Förra veckan fick världen bevittna två historiska tal.
I Davos blev Kinas president Xi Jingping en hjälte för alla som förespråkar globalism. Han hävdade att en öppen värld gynnar tillväxt, fri rörlighet, vetenskap, teknologi och civilisation.
Några dagar senare hörde vi det mest nationalistiska invigningstalet någonsin av en amerikansk president. Donald Trump ville stänga gränserna från länder som plundrar USA:s produkter, företag och arbetsplatser. ”Köp amerikanskt, sysselsätt amerikanskt”, röt han.
Om Kinas president och hans amerikanska kollega håller sina löften innebär 2017 ett maktskifte i världspolitiken. Kommunistiska Kina blir ledaren för öppenhet, frihandel, marknadsekonomi och globalism. Kapitalistiska USA vänder sig inåt, driver protektionism, skyddar sin industri och bygger murar. Inte exakt vad man hade förväntat sig.
Kina har nu en möjlighet att ta ledningen, men det sker inte snabbt. Kineserna är ett tålamodigt folk och för dem är 100 år bara en sida i historieboken. Vi har länge talat om Kinas lyft från utvecklingsland till en världsmakt. Sakta men säkert har det skett ekonomiskt och nu även politiskt.
Från Donald Trumps sida är de inte bara fråga om snack, eller vallöften. Han har redan stoppat TTP, ett frihandelsavtal med asiatiska länder. Han vill återförhandla det nordamerikanska frihandelsavtalet, Nafta. Han har hotat Mexiko och Kina med importtullar på 35–45 procent. Och vi vet inte hur det går med TTIP, frihandelsavtalet mellan EU och USA.
I Europa följer vi med hela utvecklingen en aning förlamade. Vi har våra egna utmaningar med brexit, asypolitik och populism. Vi behöver globalism, men samtidigt är vi rädda för allt som det innebär. Vi vet inte riktigt åt vilket håll vi borde vända oss – väst eller öst.
Kinas ekonomiska frammarsch ser vi både som ett hot och en möjlighet. Först flyttades en del av produktionen till Kina. Nu när trenden har vänt köper kinesiska företag upp europeiska. Samtidigt vet vi att utan samarbete kommer vi inte att ha tillväxt i Europa.
Vår transatlantiska allians är baserad på gemensamma värderingar som Donald Trump inte tycks förespråka. Han hyllar inte precis de institutioner som är stommen till vårt samarbete: Nato och EU. Samtidigt flirtar han med Vladimir Putins Ryssland.
Just nu gäller det för Europa att ha tålamod. Vi bör vara realistiska. Världen har förändrats. Den graviterar österut. Vi bör förbereda oss för ett oförutsägbart USA och ett starkare Kina.
Den stora frågan har att göra med retorik och agerande. Menar de båda presidenterna vad de säger? Jag tror på Xi Jingping om han berättar att Kinas femårsplan genererar en årlig tillväxt på 6–7 procent. Men om Donald Trump påstår att allt blir bättre under hans mandat så blir jag en aning skeptisk.
Om Kina står bakom sin internationalistiska vision och USA inte backar från nuläget så kan 2017 överraska positivt. För oss i Europa är det viktigt att vara engagerade. Om vi bara fokuserar på EU:s interna problem blir vi popcorn-ätande åskådare i världspolitiken.
Ilkka Arvola
26.01.2017 11.34För de nordiska ländernas del kan det här leda till, att vi börjar luta mera åt att söka försoning med Ryssland och se snett över Atlanten. Det var väl vad Mr Eric Blair (Orwell) tänkte på när han skriver om den tre-delade världen: Oceania, Eurasia och Eastasia.
Det skulle vara en väldigt besvärlig process.
Vilho Partanen
30.01.2017 10.13Kina, Kina och Kina! I stället av Ryssland som småningom börjar att vara Kinas vassal satad geopolitiskt.
Jouni Pulli
31.01.2017 15.55Det viktigaste enligt min mening som Alex härovan skriver är att vi, alltså EU, måste vara engagerad i världens utveckling. Jag anser att vi alltför mycket har koncentrerat oss på mestadels EU-saker. EU-ledarna måste mycket snabbt inse att vi lever i ett ömsesidigt beroende värld som behärskas av Realpolitik dvs. vissa stater har de facto mer rättigheter än andra, trots alla internationella avtal och folkrättsregler. EU kan bli en stormakt först efter att den kommer att ha ett eget försvar.
Avseende Kina ville jag gärna läsa mer om Alex åsikter avseende det yngre folket och dess åsikter. Jag fått uppfattningen att de yngre där tänker ofta ”China Först”. Om vi sedan försöker tänka på förmågan av Kinas ledning att förändra världen är det bra att komma ihåg att alla ledare där lär ha gått igenom hela partiapparaten och det är inte lätt att agera annorlunda än den stora majoriteten.