”Ta det lugnt – allt blir bara bättre”

Du kan alltid lämna Di, men Di lämnar aldrig dig. Så kändes det för drygt två år sedan när jag tog en paus från min sexåriga karriär som krönikör i Dagens industri. 

Nu när mitt mandat på Europeiska investeringsbanken, EIB, är slut, och Thomas Östros har tagit över, är det dags att göra comeback. 

Mycket har hänt sedan dess. Storbritannien lämnade EU efter diverse politiska kriser. Beslutet är naturligtvis idiotiskt, men det får vi leva med. 

Att lämna EU är ju lite som att lämna internet. Visst kan man göra det, men det är väl lättare att påverka innehållet online. Nu gäller det att se om Storbritannien håller ihop och hur det framtida förhållandet med EU kommer att se ut. Hur dramatiskt blir det innan man når ett resultat?

Donald Trump har nu varit USA:s president i tre år. Intressanta tider för oss transatlantister. Lätt har det ju inte varit. Stökigt så det räcker. 

Visst är det svårt att förstå vad som har hänt. Den fria världens ledare har blivit – sådär diplomatiskt sagt – lite svår att förutspå. Det är presidentval i november. Vad betyder det för oss i Norden och Europa?

Kina har tagit sin plats som en stormakt. Tillväxten fortsätter, men inte utan utmaningar. USA ser Kina som ett hot. Inte heller EU förhåller sig neutralt. Detta syns i debatten om handel och framtida teknologier.

Nu testas också den centraliserade maktens kapacitet att administrera Hongkong eller det pågående coronaviruset. Välfärd och klimat går hand i hand. Var går toleransgränsen för begränsad frihet och förorenad luft?

Samtidigt som jag åter börjar skriva för Di har jag börjat jobba på en bok. Nej, inte mina memoarer om livets två första kvartal, den publicerades på finska 2017, utan en bok om världspolitiken, på engelska. 

Carl Bildt skrev om oredans tidevarv, jag försöker reda ut denna oreda. I mina krönikor kommer jag att testa teser med er.

Min förenklade hypotes är att vi har flyttat från ideologiernas tidevarv till identitetspolitik. Fascismen dog 1945. Kommunismen dog 1989. Kapitalismen fick en ny form 2008. Och demokratin söker sin form efter 2016. 

Även om teknologisk utveckling har gjort världen mindre, så har vi drivits mot en lokal identitetspolitik som är ideologiskt neutral. I dagens läge är det svårt att hitta skillnader mellan extremerna.

Länder och världsdelar försöker hitta lösningar till tre megatrender: klimat, teknologi och välfärd. Frågan är vilket samhällssystem som lyckas bäst. Blir det Kina, som är centraliserat, auktoritärt och enhälligt? Eller USA, som är decentraliserat, demokratiskt och polariserat? Eller EU, som är decentraliserat, demokratiskt och ofta oredigt?

Inga lätta svar. EU har en stark position i klimatfrågan, inte minst på grund av politisk reglering och finansiering. Kina och USA anses vara teknologins stormakter, men med helt olika agendor. Välfärden berör alla. Även om vi brukar klaga, så vågar jag påstå att Europa har världens bästa livskvalitet.

I mina kolumner kommer jag också att behandla böcker som jag har läst. Det blir diverse tips och analyser från välmående till ledarskap, och från ekonomi till globala trender. 

Men en sak måste man komma ihåg: den dagliga debatten och nyhetsflödet innehåller alltid en massa dramatik. Ta det lugnt. Stanna till. Tänk. Det blir nog bra. Hans Rosling hade rätt, världen blir bättre, dag för dag.

Jag hoppas ni har saknat mig. Jag har längtat efter att få komma tillbaka, inte minst för att jag nu får skriva precis vad jag tänker. 

Det är dags att skapa ordning och reda i Europa och världen, tillsammans. Vi ses och hörs var tredje måndag. Trevligt att vara tillbaka.

Allt det goda har sin tid. Det har varit ett nöje och ett privilegium att skriva kolumner för Di i sex år. Detta blir min sista krönika för tillfället.

