Vi människor tycker om att rationalisera och förenkla. Det är vårt sätt att försöka förstå världen. Vi vet ju förstås att världen är komplicerad och att det sällan finns enkla lösningar eller orsaker till varför saker och ting händer, men det är ju allt mödan värt att spekulera.
Under årens lopp har jag märkt att alla mina vänner – oavsett om de är akademiker eller politiker, företagare eller läkare, ingenjörer eller artister – tycker om att tala om världspolitik. Det handlar ofta om en specifik kris, exempelvis Afghanistan, eller val i till exempel Tyskland eller USA.
Diskussionerna är ofta mycket specifika. Det handlar sällan om megatrender och maktskiften i världspolitiken. Själv försöker jag komma loss från det dagliga nyhetsflödet och se mer på trender som ändrar på maktbalansen länder och kontinenter emellan.
Under kalla kriget var världen bipolär. Den styrdes av ideologisk maktkamp mellan USA och Sovjetunionen. Efter 1989 levde vi en unipolär värld som leddes av USA. Det påstods att största delen av världen skulle gravitera mot liberal demokrati, social marknadsekonomi och globalisering. Så blev det tyvärr inte. Vi lever i identitetspolitikens värld.
Jag vågar påstå att vi är i början på en tripolär era som kommer att domineras av en maktkamp mellan Kina, USA och EU. Alla tre försöker hitta lösningar på diverse megatrender som har att göra med data, teknologi, bioteknologi, klimat, säkerhet och ekonomi.
Alla tre har olika samhällssystem. Kina är centraliserat, autoritärt och baserat på statskapitalism. USA är decentraliserat, demokratiskt och marknadsbaserat, dock utan allergi för monopol inom till exempel teknologibranchen. EU är mer än en internationell organisation, men mindre än en stat – ett decentraliserat och ofta komplicerat system som stöder sig på social marknadsekonomi och en delvis överstatlig demokrati.
Jag är till grund och botten en transatlantist. Jag tror på den värdebaserade alliansen mellan EU och USA. Samtidigt måste vi medge att USA är en stormakt vars pil inte visar uppåt – en partner som inte är lika pålitlig som tidigare. Detta betyder att EU måste agera mera självständigt i vissa situationer. I Brysseljargonen kallas det för strategisk autonomi.
Visst är Kina och USA huvudspelarna i maktkampen, men här ligger EU:s möjlighet. EU borde anta en geopolitisk roll och fungera som den balanserande aktören mellan stormakterna. Håll USA i handen, men vänd inte ryggen åt Kina. Spela spelet genom att maximera det egna inflytandet åt båda hållen.
Det är dock här mina rationella förenklingar tar slut. Jag medger att världen inte är svart eller vit. Den är grå. Vi lever i en värld som inte har en slutpunkt, utan den är i ständig rörelse. En tripolär värld ger oss en ram eller ett prism som ger oss möjligheten att jämföra olika samhällsutvecklingar.
Det är omöjligt att utropa en vinnare i spelet under de kommande decennierna. Alla tre kommer att ha sina starka och svaga sidor. Det enda som är säkert, är att Kina är på väg uppåt, USA på väg neråt och EU, som så ofta tidigare, puffar vidare rätt så stabilt.

Det finns få saker som ger mig mer nöje än att läsa böcker. Det började egentligen under studietiden, då min nyfikenhet väcktes av inspirerande lärare. Mina föräldrar läste alltid mycket.

Sedan dess har jag läst rätt så regelbundet, dock beroende på livssituationen. I politiken blev det mindre tid. Nu när jag  har fått mitt liv tillbaka har jag återigen haft tid med mer litteratur.

Samtidigt har jag upptäckt ljudböckernas värld. Det är behändigt att lyssna på prosa när man håller på med andra rutingrejer. Jag rör mig mer mot fack- än mot skönlitteratur.

Hur som helst är sommarsemestern en ypperlig tid att uppdatera hjärnans hårddisk med nya tankar. Här kommer mina tre förslag.

Walter Isaacson, ”The code breaker – Jennifer Doudna, gene editing and the future of the human race” (Simon & Schuster, 2021). 

