Det påstås att en vecka är en lång tid i politiken. Nuförtiden kan man säga att tre veckor är en evighet i livet av en epidemi – tiden det tar att få situationen under kontroll i Kina och kaos i resten av världen, inte minst i Europa.
För tre veckor sedan skrev jag att ”Corona väcker vår irrationalitet”. Och visst har ju dessa oroliga tider visat vår irrationella sida, inte minst med tomma WC-pappershyllor i butikerna. Samtidigt tänker största delen av oss rationellt. Själv tycker jag att Coronaviruset har tre påföljder: personliga, nationella och globala.
På den personliga sidan har vi alla reagerat till osäkerheten på olika sätt. Jag har vänner som blivit helt hysteriska. De fokuserar bara på nyheter kring viruset, och speciellt de negativa. Jag har ocså bekanta som har tagit det lugnt, kanske lite för lugnt. En naturlig motreaktion till hysterin och räddslan.
Själv tycker jag att situationen är alvarlig, men det enda jag kan göra är att följa myndigheternas instruktioner och använda sunt förnuft. Visserligen är ju vi finländare bra på att undvika närkontakt…Guldkanten är familjetid hemma då skolorna är stängda och min fru jobbar på distans.
På den nationella sidan har reaktionerna också varierat. Det är väl lätt att säga att det blev för lite och för sent, men som en före detta beslutsfattare vet jag att varje regering försöker göra det bästa möjliga beslutet baserat på den information som finns.
Det viktigaste är att ha en försörjningsberedskap som tryggar samhällets funktionsförmåga under störningssituationer. Finland har alltid varit bra försäkra basfunktioner som granterar befolkningens levnadsmöjligheter under kriser – t.ex. sjukvård, mat, transport och läkemedel.
Samtidigt verkar det som om staten har gjort en come-back. Marknaden skakar, staten stabiliserar. Det var staten, inte markanden, som förstärktes av terrodåden i USA 2011, finanskrisen 2008, asylkrisen 2015 och Coronaviruset 2020.
Coronaviruset dominerar debatten mellan anti-globalister och globalister. Nationalisterna ser viruset som ett praktexempel på globaliseringens mörka sida. Globalister påminner oss att ett virus inte känner av gränser. Den spanska sjukan dödade över 50 miljoner människor 1918-20, utan globalisering.
Själv ser jag viruset som ett praktexempel på varför vi behöver mera internationellt samarbete. Globala epidemier kräver globala lösningar. Det behövs öppenhet, informationsförmedling och gemensamt agerande. Snabbt.
Visst är det bra att europeiska ledare håller telekonferenser, men samtidigt är det gammalmodigt att göra nationella beslut i otakt, speciellt då man vet att viruset inte förstår nationell politik.
Om tre veckor är situationen återigen en annan. Hurudan? Det vet ingen. Bara en sak är säker: våra känslor kommer att variera från räddsla till samhörighet, från hopp till frustration. Mitt råd? Reflektera, spendera tid med dina närmaste. Det kommer att bli tufft, men vi klarar nog detta. Tillsammans.