När Di:s dåvarande chefredaktör Peter Fellman och Jonas Jonsson, i dag redaktionschef, frågade mig i Almedalen 2011 om jag var intresserad av att vädra tankar på Di:s sidor, var mitt svar ett ivrigt ja. Vem skulle inte vilja skriva för Nordens mest respekterade finanstidning.

Jag hade just blivit utrikeshandelsminister, efter tre år som utrikesminister. Det kändes naturligt att föra fram ett finländskt perspektiv på ekonomi och världspolitik.

Att jag senare blev stats- och finansminister passade bra in i bilden. Visst måste jag ibland vara lite försiktig i hur jag formulerade mina teser, men jag kände aldrig behov av självcensur.

Jag körde på och berättade öppet om hur jag tänkte om saker och ting. Jag skrev varenda kolumn själv … vilket naturligtvis gjorde mina rådgivare skräckslagna. Di:s kompetenta team lyckades alltid redigera min mumintrolls­svenska.

Under årens lopp speglade krönikorna globala mega­trender. I början blev det mycket om finanskrisen, euron och Finlands ekonomi. Efter att det värsta med eurokri­sen var över blev det mera om asylkrisen, ledarskap och digitalisering. Ibland vågade jag mig även på trä­ning och allmänt välmå­ende.

2016 blev en vändpunkt för västvärlden. Brexit och valet av Donald Trump sym­boliserade motsatsen till internationell liberalism. Många av oss var, och är fortfarande, oroliga över den liberala demokratins framtid.

I mina krönikor har jag alltid försvarat liberal demo­krati, marknadsekonomi och globalisering. Autoritära regimer, protektionism och nationalism har historiskt lett till misär.

De nordiska välfärdssamhällena bygger på en ekono­misk modell som stöder sig på företagande, frihandel och konkurrens. Den ekonomiska modellen skulle inte fung­era utan jämställdhet, skolning eller hälsovård.

De nordiska länderna är konstant rankade topp-10 av världens 200 nationalstater. Vi har ofta haft en kapacitet att anpassa och påverka megatrender. I dagens digitalise­rade värld kommer det att vara vik­tigare än någonsin att vi vågar förändra det gamla och pröva det nya.

Ett stort tack till alla mina läsare. Hoppas vi kan hålla uppe kontakten, inte minst via alexander@stubb.eu eller @alexstubb. På återseende.

All good things come to an end at some stage. That is how I felt when Finnair contacted me in October and told me that they are renewing the concept of Blue Wings. Time to get a new roster of columnists.

A curious and open mind is often happy. For me, reading and writing equals happiness. It has been a privilege to write this column for 12 years. It all started in 2005. Since then I have written over 120 stories in this space. Two books have been published based on the texts, and I hope to publish a third one next year.

The basic aim of the column has been to deal with topics that are of interest to international readers visiting Finland and Finnish readers interested in international subjects. The great thing is that I have been able to write about whatever I want, things close to my heart.

Throughout the years of writing I have held various professional posts, which have inevitably influenced the topics. As a member of the European Parliament I wrote about things European. Sometimes I would make fun of European stereotypes; in other columns I would tell French presidents and Italian prime ministers about Finnish cuisine.

When I became a government minister I started writing about how to brand Finland, Finnish architecture, and travelling in Finland.

I also dealt with issues relating to foreign policy. One of my all-time favorites was a column in which I talked about the similarities of child minding and foreign policy. And naturally the idea came from my wife, who should get the credit for many of the ideas I have written about over the years.

As the years went on I moved on to more philosophical subjects, such as the art of being kind, body and mind, artificial intelligence, big data, and even the future of homo sapiens. Many of the columns were based on books that I read over the years.

The good thing with writing a column is that your brain is on constant look-out for topics. That means that you must keep on learning and reading.

But the best thing has been the feedback from you, the readers. Not a week goes by without someone commenting on the column, whether in person or via email or social media. The column has been widely quoted and used as teaching material in schools around Finland, as well as for lectures and speeches on many occasions. There has even been a study written on the columns.

My last column in this magazine makes me both happy and sad. Happy, becauseI firmly believe (and preach) that we all need to do new things, renew ourselves. Sad because I have truly loved writing for Blue Wings. The process of writing has been a source of renewal in and of itself.

So, to all of my readers, reviewers, and commentators over the years, I say thank you and goodbye. This has been a wonderful journey. Let’s keep on reading and writing. And please do stay in touch.