En av de bästa böckerna jag någonsin läst, av kanske den vassaste biografiförfattaren.

Jag lärde mig mycket om vad gensaxen Crispr och kombinationen av biologi och teknologi kommer att betyda för människans framtid. En bok präglad av de mest fundamentala frågorna om vad det betyder att vara människa efter att livets lotteri kan manipuleras genom att våra gener redigeras.

Samtidigt rekommenderar jag varmt Walter Isaacsons andra biografier om Leonardo da Vinci, Steve Jobs, Albert Einstein, Benjamin Franklin och Henry Kissinger. Lättare att lyssna på än att läsa.

Bill Gates, ”How to avoid a climate disaster” (Knopf, 2021). På svenska: ”Så undviker vi klimatkatastrofen”.

Mycket skrivs om klimatfrågan, men sällan lika rakt och tydligt  som i  denna bok. Bill Gates har en kapacitet att analysera, förklara och föreslå lösningar så att även jag förstår. Han gör det utan att moralisera eller döma någon, vilket brukar fungera bättre med oss människor.

Vi släpper ut 51 miljarder ton växthusgaser per år. För att klara av klimatkrisen bör vi dra ned det till noll. Detta betyder att alla, precis alla, måste samarbeta för att hitta lösningar. Reglering behövs, men det räcker inte. Vårt energibehov minskar inte, därför krävs det innovationer i bland annat byggmaterial,energi, jordbruk, transport och boende.

Patrick Radden Keefe, ”The empire of pain – The secret history of the Sackler dynasty” (Random House, 2021). 

Visst hade jag hört om opioidkrisen i USA och hade någon bild av att Sackler familjen donerade kopiösa mängder pengar till kultur och konst, men inte visste jag att det var två sidor av samma mynt.

Boken är välskriven och väl underbyggd. Den känns nästan som en spännande roman. En av världens rikaste familjer bygger ett läkemedels-imperium som drar in miljarder, men orsakar hundratusentals offer i form av det smärtstillande läkemedlet/ syntetiska opioiden  Oxycontin. En berättelse om  medicin, forskning, patienter, marknadsföring, lögner, korruption, administration och makt. Problemet är bara att den är sann. 

Med dessa tips önskar jag Di:s läsare en njutbar lässommar.

Känner du till namnen Jennifer Doudna och Emmanuelle Charpentier? Det gjorde inte jag förrän jag läste Walter Isaacsons ypperliga biografi ”The Code Breaker”, utgiven på förlaget Simon & Schuster i år.

Professorerna Doudna och Charpentier vann Nobelpriset i kemi år 2020 för sitt arbete med Crispr, en teknologi som möjliggör redigering av gener. Det var första gången två kvinnor vann priset tillsammans.

Dagens industri skriver om ekonomi, robotisering, internet och artificiell intelligens. Crisprteknologin för oss till ytterligare en ny nivå – det handlar om en korsning mellan teknologi och biologi.

De ekonomiska möjligheterna är naturligtvis oändliga – till exempel kommer jordbruk, klimat, mat och energi att ändras radikalt. Ungdomar som studerar digital kodning får kamrater som fokuserar på genkodning.

Samtidigt kommer vi att ställas inför enorma moraliska och etiska frågor som inte längre är fiktion, som Aldous Huxleys genmanipulerade nyfödda barn från boken ”Du sköna nya värld”, eller Arnold Schwarzenneggers film ”Terminator”.

Visst är det fint att Crispr främjar den medicinska vetenskapen. Vaccinerna mot coronaviruset skulle inte ha utvecklats på bara några månader utan genmanipulering. Det skulle antagligen ha tagit flera år. 

Det finns flera sjukdomar eller tillstånd som kan botas med rätt så enkla redigeringar av gener redan innan vi föds eller under livets gång. Cancer, blodsjukdomar, cystisk fibros, Huntingtons sjukdom och även synskador. Detta är fantastiskt. Men så kommer vi till de stora etiska frågorna. Hur långt bör vi gå med att förändra vilka vi är? 

