma lösningar, även om de alltid inte är optimala.
Slutsatsen är att flyktingskrisen är en viktig del av världsekonomin. Om vi lyckas integrera och sysselsätta flyktingar är påverkan på världsekonomin positiv.
Vårmötet var en nyttig påminnelse om vikten av ett nära samarbete mellan IMF och Världsbanken.