Är sociala medier ett hot mot demokratin? Tidskriften The Economist ställde denna fråga i sitt nummer i början av november. Frågan må vara provokativ, men är samtidigt högst relevant, inte minst ur tre perspektiv.

För det första gäller det global demokrati. Sociala medier har fungerat som en katalysator för demokratiska rörelser omkring i världen.

Arabvåren i början av 2010-talet och Maidanrevolutionen i Ukraina 2013-2014 använde Facebook och Twitter för att mobilisera frihetsrörelser och föra fram budskap.

I början förstod inte auktoritära regimer de sociala mediernas kraft. Det tog dock inte länge för dem att vakna till. Nuförtiden ser man ofta statligt trollande i diverse kriser. Samtidigt används modern teknologi för att lokalisera politiskt motstånd.

För det andra spelar sociala medier en viktig roll i etablerade demokratiska val. Kandidater har en ypperlig möjlighet att föra fram sitt budskap utan de traditionella mediernas filter och tolkningar. Samtidigt kan man debattera direkt med andra kandidater.

Det är dock inte enbart en dans på demokratiska rosor. Val i exempelvis USA och Frankrike har präglats av både interna och externa försök att påverka slutresultatet via sociala medier. Oftast gäller det distribution av felaktig information, eller det som vi kallar för trollande.

För det tredje gäller det informationsflödet. I dagens värld av massiva dataflöden har sociala mediaplatformer som Facebook, Twitter, Youtube och Instagram en viktig roll som filter.

En stor del av nyheterna vi ser kommer ofta via våra olika sociala medier. Vem kontrollerar dessa medier? Eller borde de överhuvudtaget bli kontrollerade? Och om, på vilket sätt? Vem har ansvar? Det finns inte entydiga svar.

Det har varit lätt att använda dessa enorma platformer för att distribuera felaktig information.

Under årens lopp har samhällen byggt juridiska instrument – som exempelvis ärekränkning – som kvalitetskontroll för traditionella medier. Liknande kvalitetskontroller i sociala medier fattas.

Det viktigaste är att vi, som konsumenter av information, lär oss att skilja på vad som är fakta och fiktion. Detta kommer att ta sin tid, inte minst på grund av att vi ofta reagerar snabbt – och emotionellt – på information som vi stöter på.

Jag är inte av den åsikten att sociala medier är ett hot mot demokratin, tvärtom. Samtidigt är det viktigt att förstå hur modern informationsteknologi påverkar våra demokratiska processer. Utan klara spelregler kan demokratin skadas.

Big data is one of those buzzwords that you may have heard mentioned over the past few years. If you are like me, you will have realised that it is important, but you may not have fully understood its meaning.

I have good news.

Writer, comedian, and broadcaster Timandra Harkness’ latest book, Big Data – does size matter? (2016, Bloomsbury), is a great reference for us social scientists who struggle to understand the complex world of data.

The simplest definition of big data can be found on Google, the biggest data collector of all. According to the almighty search-engine, big data is “extremely large data sets that may be analysed computationally to reveal patterns, trends, and associations, especially relating to human behaviour and interactions.”

We all provide big data with almost everything we do. You are most probably reading this on a Finnair flight, which you booked online. Through your mobile phone you will have revealed your preferred seat, favourite food, mode of transport, and travel destination. As you leave the plane you might jump into a taxi, which takes you to your favourite hotel. All registered on the net. You will probably post a picture or tell a story on your favourite social media. All before going for a run and recording it on your health app.

And naturally, you will be listening to your favourite music after watching a movie online, before booking a restaurant which was recommended on Trip Advisor. You can see where I’m going with this.

It’s a bit creepy, but big data knows where you are, where you have been, who your friends are, what makes you angry, who is falling in love with you, your favourite food and so much more. As a matter of fact, big data might just know you better than you know yourself.

Now, big data is, of course, great for business. It makes it easy to collect data and figure out consumer preferences and trends. It is equally great for science. By tracking disease patterns and analysing DNA and gene registers, scientists will be able to find cures.

This is truly exciting, but like any major change, it has its downside – most of which is linked to privacy. Unless you want to isolate yourself from society, it will be very difficult to stop being a provider of big data.