Om ett foster har ett genetiskt tillstånd som påverkar livskvaliteten och leder till en långsam död inom några år efter födseln, så är det säkerligen moraliskt rätt att redigera generna.

Svårare blir det när vi börjar fundera på barnets framtida egenskaper. Hur skulle det vara med blå eller bruna ögon? Lite mera muskelmassa och längd? Ja, matematik är ju viktigt i dagens läge. Kanske lite högre iq?

Frågorna är inte bara svåra, utan oändliga. I grund och botten handlar det om människosläktets framtid. Man kan ifrågasätta tesen att vi är alla födda lika, men om det är möjligt att betala för förbättringar innan vi föds, så ändrar vi på något fundamentalt i att vara människa. Jennifer Doudnas och Emmanuelle Charpentiers arbete förändrar livets lotteri, vilka vi är och kommer att bli som människor.

Hej, jag heter Alex och jag har ett problem. Jag har blivit en cyborg, det vill säga en organism som består såväl av biologisk vävnad som syntetiska delar.

Nej, jag har inte ännu manipulerat min genstruktur med hjälp av CRISPR bioteknologi, men jag är totalt beroende av min mobiltelefon.

Det första jag gör på morgonen när jag vaknar? Kramar min fru? Fel. Jag sträcker ut handen för att nå min telefon.

Det verkar som om min sömn har varit hyfsad, lite under åtta timmar. Telefonen berättar för mig att det kommer att bli en energisk dag.

Bestämmer mig för att ta ett litet träningspass och lyssnar samtidigt på en ljudbok om hur beroende vi är av teknologi. Efter passet laddar jag ned träningsinformationen. En algoritm berättar för mig att min 53-åriga kropp är i som en 25-årings. Jag vill ju förstås tro på illusionen.

Nöjd med mig själv äter jag frukost. Hälsosamt förstås. Det här måste jag ju lägga upp på Instagram. Klick! Titta nu alla så duktiga jag och min telefon är.

Surfar på andra sociala medier, Twitter och Facebook, speciellt. Oops, jag får ett meddelande om att min skärmtid på telefonen har gått ned med 9 procent från föregående vecka. Bara sju timmar och trettioåtta minuter i snitt per dag. Kanon!

Jag stannar naturligtvis inte och tänker på vad jag eventuellt kunde göra för att dra lite ned på tiden som jag ägnar åt min telefon. Den är ju en del av mig. Jag är ju effektiv.

Efter att jag kollat de senaste nyheterna från Dagens Industri, på skärmen naturligtvis, hoppar jag på bussen. Inte för att jag skulle veta vart jag är på väg, det behövs inte, telefonen berättar. Det står ju i kalendern och telefonen berättar vilken buss jag ska ta.

I bussen förbereder jag mitt första möte genom att fråga Siri om de senaste nyheterna om covid-19. Intressant information. Jag lyfter blicken från telefonen. Tittar mig omkring. Alla andra tittar på sina telefoner, utom chauffören, hoppas jag.

Jag hittar rätt. Första mötet börjar. Det är ju förstås på Zoom. Jag märker att mina kolleger inte egentligen lyssnar på diskussionen. Du gissar rätt, alla tittar på sina telefoner.

Dagen fortsätter. Jag beställer min mat på nätet. Kommer hem på kvällen. Trött efter mitt jobb som information manager, där jag sätter siffror och bokstäver i ordning på en skärm och försöker förklara för resten av världen vad det betyder.

Men inga problem, jag kan ju slappna av med att surfa lite på min telefon. Dopaminet fungerar.

Allt detta skulle ju vara rätt så roligt om det inte vore sant. Jag medger att jag har blivit en cyborg, totalt beroende av min telefon.

Tacksam för all hjälp och psykoterapi. Det är bara att skicka ett mejl på alexander@stubb.eu. Jag lovar att jag läser meddelandet genast. Ping! Eller har du kanske samma problem?

I slutet av januari 2020 var jag som så ofta tidigare i Davos för att snoka reda på världens megatrender. Det var meningen att jag skulle ha ett möte med WHO:s generalsekreterare Tedros Adhanom Ghebreyesus.

