Logiken bakom europeisk integration är egentligen ganska enkel. Samarbete inom ett område leder till tryck att integrera på ett annat.

Man börjar med frihandel och flyttar över mot en tullunion och en inre marknad. Därefter blir det en gemensam valuta med monetärpolitik. Efter det blir det behov av att koordinera finanspolitiken.

Normalt framskrider det långsamt, men ibland tar man enorma steg framåt. En ordentlig fördjupning av integrationen kräver alltid en kris. Så blev det i början på 1990-talet när euron föddes. Samma sak hände under finanskrisen, som startade 2008. Då byggde man stommen till en bankunion.

EU har egentligen alltid varit baserat på en kapitalistisk marknadslogik med fri rörlighet, fri handel, strikta konkurrensregler och förbud mot statsstöd. Det har varit mera marknad, mindre stat – även om det säkert finns industriledare som skulle vara av en annan åsikt.

Visst har man hört retorik kring ”Sociala Europa”, med det har varit just det, bara retorik. EU har helt enkelt inte kompetens i frågor som berör välfärdssamhällets basfunktioner. EU-regleringen hjälper till med att baka kakan, nationalstaten har ansvar för att distribuera kakbitarna.

Man ska dock aldrig underskatta medlemsländernas eller EU-kommissionens kapacitet att utnyttja en kris. Det har vi åter fått se under de senaste månaderna. Först slog nationalstaterna till med restriktioner på fri rörlighet av varor, service och människor, samt krav på statsstöd.

Kommissionen förstod situationen och visade flexibilitet. Det var fiffigt. Som så ofta tidigare är det fråga om att ta ett steg bakåt för att sedan ta två steg framåt. Det såg vi på onsdagen då kommissionen föreslog ett kolossalt återhämtningsprogram på hela 750 miljarder euro, med en tredjedel lån och två tredjedelar stöd.

Under de kommande veckorna kommer vi att få se en debatt som är baserad på två missförstånd. Det första är att medlemsländerna räknar hur mycket man betalar in och hur mycket man får ut. Politiskt är det förståeligt, men man behöver inte vara ekonom för att förstå att kommissionens förslag har mera att göra med makroekonomi än med bokföring.

Det andra är att bygga upp spänningen mellan södra och norra Europa. Den frugala fyran med Nederländerna, Österrike, Sverige och Danmark visade vägen. Själv tycker jag att det gäller mer än en ekonomisk debatt på en ganska klassisk höger/vänster-skala.

Det är ju egentligen fråga om både solidaritet och självintresse inom en gemensam marknad, där vi alla är beroende av varandra. Logiken är samma som tidigare, det blir mera integration. Denna gång tror jag dock att det blir mer stat än marknad, ett steg mot ett socialt Europa. Är Sverige emot eller för? Ja, det återstår att se.