One of the things you can do is to decide what you want to keep private and from whom.

In any case you might want to reflect before the next time you type in your personal details in an online survey. Ask yourself who you are sharing the information with – and why.

Having read Harkness’ book helped me to understand the meaning of big data. I will probably not change my online habits radically, but at least I know what is happening with all the data that I voluntarily share.

Nej men för fan så är det ju, tänkte jag när jag hade läst Andrew McAfees och Erik Brynjolffsons nyaste bok: Machine, Platform, Crowd: Harnessing our Digital Future (Norton, 2017).

Visst hade jag läst deras böcker om den fjärde industriella revolutionen tidigare (digitalisering, artificiell intelligens, robotisering), men detta verk från två MIT-professorer var en fullträff.

Varför? För att den går igenom nuvarande megatrender om teknologiska utvecklingar på ett förståeligt sätt och hjälper läsaren att se vad som bör göras för att hänga med. I mångt och mycket har allting alltid förändrats, men aldrig så snabbt som i dagens läge.

McAffees och Brynjolffsons tes är träffande: människor, företag och samhällen bör förbereda sig för en ny balans mellan hjärnan och maskinen, produkten och plattformen samt individen och gruppen.

För det första måste människan och maskinen jobba tillsammans. Hjärnan behövs inte mera på samma sätt i till exempel marknadsanalyser, redovisning eller andra komplicerade kalkyleringar som algoritmer och datorer klarar av bättre och snabbare. På samma sätt frigörs människor från manuellt arbete som fixas billigare av robotar. Vi flyttar från hjärnan mot maskinen.

För det andra bör företag fundera på sin affärsmodell. Visst behövs produkter och service, men balansen börjar luta över mot plattformar. Musiken är en produkt och Spotify plattformen som distribuerar den. På samma sätt är en skjuts i stan en produkt vars plattform kan vara Uber.

Facebook och Airbnb är plattformar som inte producerar vare sig innehåll eller äger några fastigheter. Är Dagens industri en framtida plattform för nyheter och analys om och av ekonomi för svenskspråkiga läsare?

För det tredje blir informationen allt öppnare. Det är ju inte längre så att individen eller experten sitter på all visdom. Det behövs grupper för att utveckla service och produkter. Teknologin för att göra detta är tillgänglig och det gäller inte bara produktutveckling, utan till exempel operationssystem eller encyklopedier som skrivs online av massor, inte traditionella experter. Från individer till grupper.

Betyder allt detta att vi kan glömma hjärnan, produkten och individen? Absolut inte. Det är bara en fråga om hur du och ditt företag hanterar balansskiftet mot maskiner, plattformar och grupper.

Jag är bara en modest bankir som fattar finansieringsbeslut på basen av expertanalyser från ekonomer, ingenjörer och jurister som stödjer sig på algoritmer, data och komplicerade riskanalyser.

Jag skulle aldrig våga generalisera vad ditt företag borde göra för att hänga med i den teknologiska utvecklingen. Samtidigt vågar jag påstå att om du tror att du kan stödja dig enbart på människans hjärnkapacitet, en bra produkt eller service och ett litet team, så kommer ditt företag inte att existera om tio år.

You know that feeling when you change jobs or careers. Your senses are alert. It all feels new and fresh. You are excited about everything and everybody.

The learning curve is steep. You absorb new information like never before. And at times, you are a bit lost, but slowly you start putting the pieces together.

That is exactly how I have felt over the past two months. After some 20 years in academia, civil service, and international and national politics, I have become a banker. I can’t say if I have gone from bad to worse, but at least it doesn’t feel like it.

Working as Vice President of the European Investment Bank (EIB) has been an exciting change. My training and background is more in political science and international relations rather than economics and finance. Yet the glue that keeps it all together is the European Union (EU). The EIB is the EU’s bank and has been since 1958.

It is perhaps the best kept secret of the EU. I am an EU nerd at best of times, but little did I know that the EIB is the biggest multilateral bank in the world. Bigger than the World Bank (WB) and 10 times bigger than the European Bank of Reconstruction and Development (EBRD).

Over the years I have had the honour to serve in various public capacities. Whenever I have been faced with a new task, it has taken me approximately four months to get acquainted with the job and half a year to feel comfortable. There are no shortcuts. You simply have to roll up your sleeves and get on with it.