Mötet ställdes in kvällen innan. Generalsekreteraren måste tillbaka till huvudkontoret i Genève för att ta itu med ett virusavbrott i Wuhan, Kina. Jag tänkte inte mer på saken, utan hoppade in på ett seminarium som analyserade världsekonomin 2020. Det såg ljust ut.

Några veckor senare hade ljuset försvunnit.

Covid-19 blev en global pandemi. Största delen av världen gick i lockdown. Världsekonomin stannade till, det blev ett totalstop. Hela världen drabbades.

Vi är ganska bra på att anpassa oss till nya situationer. Det beror på att vi glömmer rätt så snabbt det forna. Själv tänker jag sällan på hur det var tidigare – mer på hur det är nu eller hur det kommer att vara framöver.

Coronapandemin är inte över och när den är det så kommer världen inte att vara sig lik. Dess följder kommer att vara med oss i flera år. Pandemin är som viruset, den muterar. Vi vet inte exakt åt vilket håll.

Vi har lärt oss att jobba på nya sätt, använda modern teknologi, arbeta flexibelt och undvika onödiga arbetsresor. Stater har tänkt om kring försörjningsberedskap, värdekedjor, hälsovård och kriskapacitet. Företag anpassar sig till den nya situationen – det blir en blandning av konkurser, innovation och ny business.

Runt om i världen har regeringar gjort sitt bästa för att klara av pandemin. I demokratier tittar statsministrar och presidenter sig själva i spegeln och funderar på vad som gjorts rätt eller fel. I slutspelet är det egentligen tre kriterier som gäller: dödsoffer, vaccin och ekonomi.

Det första kriteriet är brutalt och handlar om död. Varje ledare kommer att dömas på basen av dödsoffer. Jämförelserna är inte exakta, men dock lätta att göra. Stora länder har naturligtvis ett större antal offer, men per capita berättar antalet sanningen.

Det andra kriteriet är vaccindistributionen. Hur snabbt lyckas man vaccinera 70 procent av befolkningen, som borde räcka för gruppimmunitet? Här kommer skillnaden mellan de snabbaste och långsammaste länderna i västvärlden inte att vara mer än 4–6 veckor.

Det tredje kriteriet är ekonomin, hur snabbt man får i gång den igen. Samtidigt tittar man på hur stor skuldbördan har blivit efter krisen. I detta fall vet vi inte vad som kommer att hända.

Det som gör situationen så intressant är att hela världen har drabbats av pandemin samtidigt. Detta betyder att alla tre kriterier kan jämföras med andra. Bara en sak är säker: Att en statsminister eller president kommer att fokusera debatten på det kriterium han eller hon har själv lyckas med bäst.

Under åtta år som minister blev jag van vid olika protokoll och formaliteter runtom i världen. Tumregeln var enkel: ju mer autoritärt land, desto mer protokoll.

Javisst var det pompöst ibland. Röda mattor, fanfarer, parader, poliseskort, officiella middagar och formella signaturer. Personligen tyckte jag ofta att det var lite jobbigt. En informell nordbo känner sig rätt generad när ståhejet är som värst.

Samtidigt förstod jag att det oftast var fråga om att visa gästvänlighet. Värden ville få gästen att känna sig välkommen – ja, även viktig. Men det kan också bli tvärtom.

Förra veckan stormade det i Brysselbubblan. Europeiska rådets ordförande Charles Michel och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen besökte Turkiets president Recep Tayyip Erdogan.

Det blev både ”Sofagate” och ”ehm”, en protokollär tabbe utan dess like, men inte utan betydelse. Kommissionens ordförande blev nämligen utan stol när ”herrarna” satte sig för att diskutera.

”Ehm” konstaterade von der Leyen vasst när hon satte sig på soffan. Hon möttes av Charles Michels tomma blick och Recep Tayyip Erdogans chauvinistiska småleende. Det såg inte bara vulgärt ut, utan det var det.

Vi bevittnade både autokraternas favoritlek – hela havet stormar – och maktkampen mellan rådet och kommissionen i Bryssel. Inte exakt den offentliga diplomatins höjdpunkt.