I’ve had time to reflect and came up with these three things that I try to keep in mind when I start something new.

First, do not be afraid to ask stupid questions. It is better to try to understand than to pretend that you understand. Don’t nod like a Swede when a Dane is speaking “Scandinavian.” No, we do not understand Danish!

Second, work hard on the basics. If you do not get the foundation, it will be very difficult to build a clear picture of your new tasks ahead. Read, listen, discuss, write, observe. Try to soak in as much as possible. One piece at a time.

Third, be humble. It does not matter what your background is, you are the newcomer. What you have done in the past is useful, but it is in the past. Your new colleagues will have been there for longer and you have to respect that. You could be the best number-cruncher in the world (I am not!), but you have to realise that at the office it is all about human relations and empathy.

A curious mind loves to learn new things. Being the new kid on the block is fun. Even if they involve derivatives, swaps, and complicated acronyms. I want this feeling of excitement to last for as long as possible. And it will.

Jag kommer ihåg då jag för första gången såg president Ronald Reagans ”State of the union”-tal till USA:s kongress. Året var 1986, och jag var utbytesstudent i Daytona Beach, Florida.

Jag var inte precis intresserad av politik. Det var mera idrott, tjejer och blaskig amerikansk öl som gällde.En kväll fastnade jag dock framför Reagans tv-sända tal. Det var fängslande, men samtidigt rätt så skrämmande – amerikanska patriotism med snudd på nationalism.

Därför har jag alltid ställt mig lite skeptiskt till att EU:s kommissionsordförande håller ett årligt ”State of theunion”-tal. Jag är en övertygad EU-anhängare, men har alltid haft lite svårt för EU-patriotism. Som tur är har talen inte utvecklats till amerikansk teater, snarare till en överblick för hur det går för EU.

”What a difference a year makes”, brukar man säga. 2016 höll EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker ett alarmistiskt tal om EU:s existentiella kris efter brexit. Det var deprimerande att lyssna på hur dåligt det gick för EU med nationalism, osäkerhet och populism som hotade hela integrationsprocessen.

I år var det en helt annan ton i Junckers röst. Två år i rad har Europas ekonomiska tillväxt utvecklats snabbare än USA:s. Tillväxten ligger på över 2 procent, arbetslösheten är lägst på nio år och under tre år har det tillkommit åtta miljoner nya jobb i EU, över 235 miljoner europeér är sysselsatta, mera än någonsin tidigare.

EU klarade eurokrisen. Budgetunderskotten har sänkts från i snitt 6,6 procent till 1,6 procent och unionens investeringsplan har redan samlat ihop 225 miljarder euro i investeringar, och mer lär det bli.

Inte att undra på att Jean-Claude Juncker talade om att EU har vind i seglen. Det stämmer. Lika säkert är att nationella politiker inte kommeratt tacka Bryssel för medgången. Som före detta minister förstår jag logiken när en politiker skyller alla bekymmer på EU och hyllar sig själv för framgångarna.

För tillfället går det bra. De värsta mardrömmarna om höger- och vänsterpopulisternas frammarsch i europeiska val förverkligades aldrig. I alla fall inte än. Brexit och Donald Trump fungerade som en väckarklocka för alla som antog att EU och internationellt samarbete är en självklarhet.

EU borde ha en ypperlig möjlighet fördjupa och förstärka samarbetet inom bland annat försvars-, säkerhets-, och asylpolitik. Samma gäller för den inre marknaden, frihandel och finanspolitik. Problemet är att krisen alltid väntar bakom hörnet. Det är jobbigare att göra strukturella förändringar när man kryssari motvind.

I have a problem! And if you are anything like me, so do you. You read less and less books, and surf more and more on social media and the Internet.

Take our bookshelves at home. I am proud of our over 4,000 books. No, I have not read all of them, but certainly a majority.

I try to keep up with modern literature of many different genres, much like I enjoy reading classics, novels, history, philosophy, sport, biographies, international relations, and science.

I am still able to keep up a pace of approximately one book every two weeks, but I feel that this is not enough. I crave for more. Many of the books that I read give me food for thought for this column, and if you fly Finnair regularly you will have seen references to them.