Men det var inte ett misstag. Förberedelserna för resorna och besöken görs alltid av landets protokoll och gästens team, ambassad eller representation. Turkiet ville splittra EU och rådets ordförande ville visa att han står före kommissionskollegan i protokollet.

Protokoll är diplomatins etikett, en ofta oskriven regel som beskriver hur man borde agera eller bete sig i en viss situation. I detta fall såg diplomatin ut som en patetisk dagis. Kanske det börjar bli dags att satsa mera på substans än formaliteter.

Det skulle ha varit intressant att vara en fluga på väggen under mötet. I slutet går det alltid till så här: protokollrepresentanten öppnar diskret dörren och nickar för att låta förstå att det är dags att sluta.

Jag hoppas att Ursula von der Leyen hade tillräckligt med humör att kläcka en klassiker: ”Ni vet ni ju vad skillnaden är mellan en terrorist och protokoll? Man kan förhandla med terrorister”.

Skrattar bäst som skrattar sist, men ibland är diplomatin skrattretande odiplomatisk.

Vi är ofta så absorberade av det dagliga informationsflödet att vi tappar helhetsbilden. Vi överdramatiserar och överreagerar i nuet – och ser inte skogen för alla träd.
Själv kommer jag ihåg hur det var att vara utrikes-, finans- och statsminister under finans- och eurokrisen som började under hösten 2008. Samtidigt har jag följt coronakrisen från läktaren i över ett år. Känslorna är liknande, men kriserna och lösningarna rätt så annorlunda.
Mycket har att göra med narrativen kring kriserna. Finanskrisen ansågs vara självförvållad när pandemin däremot var exogen – lite som ”ditt fel” och ”ingens fel”.
I den förra blev det därför svårt att hitta gemensamma lösningar – det tog över fyra år att bygga upp den Europeiska stabilitetsmekanismen. I den senare tog det endast fyra månader att besluta om historiska räddningspaket.
Finanskrisen blev en kamp mellan åtstramning och solidaritet. Först skulle man minimera riskerna. Bara efteråt kunde man diskutera riskdelning mellan medlemsländer i EU. Långivarna drev processen. Nu ligger ansvaret hos respektive lands nationella regering.
Med pandemin var det klart från första början att gemensamma lösningar behövdes. Viruset respekterade inte nationella gränser, det fanns ingen man kunde skylla på. Eftersom den ekonomiska chocken är dubbelt så stor som under finanskrisen, så blev det mera acceptabelt att införa en flexiblare finanspolitik.
Visst var det svårt att navigera ut ur finanskrisen. Själv kommer jag väl ihåg otaliga krismöten och förhandlingar som varade i flera dygn. Den gemensamma valutan, euron, ifrågasattes. Regeringar föll. Populismen blomstrade.
Pandemin är annorlunda. Krisen muterar lite som själva viruset. Först försökte man minimera hälsoriskerna. Därefter ville man skydda ekonomin. Nu fokuserar man på vaccination. Snart handlar det om att få den ekonomiska tillväxten igång igen. Kommer regeringar att falla på grund av hanteringen av pandemin? Säkert.
Varje kris ändrar världen på ett eller annat sätt. Finanskrisen fick oss att tänka på marknadsmekanismer och kapitalism på ett nytt sätt. Pandemin har gjort oss medvetna om globala hälsorisker.
Den dagliga krishanteringen är naturligtvis viktig, men lika viktigt är det att dra sig loss från det vardagliga oljudet och fundera på hur man i framtiden kan undvika liknande kriser. Annars riskerar vi att banka huvudet mot samma träd när nästa finanskris eller pandemi dyker upp.

Vad är det första du gör när du vaknar på morgonen? Nej, du behöver inte berätta detaljer. Vi vet det redan. Du rör din telefon. Därifrån börjar dagens datainsamling som slutar när du lägger ner telefonen och somnar på kvällen.

Min aktivitetsring berättar hur jag sov och analyserar min hjärtslagsvariation. Min elektriska tandborste surrar i två minuter. Data förs över via bluetooth och snart vet min tandläkare hur effektivt mitt borstande har varit.

Frukosten beställde jag från min lokala butik som redan kan föreslå inköpen utifrån mina tidigare beställningar. Efter mitt morgonjoggande, som du kan hitta på min motionsapplikation, har försäkringsbolaget redan en bra bild av hur jag sover, äter och motionerar. Jag hoppas att mina livsvanor sänker mina premier.

Datainsamlingen accelerar efter frukosten. E-post, sociala medier, shopping på nätet, nyheter, television, musikströmning, radio, navigation, bilfärd, busstur, kreditkort, läkarbesök, ja ett oändligt flöde av dataanvändning som jag godkänt utan att egentligen veta vad jag godkänt. Jag tryckte ju bara på ”acceptera”.

Under hela dagen är det någon någonstans som samlar på din data, som används till att påverka allt du gör, egentligen vem du är. Detta kallas för dataekonomi, eller lite fulare sagt övervakningkapitalism.

Det lärde jag mig när jag läste professor Carissa Véliz briljanta bok ”Privacy is Power” (Bantam Press, 2020). Ännu mer lärde jag mig när jag intervjuade henne i ett webbinarium i början på året.

”Vem bryr sig?”, tänker du eventuellt. ”Jag har ju inget att dölja”. Det är här du tar fel. Att dela med dig av data är som att ge bort lösenordet till ditt eget liv. Om du inte bryr dig kan du väl ge mig din hemnyckel, ditt kreditkort och lösenordet till din e-post. Du har ju inget att dölja?

Din identitet, den autonoma du, tillhör ingen annan än dig själv. Om du strävar efter integritet och personlig frihet är det inte i ditt intresse att teknologibolag eller staten vet exakt vad du gör, när du gör det och hur. Inte ens under en pandemi.

Övervakningen, som du frivilligt godkänt, är ett hot mot frihet, jämställdhet, demokrati, autonomi, kreativitet och intimitet. Visserligen, men ingen av oss vill ju ge upp modern teknologi och gå tillbaka till det gamla och långsamma.

Professor Véliz har 17 praktiska förslag vad du kan göra åt saken. Här nämner jag bara tre.

För det första, tänk på vad du delar med dig av på sociala medier och alla andra applikationer som kräver din personliga data. För det andra, respektera andras integritet, dela inte deras information utan att fråga. För det tredje, välj integritet på alla enheter och program som du använder, från telefoner till applikationer.

Egentligen är det fråga om två större problem. Det första är att ditt personliga data används till att begränsa din frihet att kunna göra autonoma beslut. Det andra är faran av en läcka eller en cyberattack där hela din identitet, från sexliv till hälsa, blir offentligt.

Vi står vid ett vägskäl mellan två olika världar. Den ena leder till ett övervakningssamhälle där allt du säger, gör och tänker finns registrerat någonstans. I den andra njuter du av all teknologi, men den är privat och bara du bestämmer över den.

Valet är ditt. Just nu är ditt privata inte privat. Och jo, kanske bättre att önska din partner god morgon innan du rör vid din telefon i morgon bitti.