But, here is the thing. My reading is becoming more sporadic. I spend too much time surfing around on my iPad and smartphone. I click from subject to subject, check my Twitter, Instagram, Facebook, and Snapchat. Not to speak of my e-mail and text messages.

Modern communication channels are training my brain to read a paragraph or two and then move on to the next thing. Just clicking away. While writing this column I was texting with a friend and checked my social medias at least five times.

Neuroscientists have explained this phenomenon. We learn something new quickly and get a dopamine rush from it. A study with rats show that they prefer a dopamine fix over food and sex. We humans get the rush from e-mails and social media. Scary, but true.

Interestingly enough, studies show that surfing the web makes you more tired than intensive deep reading. Focusing hard for an hour is good for you and lack of time is just a poor excuse for not reading.

Essayist Charles Chu has calculated that we read about 400 words per minute. According to Chu it would take 420 hours to read about 200 books. That is a tad over one hour per day. Now I spend at least one hour exercising a day. And I probably spend more than that on social media or watching TV.

So, how about if we do something about it, together? I will try to implement a 1+1+1 hour rule for myself. That is, I will try to set aside one hour for reading books, one hour for exercising, and one hour for surfing social media per day.

My experiment begins on the first of September and ends exactly one year later. I will keep careful track of what I read and my aim will be to read 100 books. I have had an exercise journal since 2007, so nothing new there. Regulating social media might be a bit more difficult, but I will try.

Feel free to join me. I will post an update once a month on facebook.com/alexanderstubb and wrap it all up in a column a year from now.

Happy reading, happy exercising, and happy surfing.

Du vet den där känslan när någonting nytt börjar. Det är spännande. Lite fjärilar i magen. Adrenalin i blodet. Energinivåerna stiger. Man känner sig sådär nykär. Allt är nytt och härligt.

Den känslan har jag haft denna vecka. Efter 13 år som både EU-parlamentariker och minister började jag som Europeiska investeringsbankens (EIB) vicepresident i måndags.

Jo, jo jag vet att ett hopp från politiker till bankir inte låter värst sexigt, men jag tycker att det är det. Dessutom är Luxemburg en fin stad, och nu talar jag inte bara om cykelrutter.

EIB hör till en av världens bästa hemligheter inom den internationella finansvärlden. Alla känner till IMF, Europeiska centralbanken eller Världsbanken, men få vet att EIB är inte bara EU:s bank utan världens största multilaterala bank.

EIB grundades 1958. Banken ägs av EU:s 28 medlemsländer. Balansen (assets) är 600 miljarder euro och finansieringen kring 80 miljarder euro årligen. Byråer finns det i 40 länder och aktivitet i över 140 länder.

EIB brukar kallas för de goda nyheternas bank. Varför? Därför att banken fokuserar på att ge lån åt projekt i både den offentliga och privata sektorn. EIB prioriterar projekt som hjälper små och medelstora företag, klimat och miljö, innovationer och infrastruktur.

Det är inte fråga om små projekt. Av ungefär 650 projekt är medellånen 100 miljoner euro. Visst finns det mindre lån, men ofta är det fråga om större belopp. Tanken är att EIB lånar ut en tredjedel och att resten kommer från annat håll.

Sverige har också utnyttjat EIB. I till exempel klimatfågor har svenska företag och myndigheter fått över 3 miljarder i lån under åren 2012–2017. Bland annat Castellum och Vasakronan fick respektive 75 och 200 miljoner euro för att bygga nya energivänliga hus.

Största delen av lånen, hela 90 procent, delas ut inom EUländer. Resten hamnar utanför EU. EIB har till exempel en viktig roll i att bekämpa asylkrisen eller hjälpa med större infrastrukturprojekt i östra grannländer.

Det blir saker som jag känner till från förut – EU-institutioner har en dynamik jag blivit van vid under årens lopp. Samtidigt blir det mycket nytt: projekt, risker, finansiering och transaktioner. En nyfiken hjärna njuter av att lära sig nya saker.

Men, vad gör en glamourös bankir under sin första arbetsdag? Söker sig naturligvis till Ikea för skaffa allt det som en ny lägenhet behöver. I andan av varornas fria rörlighet så gör jag mina uppköp på andra sidan av gränsen, i Belgien.