Ursula von der Leyens kommission gjorde ett bra jobb under sitt första år. EU höll ihop under brexitförhandlingarna. Koordinationen av begränsande coronaåtgärder var inte perfekt, men hyfsad.
Återhämtningsplanen på 750 miljarder euro och den framtida EU-finansieringen sköttes snabbare än någonsin tidigare. Samtidigt lyckades kommissionen förhandla fram mängder av vaccindoser som vi från mindre länder bara kunde drömma om.
Men förra veckan gjorde EU-kommissionen sitt första stora misstag. Allt började med en oprofessionell offentlig debatt med Astra Zeneca. Kommissionen reagerade starkt efter att företaget meddelat att det inte kommer att leverera det antal doser som diskuterats.
Vanligtvis når man bättre resultat utan öppna konflikter. Visserligen var Astra Zenecas kommunikationsstrategi inte heller någon uppvisning av professionalism, utan ett strålande exempel på inkompetent arrogans. Men oavsett det, kommissionen borde ha hållit huvudet kallt och konstaterat att man söker en lösning tillsammans.
Till saken hörde naturligtvis att den gamla goda brexitdebatten spökade 
i bakgrunden. Det blev snabbt en principiell fråga om vilken part som har rätt till doserna, Storbritannien eller EU. 
Saken blev inte lättare av att vaccinen produceras i fyra olika fabriker på båda sidorna av kanalen.
Kardinalfelet kom på torsdags-kvällen då kommissionen meddelade att den skulle införa exportrestriktioner för att säkra tillgången till vaccin i  Europa. Med andra ord skulle vaccintillverkarna nekas exportlicens om de vill sälja vacciner som lovats Europa till länder utanför EU.
Reaktionerna var snabba och kraftiga, inte minst från Storbritannien och Irland, där en svår kompromiss om Nordirlands gräns hade trätt i kraft för bara en månad sedan. Efter frenetisk telefondiplomati drog kommissionen bort sitt förslag inom 24 timmar, men skadan var redan skedd.
Jag har svårt att förstå hur det kan vara möjligt att kommissionen lägger ut ett förslag som är emot allt den borde stå för, inte minst fri rörlighet och solidaritet. Vi är mitt i en pandemi som inte känner till gränser. Den löses endast med gränsöverskridande samarbete.
Kommissionens reaktion var primitiv. Det var rena rama vaccinnations-nationalismen, just det vi borde undvika. 
Visst är kommissionens uppgift nästan omöjlig. Om den lyckas, så tar medlemsländerna åt sig äran. Om den misslyckas, är det Bryssels fel. Men efter denna händelse blir det svårt för kommissionen att komma igen. Det enda sättet är att nu lyckas med distributionen av vaccin till medlemsländerna. 
Lätt lär det inte bli. Men inte omöjligt heller. Pandemin är redan tillräckligt svår utan tabbar. 
Nu gäller det att fixa misstaget, och det snabbt. 

I januari 2016 svors Donald Trump in som USA:s 45:e president. I sitt invigningstal lovade Trump få ett slut på ”the American carnage” – det amerikanska blodbadet.

Den 43:e presidenten, George W. Bush vände sig till demokratkandidaten Hillary Clinton efter talet och konstaterade att ”that was some weird shit” – det var lite konstigt, för att ge en diplomatisk översättning.

Fyra år senare lämnar Donald Trump Vita huset efter ett blodbad och eventuellt det konstigaste presidentskapet i USA:s historia.

Jag kommer ihåg hur mina republikanvänner berättade att grundlagen och moderaterna i administrationen skulle se till att Trump hålls under kontroll. Så blev det tyvärr inte. Allt som kunde ha gått fel, har gått fel.

Världen blev snabbt van med Trumps dagliga twittrande, lögner och inkonsekvenser. Man förstod att Trump inte är en strateg, som tänker på framtiden, utan en kortsiktig taktiker, vars dagliga humör påverkar besluten.

Efter Joe Bidens valseger hördes en global suck av lättnad, men det var inte över. Donald Trump ville avsluta sin mandatperiod med ett demokratiskt blodbad, och han lyckades. Scenerna från attacken på Capitol Hill kommer att förbli en symbol av demokratins utmaningar år 2020.

År 2018 skrev Harvard-professorerna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt en bok om hur demokratier dör – ”How Democracies Die”. Analysen var fokuserad på länder som till exempel Ryssland och Venezuela, men den varnade också för den amerikanska demokratins framtid under president Donald Trump.

Jag tyckte om boken, men kommer ihåg att prognoserna om demokratins död i världens äldsta representativa demokrati kändes lite överdrivna. Men så var det inte. I processen har Trump lyckas splittra republikanerna och ge demokraterna en majoritet i kongressen.

Det som hände i USA kan hända i Europa. När man inte följer rättstatens principer, ifrågasätter demokratiska val och sprider lögner, leder det ofta till auktoritära regimer. Då blir det inte bara konstigt, utan ofta blodbad. Det såg vi Europa 1939-45.